Jag är absolut inte känslokall, dum mot djur (älskar min hund över allt annat och skulle aldrig, kan inte ens tänka tanken göra henne något ont). Kan bli arg men inget mer.

Nej alla är vi olika. Själv tror jag att Aspergerare har lika mycket känslor men är sämre på / väljer att inte uttrycka sina känslor gentemot andra i samma grad som NTs

Jag är inte känslokall, jag har känslomässigt isolerat mig och antagit en "jag bryr mig inte" attityd. Det är väldigt vanligt att människor gör så för att stå ut med allt media tjat om vansinnesdåd och krig. Med tanke på att jag mådde dåligt pga min empati (reagerade även på fiktion) som liten så är jag inte alls förvånad att jag idag inte ens kommer så långt i tänket att jag ens är förmögen till medkänsla i de flesta fall.

Men i praktiken är jag känslokall, ja.

EDIT:
För övrigt har det väl pratats mycket om detta. Jag var frestad en gång att göra en tråd för att säga att det finns känslokalla aspergare också, eftersom det så flitigt påpekats motsatsen.

EDIT2: håller för övrigt med om att känslokylan är en myt, fast inlägget kanske inte gav det intrycket.

Det är en myt att aspergare skulle vara känslokalla.

KrigarSjäl skrev:Det är en myt att aspergare skulle vara känslokalla.

Exakt

KrigarSjäl skrev:Det är en myt att aspergare skulle vara känslokalla.

Just precis.

Så blir det när NT's betraktar icke-NT's och sen skriver böcker/info om dessa.
Kollar man FASS och andra ställen där aspergare beskrivs "fackmannamässigt" så ser man tydligt att det är en NT som skrivit det.

Jag upplever aspergare som mycket mer empatiska och känslosamma än NT's generellt sett.
Det är bara sättet vi utrycker det på som skiljer, och även vilka saker som sätter igång våra känslor.

Ex: En mamma som är upprörd för att hennes barn gjort sig illa, kan reagera på att jag inte sitter och bölar ikapp med henne.
Hon ser inte att jag visst känner empati för barnet, men lägger fokus på att räkna ut hur vi ska komma till sjukhuset på snabbaste sätt. Känslorna får komma i efterhand.

NT's är mer irrationella av sina känslor, medans aspergare fortfarande försöker behålla sitt logiska tänk och inte tappa huvudet.
(Sen kan vi bete oss irrationellt på andra sätt som inte NT's gör, men det är en annan sak.)

Så är iallafall min uppfattning, sen finns det självfallet olika individer i bägge grupperna.

En myt. Aspies har svårt att tolka andras känslor, och visar då inte empati som NTs förväntar. När det handlar om saker där man inte behöver tolka något, t.ex. kring djur eller enkla situationer, typ om någon gråter, så är det ingen skillnad.

Det är oxå en myt att Aspies är mer styrda av logik. Sorry, Danne.

Saninaé skrev:Jag är inte känslokall, jag har känslomässigt isolerat mig och antagit en "jag bryr mig inte" attityd. Det är väldigt vanligt att människor gör så för att stå ut med allt media tjat om vansinnesdåd och krig. Med tanke på att jag mådde dåligt pga min empati (reagerade även på fiktion) som liten så är jag inte alls förvånad att jag idag inte ens kommer så långt i tänket att jag ens är förmögen till medkänsla i de flesta fall.

Men i praktiken är jag känslokall, ja.

EDIT:
För övrigt har det väl pratats mycket om detta. Jag var frestad en gång att göra en tråd för att säga att det finns känslokalla aspergare också, eftersom det så flitigt påpekats motsatsen.

EDIT2: håller för övrigt med om att känslokylan är en myt, fast inlägget kanske inte gav det intrycket.

Jag känner igen mig i din inställning. Jag har problem med att styra hur mycket empati jag ska ha över saker att det är lättast att bara vara kall och ifrånkopplad från vissa saker.

Saninaé skrev:Men i praktiken är jag känslokall, ja.

EDIT:
För övrigt har det väl pratats mycket om detta. Jag var frestad en gång att göra en tråd för att säga att det finns känslokalla aspergare också, eftersom det så flitigt påpekats motsatsen.

EDIT2: håller för övrigt med om att känslokylan är en myt, fast inlägget kanske inte gav det intrycket.

Jag känner också igen mig i detta...

Danne skrev:...
NT's är mer irrationella av sina känslor, medans aspergare fortfarande försöker behålla sitt logiska tänk och inte tappa huvudet.
(Sen kan vi bete oss irrationellt på andra sätt som inte NT's gör, men det är en annan sak.)

Exakt så tror jag också.

rdos skrev:Det är oxå en myt att Aspies är mer styrda av logik. Sorry, Danne.

Om du nu är så säker på det du skriver som du verkar, rdos, var är beläggen?

rdos skrev:Det är oxå en myt att Aspies är mer styrda av logik. Sorry, Danne.

Det är inte en myt, det är bara min personliga uppfattning.
Sen om du inte delar den är en annan sak.

Danne skrev:NT's är mer irrationella av sina känslor, medans aspergare fortfarande försöker behålla sitt logiska tänk och inte tappa huvudet.
(Sen kan vi bete oss irrationellt på andra sätt som inte NT's gör, men det är en annan sak.)

Det var bra att du skrev "försöker". Men till slut blir det för mycket, och jag (som ett exempel) är inte mild när jag blir ledsen/rädd/arg. Jag reagerar precis som ett "vanligt" djur säger min äldsta broder. Den första känslan jag får är rädsla.

Kan någon definiera vad som menas med känslokall?

Jag har verkligen aldrig varit en omfamnande människoälskande person, ens i sinnet.

Det finns ett fåtal personer jag känner starkt för, men till stor del är mitt känsloliv avflackat och kretsar mest kring mig själv.

När kompisar har gråtit har jag tex alltid känt Öööh, suck, syndafloden och kliat mig i bakhuvudet.

earlydayminer skrev:

Danne skrev:NT's är mer irrationella av sina känslor, medans aspergare fortfarande försöker behålla sitt logiska tänk och inte tappa huvudet.
(Sen kan vi bete oss irrationellt på andra sätt som inte NT's gör, men det är en annan sak.)

Det var bra att du skrev "försöker". Men till slut blir det för mycket, och jag (som ett exempel) är inte mild när jag blir ledsen/rädd/arg. Jag reagerar precis som ett "vanligt" djur säger min äldsta broder. Den första känslan jag får är rädsla.

Men kan du bli irrationell i sådana situationer eller bara väldigt ledsen/rädd/arg? Som att känslorna lugnar ner sig när du tar ett djupt andetag, och du efter ett tag kan se logiskt på situationen igen? Eller kan du flippa ut totalt och börja kasta saker omkring dig? Hoppas inte att frågorna är ledande.

barracuber skrev:

earlydayminer skrev:

Danne skrev:NT's är mer irrationella av sina känslor, medans aspergare fortfarande försöker behålla sitt logiska tänk och inte tappa huvudet.
(Sen kan vi bete oss irrationellt på andra sätt som inte NT's gör, men det är en annan sak.)

Det var bra att du skrev "försöker". Men till slut blir det för mycket, och jag (som ett exempel) är inte mild när jag blir ledsen/rädd/arg. Jag reagerar precis som ett "vanligt" djur säger min äldsta broder. Den första känslan jag får är rädsla.

Men kan du bli irrationell i sådana situationer eller bara väldigt ledsen/rädd/arg? Som att känslorna lugnar ner sig när du tar ett djupt andetag, och du efter ett tag kan se logiskt på situationen igen? Eller kan du flippa ut totalt och börja kasta saker omkring dig? Hoppas inte att frågorna är ledande.

Det beror på hur du behandlar mig. Får du panik och inte lyssnar på mig, då får jag panik och blir riktigt rädd/arg. Skriker du åt mig är jag lugn och säger inte ett ord. Blir däremot riktigt råförbannad.

earlydayminer skrev:

barracuber skrev:Men kan du bli irrationell i sådana situationer eller bara väldigt ledsen/rädd/arg? Som att känslorna lugnar ner sig när du tar ett djupt andetag, och du efter ett tag kan se logiskt på situationen igen? Eller kan du flippa ut totalt och börja kasta saker omkring dig? Hoppas inte att frågorna är ledande.

Det beror på hur du behandlar mig. Får du panik och inte lyssnar på mig, då får jag panik och blir riktigt rädd/arg. Skriker du åt mig är jag lugn och säger inte ett ord. Blir däremot riktigt råförbannad.

Tack för svaret. Jag känner igen mig görmycket. Om min fru får panik och/eller höjer rösten då kan inte jag tänka. Allt bara låser sig i min hjärna. Det är nånting i hennes känsloutspel (hon är NT) som inte går ihop med min rationalitet. Jag blir tyst, chockad, arg, rädd, handlingsförlamad och tankeförlamad. De här känslorna släpper inte, inte förrän hon börjar agera rationellt igen. Vilket iofs kan gå rätt fort. Men jag kan känna mig skakad flera timmar efteråt.

barracuber skrev:

earlydayminer skrev:

barracuber skrev:Men kan du bli irrationell i sådana situationer eller bara väldigt ledsen/rädd/arg? Som att känslorna lugnar ner sig när du tar ett djupt andetag, och du efter ett tag kan se logiskt på situationen igen? Eller kan du flippa ut totalt och börja kasta saker omkring dig? Hoppas inte att frågorna är ledande.

Det beror på hur du behandlar mig. Får du panik och inte lyssnar på mig, då får jag panik och blir riktigt rädd/arg. Skriker du åt mig är jag lugn och säger inte ett ord. Blir däremot riktigt råförbannad.

Tack för svaret. Jag känner igen mig görmycket. Om min fru får panik och/eller höjer rösten då kan inte jag tänka. Allt bara låser sig i min hjärna. Det är nånting i hennes känsloutspel (hon är NT) som inte går ihop med min rationalitet. Jag blir tyst, chockad, arg, rädd, handlingsförlamad och tankeförlamad. De här känslorna släpper inte, inte förrän hon börjar agera rationellt igen. Vilket iofs kan gå rätt fort. Men jag kan känna mig skakad flera timmar efteråt.

Jepp. Det är inte roligt att det skall behöva vara så! Ibland blir trycket för mycket.

Är det flera mot mig blir jag däremot vansinnig. Jag tror jag har traumatiska rester i mitt system. Jag blev jagad mycket när jag var liten och hade alltid många mot mig på mig i skolan. T ex. så blev mina byxor neddragna mitt i centralhallen, alla skratta.

Förstod inte mycket av det social då, trodde det vara mina kompisar. Ett riktigt fån var jag! Dominant och kanske skolans mest kända namn, men jag var ett riktigt fån. Folk hatade mig och det fattade jag inte förens väldigt långt efter skolan. Kan vara anledningen till varför jag är så reserverad och misantropisk idag.

Men många av er tycker jag bra om.

Så man kanske uppfattas som känslokall. Men om människor slutar vara på en så förbannat är det enklare att visa känslorna. Det är inte roligt när folk skrattar åt en.

EDM,

Sånt där tar kan jag tänka mig lång tid att släppa sitt grepp. Som engelsmännen säger "get it out of my system". Och olika lång tid för olika personer.

Tror du förlåtelse kan vara bra? Nu låter det här nästan som en gudstjänst men jag själv har alltid gillat det där tänket med att försöka förstå och förlåta sin motståndare. Det blir liksom nån sorts återställande av balans.

Men jag är extremt oprövad jämfört med dig. Jag blev mobbad (puttad, trackad o retad) i högstadiet. Men jag visste lite om hur mina mobbare hade det i sina liv. Jag blev inte mobbad mycket. Har alltid haft en mjuk och snäll framtoning. Det kanske var min räddning. Samtidigt en nackdel att jag aldrig tränade mig på att bli arg och ge igen. Ilska fanns liksom inte inom mig. Först på senare år har jag börjat visa ilska utåt.

Vi tycker om dig också!

Det där är en myt, säger jag precis som många redan sagt här i tråden.

Teori: om man har svårt att hantera känslor så lär man sig antagligen från en tidig ålder att undertrycka dom och använda "resten av psyket" (logik är nog en för täckande term) för att klara sig, oavsett hur talangfull man nu är på det området. Sen slår det väl över om man tappar greppet, och man är under stark kontroll av sina grovkorniga (men starka) känslor. Sen återfår man kontrollen, och blir "kall" igen. Osv., ad mortem.

Danne skrev:

KrigarSjäl skrev:Det är en myt att aspergare skulle vara känslokalla.

Just precis.

Så blir det när NT's betraktar icke-NT's och sen skriver böcker/info om dessa.
Kollar man FASS och andra ställen där aspergare beskrivs "fackmannamässigt" så ser man tydligt att det är en NT som skrivit det.

Jag upplever aspergare som mycket mer empatiska och känslosamma än NT's generellt sett.
Det är bara sättet vi utrycker det på som skiljer, och även vilka saker som sätter igång våra känslor.

Ex: En mamma som är upprörd för att hennes barn gjort sig illa, kan reagera på att jag inte sitter och bölar ikapp med henne.
Hon ser inte att jag visst känner empati för barnet, men lägger fokus på att räkna ut hur vi ska komma till sjukhuset på snabbaste sätt. Känslorna får komma i efterhand.

NT's är mer irrationella av sina känslor, medans aspergare fortfarande försöker behålla sitt logiska tänk och inte tappa huvudet.
(Sen kan vi bete oss irrationellt på andra sätt som inte NT's gör, men det är en annan sak.)

Så är iallafall min uppfattning, sen finns det självfallet olika individer i bägge grupperna.

Känner så väl igen mig i det du skriver Danne.
Jag får en känsla/upplevelse av att vi ligger i ytterkanterna när det gäller att agera med känslor eller fakta/logiskt/praktiskt handlande.

Däremot tror jag att det kan vara mer sällsynt att vi befinner oss i ett mellan läge med blandning av känslostyrning och logiskt tänk.

rdos skrev:Det är oxå en myt att Aspies är mer styrda av logik. Sorry, Danne.

Om du nu är så säker som du låter, rdos, var är beläggen?

Om han hade belägg, så vore ju det logiskt. Och han är aspergare, alltså är aspergare inte strikt logiska. QED.

(Det ovanstående är inte heller logiskt.)