Titti skrev:

aspiemamman skrev:Jag tycker att antalet mediciner hon fick där indikerar ganska klart, att personalen där inte hade en aning om hur de skulle hantera henne, för att hjälpa henne!?

Det är inte personalen som ordinerar mediciner utan alla medicinska beslut fattas av behandlande läkare.

Så du tror att läkaren bara skrev ut, bara för att, eller? Det är de som vårdar ett barn, som ber om medicinsk hjälp med saker du upplever som problem, för att de inte kan hantera det på annat sätt. Nu är ju ritalin lite en annan sak, men tjejen hade ju flera mediciner, lugnande sådana, som inte borde behövas, om hemmet hon bodde på, kunde ge rätt stöd.

Det vet vi väl allihop att när ett barn med AS/autism inte känner sig trygg i sin miljö, så blir det snabbt mycket oro, som försvinner, när barnet åter känner sig trygg. Här har jag själv upplevt det katastrofala med att ge medicin mot oro till min autistiska son, hans oro eskalerade snabbt till mycket svår ångest. Det går liksom inte att medicinera bort brister i barnets omgivning, som ger oro, utan man måste ju åtgärda omgivningens brister.

aspiemamman skrev:Det går liksom inte att medicinera bort brister i barnets omgivning, som ger oro, utan man måste ju åtgärda omgivningens brister.

Väldigt bra sagt! Detta borde stå på stora skyltar överallt där man har hand om barn, särskilt NPF-barn.

Iridia skrev:

aspiemamman skrev:Det går liksom inte att medicinera bort brister i barnets omgivning, som ger oro, utan man måste ju åtgärda omgivningens brister.

Väldigt bra sagt! Detta borde stå på stora skyltar överallt där man har hand om barn, särskilt NPF-barn.

Att/Om läkarna nu tror att medicinering räcker, inte undra på att folk vill ha "Lyckopiller"...

I alla fall så är det så himla tragiskt. Hon var otroligt älskad och saknad, av mig och sina syskon. Hon såg framåt, men drevs förstås av ett otroligt självhat, som eldades på med hjälp av hennes egen pappa.
Vi pratade lite om döden nyss, jag och hennes systrar. Lillasyster 8 år tycker att döden inte borde få finnas, och varför kommer man inte tillbaka? Det är så definitivt. Fan också! Och eftersom jag trots allt kände min dotter rätt bra, så var detta aldrig meningen, utan ett "olycksfall i arbetet". Hon skadade sig själv ofta, men var inte självmordsbenägen (vet dock inte status efter pojkvännens bortgång då jag inte pratat eller träffat henne sedan dess). Ser inget annat i detta än felaktig medicinering i kombination med bristande tillsyn.

Jag tycker också det låter så. Sånt här ska inte kunna hända när man är på ett ställe som utger sig för att vara kompetenta att hantera sådana situationer.

Vilken hemsk situation för er!

till dig och hennes syskon.

Dynah skrev:I alla fall så är det så himla tragiskt. Hon var otroligt älskad och saknad, av mig och sina syskon. Hon såg framåt, men drevs förstås av ett otroligt självhat, som eldades på med hjälp av hennes egen pappa.
Vi pratade lite om döden nyss, jag och hennes systrar. Lillasyster 8 år tycker att döden inte borde få finnas, och varför kommer man inte tillbaka? Det är så definitivt. Fan också! Och eftersom jag trots allt kände min dotter rätt bra, så var detta aldrig meningen, utan ett "olycksfall i arbetet". Hon skadade sig själv ofta, men var inte självmordsbenägen (vet dock inte status efter pojkvännens bortgång då jag inte pratat eller träffat henne sedan dess). Ser inget annat i detta än felaktig medicinering i kombination med bristande tillsyn.

Håller med och hoppas att du orkar skriva din bok, för att bearbeta och så småningom vända det meningslösa till en sorts mening...även om det aldrig skulle ha behövt att hända!

Kram

aspiemamman skrev:
Håller med och hoppas att du orkar skriva din bok, för att bearbeta och så småningom vända det meningslösa till en sorts mening...även om det aldrig skulle ha behövt att hända!

Kram

Det är min fulla övertygelse att detta hänt för att människor gett henne det hon ville ha och inte det hon behövde. Detta innebar att hon förlorade kontakten med mig och sina syskon, något jag kämpade för men var svårt, då alla lyssnade på henne. Att hon inte viile ha kontakt osv, vilket naturligtvis var bullshit. (går att utläsa av de brev hon skrev).
Något som slår mig är att kunskapen kring Asperger egentligen inte är så liten, allt finns där för den som söker. Exempelvis följande, som stämde så bra in på både dottern och hennes pappa, citerat från denna sida http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11854

Bristen på sunt förnuft kan ibland utgöra en slående kontrast mot den allmänna intelligensen.

Min fråga är då bara varför ingen uppmärksammade detta? Varför valde människor att inte lyssna på mig? Istället var alla mina råd, tankar och tycken ingenting värt, för dottern och pappan sa motsatsen.
Ingen såg till FAKTA, dvs att det gick åt skogen när dottern flyttade till pappan, att han aldrig sökt hjälp för dottern, att dottern inte gick i skolan under flera års tid...att dottern missbrukade...INGENTING AV DETTA TOGS I BEAKTNING!
Varför?

Lider med dig Dynah...
Så j-a hemskt.
Du låter som min mamma när jag mådde skitdåligt i tonåren och försökte begå självmord. Ingen lyssnade på henne heller.... Fast att hon faktiskt var den som kände mig bäst. Men samtidigt lyssnade inte jag heller på henne för jag mådde så dåligt och vi var oftast ovänner.
Inte lätt att vara mor i såna här fall!

Dynah skrev:

aspiemamman skrev:
Håller med och hoppas att du orkar skriva din bok, för att bearbeta och så småningom vända det meningslösa till en sorts mening...även om det aldrig skulle ha behövt att hända!

Kram

Det är min fulla övertygelse att detta hänt för att människor gett henne det hon ville ha och inte det hon behövde. Detta innebar att hon förlorade kontakten med mig och sina syskon, något jag kämpade för men var svårt, då alla lyssnade på henne. Att hon inte viile ha kontakt osv, vilket naturligtvis var bullshit. (går att utläsa av de brev hon skrev).
Något som slår mig är att kunskapen kring Asperger egentligen inte är så liten, allt finns där för den som söker. Exempelvis följande, som stämde så bra in på både dottern och hennes pappa, citerat från denna sida http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11854

Bristen på sunt förnuft kan ibland utgöra en slående kontrast mot den allmänna intelligensen.

Min fråga är då bara varför ingen uppmärksammade detta? Varför valde människor att inte lyssna på mig? Istället var alla mina råd, tankar och tycken ingenting värt, för dottern och pappan sa motsatsen.
Ingen såg till FAKTA, dvs att det gick åt skogen när dottern flyttade till pappan, att han aldrig sökt hjälp för dottern, att dottern inte gick i skolan under flera års tid...att dottern missbrukade...INGENTING AV DETTA TOGS I BEAKTNING!
Varför?

Jag förstår att du vill ha svar, upprättelse, vet dock inte hur du ska gå tillväga för att få det. Boken kan vara en väg, när den kommer ut, kanske startas debatten vi skulle behöva. Du är ju inte ensam om att samhället inte lyssnar och tror sig veta bättre. Samhället måste sluta tro att de kan allt, vet allt och lära sig av de misstag, som redan är skedda. Med samhället menar jag alla instanser som har makten att sätta sig över föräldrabalken och dess följeslagare, i form av olika hem, som tar hand om de barn, som soc placerar.

Jag har själv tagit kontakt med ett par HVB hem för min ena sons räkning av fri vilja, eftersom han är så svår. Det jag märkt är hur slutet det är och hur främmande de är att tänka sig tanken att samarbeta nära med föräldrar. Det är som om att om min son skulle gå där, skulle jag bli utsuddad ur bilden.

Jag var beredd att flytta och bo nära ett HVB hem så att min son kunde vara där på dagen, men sova hemma. Det fanns inte på kartan, ingen inblandning från föräldrar där inte. Jag fick vara med honom ett par dagar, sen skulle jag vara tvungen att åka därifrån och han skulle bara få komma hem en helg i månaden.

Det är en mur mellan HVB hemmen och barnens föräldrar, man ska minsann inte komma där och ha åsikter inte. Det saknas något mitt emellan vanlig skola och HVB hem, för även om barn och föräldrar har en trasig relation, behöver den relationen få finnas och läka.

Jag tycker det här är ett stort problem, och verkar bottna i deras syn på oss föräldrar, som att vi är helt värdelösa och onödiga inslag i våra egna barns liv. Sunt förnuft säger ju att ett barn behöver sina föräldrar och ingen institution kan ersätta det behovet.

Det finns ett fundamentalt stort fel här, som är större än din dotters personliga tragedi, men som säkert bidrog till det som hände din dotter. När samhället tar över, så blir något helt fel och det skulle vara intressant om det kunde bli en debatt om det här, för att hitta vad exakt det är, som går så galet.

aspiemamman skrev:
Det finns ett fundamentalt stort fel här, som är större än din dotters personliga tragedi, men som säkert bidrog till det som hände din dotter. När samhället tar över, så blir något helt fel och det skulle vara intressant om det kunde bli en debatt om det här, för att hitta vad exakt det är, som går så galet.

Jag och min man har ofta funderat på om det hade gått bättre om socialtjänsten aldrig blivit inblandad överhuvudtaget. Med facit i hand, troligen.

Dynah skrev:

aspiemamman skrev:
Det finns ett fundamentalt stort fel här, som är större än din dotters personliga tragedi, men som säkert bidrog till det som hände din dotter. När samhället tar över, så blir något helt fel och det skulle vara intressant om det kunde bli en debatt om det här, för att hitta vad exakt det är, som går så galet.

Jag och min man har ofta funderat på om det hade gått bättre om socialtjänsten aldrig blivit inblandad överhuvudtaget. Med facit i hand, troligen.

Jag hoppas du förstod vad jag menade med att problemet är större än din dotter. För dig är det ju den största tragedin du kan drabbas av, personligen. Det jag menade var ju att så många fler familjer drabbas så här, att problemet är utbrett och stort i hela landet. Att vid omhändertagande och placering, så klipper samhället bandet mellan förälder och barn, på ett sätt som är helt oacceptabelt och som inget barn mår bra av, om de inte har föräldrar som misshandlar dem, vilket oftast inte är fallet vid LVU.

Det är alltid lätt att vara efterklok, det lättaste som finns, men det svåraste att leva i, om man börja ifrågasätta beslut i efterhand.

Dynah skrev:Jag och min man har ofta funderat på om det hade gått bättre om socialtjänsten aldrig blivit inblandad överhuvudtaget. Med facit i hand, troligen.

Det är mycket troligt eftersom socialtjänsten skiter fullständigt i hur LVU-ade barn mår. Så länge de är kvar hemma har det ett långtgående ansvar som de verkar släppa helt efter att LVU har verkställts.

Någon annan form av vård hade med större sannolikhet lyckats, men inte LVU, det är det sämsta väldigt många barn kan bli utsatta för.

Om du har bra ideér om hur sådan verksamhet bör bedrivas och den nuvarande är skräp i stort sett. Kanske det vore idé att erbjuda en sådan verksamhet som du eftersöker, för det kan finnas fler som är i samma behov? Statsmakten är ju så inne på "privatisering" mm vilket borde kunna nyttjas. Professionen kanske dock ställer sig på tvären liksom tillsynsmyndigheter. Men det kanske kan lösas med name % shame?

aspiemamman skrev: Att vid omhändertagande och placering, så klipper samhället bandet mellan förälder och barn,

Är det verkligen så? Jag har fått intrycket att soc alltid har som mål att barnen ska hem till familjen så småningom.

I målsättningsdokument eller i verkligheten?

Så kan planen vara men Soc vill nog gärna klippa kontakten tills dess. Ungefär som om de tror att man kan lämna in ungen på 'verkstan' där ska de laga det som är trasigt och sen får man den tillbaka fixad och klar. Då vill de inte att föräldern är där och 'lägger sig i'.

Tyvärr är mitt intryck av sådana 'verkstäder' att de ofta ägs av ekonomiska profitörer, med personal som kan vara antingen vanliga hyggliga amatörer som bara vill ha ett jobb men som inte förstår sig på NPF utan fokuserar mer på rutiner än på hur barnet ifråga mår. Har man otur kan man även råka ut för halvpsykopater med maktbehov eller entusiastiska beteendemodifikatörer som med pavlovska metoder ska förändra barnets beteende. Det finns enligt min erfarenhet också boenden med riktiga änglar både som ägare och personal men de är nog inte i majoritet och driver kanske inte just LVU-hem.

Som jag förstått det är det mest förvaring för att avlasta föräldrarna. Möjligheterna att verkligen förändra de som blir placerade där i grunden tror jag är gravt överskattade, och går nog tillbaka till gamla tiders idé om 'uppfostringsanstalter'. Men man är ju den man är och om man har beteendeproblem så är det smartaste att ta reda på varför.

Är det självskadebeteende så finns det alltid en anledning. Är det missbruksproblem så kan det bero på ADHD eller något annat som man kan få medicin eller terapi för. Har personen antisocial personlighetsstörning så kommer den inte ändra sig, där gäller det bara att försöka minimera möjligheterna för den att ställa till problem. Är den bara udda för att den har AS så är det mesta en del av ens personlighet. Vissa sociala eller motoriska problem kan gå att förbättra med träning, men det kan ju ta ett helt liv och kräver att personen själv vill det. Att förändra någon mot dennes vilja är från början dömt att misslyckas. Särskilt om man försöker förändra dennes personlighet.

Zima33 skrev:

aspiemamman skrev: Att vid omhändertagande och placering, så klipper samhället bandet mellan förälder och barn,

Är det verkligen så? Jag har fått intrycket att soc alltid har som mål att barnen ska hem till familjen så småningom.

Om ditt barn är på HVB hem, så har du ingenting att säga till om och barnet får inte åka hem till familjen när det vill/behöver:( Inte ens om barnet placeras av fri vilja, har du som förälder något att säga till om eller rätten till kontakt när som helst! Dom jobbar inte så, helt enkelt...

Barnet ska hem, visst, men innan dess, så är det hemmet, som bestämmer allt!

Det är den uppfattning jag också fått. Kan väl i undantagsfall finnas vissa rimliga skäl till att kontakten bör brytas (typ missbruk, övergrepp, psykisk sjukdom el dyl) men denna policy verkar snarare vara standardbehandling även för helt vanliga normala familjer? Läskigt värre, tycker jag.

Kan de inte fatta hur utlämnad man måste känna sig helt avskuren från den trygghet som familjen för de flesta innebär? Jag kan föreställa mig det även fast jag har AS och aldrig varit utsatt för något sådant själv, varför kan inte dom? Vem är det som har nedsatt empatiförmåga egentligen?

Och händer något med barnet så lär knappast vare sig Soc eller hemmet vilja ta något ansvar för det.

plåtmonster skrev:Om du har bra ideér om hur sådan verksamhet bör bedrivas och den nuvarande är skräp i stort sett. Kanske det vore idé att erbjuda en sådan verksamhet som du eftersöker, för det kan finnas fler som är i samma behov? Statsmakten är ju så inne på "privatisering" mm vilket borde kunna nyttjas. Professionen kanske dock ställer sig på tvären liksom tillsynsmyndigheter. Men det kanske kan lösas med name % shame?

Jag blev inte klok på vem du syftade på här:)?

Själv skulle jag vilja starta upp något, men just nu har jag ju min 12åring hemma på heltid...så på ett sätt har jag ju redan en verksamhet, utan att få lön för det dock!

Kan ju bara säga att inget av HVB hemmen, som jag ändå har hört klara av svåra barn på ett bra sätt, var villig att ta emot min son, han anses för svår, när jag förklarade hans svårigheter. Nu är inte jag heller villig att lämna ifrån mig honom på heltid, utan jag ville mer ha honom där under dagtid, och sova hemma, eftersom den vanliga skolan inte alls klarat av honom. Så nu hemundervisar jag honom själv...

Låter väldigt jobbigt! (Minst sagt.)

Är uppväxt med oregerlig syrra med autistiska drag så jag fattar kanske lite av hur du har det.

Iridia skrev:Låter väldigt jobbigt! (Minst sagt.)

Är uppväxt med oregerlig syrra med autistiska drag så jag fattar kanske lite av hur du har det.

Tack:)

Det är dock mycket lättare att ha honom hemma på heltid, än att skolan, som inte klarat av honom får ha honom och sätta igång alla svåra symptom igen. Han mår och fungerar bra nu, när han är hemma:)

Dynah har du fått några ytterligare svar på någonting? Vart i processen befinner sig allt? Har soc gett er den informationen ni förfrågat om, som de tidigare vägrat att ge?

aspiemamman skrev:Själv skulle jag vilja starta upp något, men just nu har jag ju min 12åring hemma på heltid...så på ett sätt har jag ju redan en verksamhet, utan att få lön för det dock!

Erbjud plats för ett barn med matchande typ av AS till som du får betalt för så kanske du kan ge din 12-åring en kompis också?

Jag har hittat något rätt intressant
http://www.nsd.se/nyheter/boden/artikel ... Id=6537452

De väcker lite frågor hos mig, om varför de varit så angeläget att verkligen kontrollera när Carema tagit över. Men inte innan? Jag undrar om någon fått ta del av sin journal efter deras kontroll. De ger mig en rejäl skrämselkänsla att de vet att något är galet fel.