Jag tänkte på en sak precis. Kan man beskriva eller nästan jämföra AS med schizoida? Typ tystlåtna och skygga enstöringar?

För i såfall känner jag inte alls igen mig.

Jag är som person:

* Impulsiv
* Öppen
* Skrattar mycket
* Ganska omogen/barnslig
* Otålig
* Lite oberäknelig
* Tokig (gör ljud, skrattar, klappar händer, avviker från stela människor)

Ändå är livet svårt för mig. Då händer det:

* Att jag hatar mitt liv
* Stör mig på människor
* Blir arg och agerar ut
* Känner ångest och nedstämdhet
* Är ensam och isolerad
* Kommer inte ur mig själv och mina tankar

Vissa med AS är tysta och inbundna. Vissa med AS är det inte, precis som med folk som inte har AS.

Förutom det där med personligheten, som alla har en egen (utom de som inte har nån) så finns det fler skäl att inte vara inbunden och tyst som aspergare.

Du kan ha ADHD också (obs, jag säger INTE att du har det, jag menar att MAN kan ha det..) och det aspiga skyms av det ADHD-iga.

Och så tillhör många med AS den så kallade aktiva och udda gruppen, som kan vara sociala men ofta på ett för andra udda sätt, för att de är för på, inte känner av gränser riktigt, pratar för mycket, pratar för högt osv. Obs, nu skriver jag inte av, jag tänker högt, så ta inte alltför hårt på det jag säger. Vill du läsa om det här får du googla lite...

Här var en bra länk förresten, som jag hittade när jag letade efter nåt bra om Lorna Wings undergrupper (avskärmade, passiva, aktiv men udda och överdrivet formell).

http://www.lio.se/upload/51781/ASThosVu ... Mars06.pdf

Albulena skrev:Jag tänkte på en sak precis. Kan man beskriva eller nästan jämföra AS med schizoida? Typ tystlåtna och skygga enstöringar?

Nej, det är två skilda saker.
Själv har jag en släng av båda.

Hej!

Jag känner igen mig att jag kan flippa ut och bli så där aktiv och udda. Om någon blir irriterad på mig eller säger till mig, då försvinner det helt och hållet. Istället blir jag helt ställd, får jättemycket ångest och ramlar ner i ett hål av obehag. Då kan jag bli arg och inget är kul längre. Antagligen lämnar jag dom andra och mår dåligt istället.

Ganska barnsligt faktiskt när jag tänker efter, men jag har så svårt att kontrollera mig och ställa in mig på en "normal" våglängd. Alltså jag är antingen för mycket och forcerat jobbig som en med mani, eller också tyst. Är det ADHD?

Jag är inte en tyst enstöring av naturen utan har blivit det av att umgås med NT.

Albulena skrev:Hej!
Alltså jag är antingen för mycket och forcerat jobbig som en med mani, eller också tyst. Är det ADHD?

Nä, det är inte ADHD, det är vanligt vid npf överlag att vara för mycket eller för lite och sällan lagom.

Sen KAN det förstås vara så att du kvalar in för andra diagnoser, som ADHD, eller bipolaritet eller nåt annat, det säger jag ingenting om. Det får utredare eller läkare titta på... Helst proffsiga såna då.

Men att vara olagom enligt andra, det är liksom det som är npf, på det stora hela.

Jag är tystlåten på vissa ställen och pratglad på vissa ställen. Något mitt emellan har jag sällan. Att jag är tystlåten beror ofta på blyghet och osäkherhet (mer när jag var yngre) men det kan också vara för att känna in mig i en ny grupp/nytt sammanhang.

Jag är nog ingen typisk Aspergare; inget specialintresse, social, sällan problem med sociala koder (går automatiskt), ögonkontakt och öppen mot folk jag pratar med men har några tydliga drag som märks när man lärt känna mig + vet vad As. kan innebära.

Impulsiv kan man vara då man har As. för det är jag. Bristande impulskontroll förekommer vid As.

Det som jag tror mycket kännetecknar As. är att man inte är bara kognitivt ojämn.

alfapetsmamma skrev:

Albulena skrev:Hej!
Alltså jag är antingen för mycket och forcerat jobbig som en med mani, eller också tyst. Är det ADHD?

Nä, det är inte ADHD, det är vanligt vid npf överlag att vara för mycket eller för lite och sällan lagom.

Sen KAN det förstås vara så att du kvalar in för andra diagnoser, som ADHD, eller bipolaritet eller nåt annat, det säger jag ingenting om. Det får utredare eller läkare titta på... Helst proffsiga såna då.

Men att vara olagom enligt andra, det är liksom det som är npf, på det stora hela.

Okej, tack för att du kan så mycket!
Jag blev jätteglad just nu.

Jag ser inte att de beteenden du beskriver är otypiska för as. Det beskriver ju det här forumet ganska bra.
Sen att man kan vara olika som person beroende hur man mår.
Allt går ju inte att passa in i en mall. Jag har adhd drag när jag mår dåligt tex. en del saker kanske man fötts med eller blivit uppfostrad som.

Det typisk för as tycker jag verkar komma fram i kontakten med andra människor om man haft dåliga såna kontakter så kan jag tänka mig att man blir enstöring och skygg.

Alfapetsmammas länk skrev:AS/HFA hos kvinnor (S. Kopp m fl)
Mindre udda, mer sociala.
Önskan om social interaktion.
”Kameleontbeteende”.
Djur-, språk-, människointresse.
Konstnärliga intressen.
Har ibland ”beskyddare” som kan likna
vänner.

Håller helt med om de översta fem punkterna. Aspergerkillar kan faktiskt vara rätt påfrestande socialt. Kanske vanligare att de blir enstöringar eftersom folk inte orkar med dem på samma sätt som med aspergertjejer?

Den sistnämnda punkten lät intressant. Kanske inte så ovanligt att man som social aspergare inbillar sig att man har vänner men som egentligen mest tycker synd om en?

AS/HFA hos kvinnor (S. Kopp m fl)
Mindre udda, mer sociala.
Önskan om social interaktion.
”Kameleontbeteende”.
Djur-, språk-, människointresse.
Konstnärliga intressen.
Har ibland ”beskyddare” som kan likna
vänner.

Oj! Allt det där låter skrämmande bekant! Det vore ju väldigt deprimerande om alla vänner man har/haft egentligen bara tycker/tyckte synd om en eller tycker/tyckte om att spegla sig mot ens brister, men jag måste erkänna att jag alltid kämpat med en rädsla för att det skulle vara just så.

malplacee skrev:

AS/HFA hos kvinnor (S. Kopp m fl)
Mindre udda, mer sociala.
Önskan om social interaktion.
”Kameleontbeteende”.
Djur-, språk-, människointresse.
Konstnärliga intressen.
Har ibland ”beskyddare” som kan likna
vänner.

Oj! Allt det där låter skrämmande bekant! Det vore ju väldigt deprimerande om alla vänner man har/haft egentligen bara tycker/tyckte synd om en eller tycker/tyckte om att spegla sig mot ens brister, men jag måste erkänna att jag alltid kämpat med en rädsla för att det skulle vara just så.

Hehe.. jo en ständigt krypande känsla.. ju längre man känner någon.. fast jag brukar oftast inte vara med längre än så..

Jag kan vara hur öppen och pratsam som helst vid vissa tillfällen. Men vid andra är jag tystlåten och tillbakadragen. Det beror helt på vem jag träffar.

tveskägg skrev:

Alfapetsmammas länk skrev:AS/HFA hos kvinnor (S. Kopp m fl)

Har ibland ”beskyddare” som kan likna
vänner.

Den sistnämnda punkten lät intressant. Kanske inte så ovanligt att man som social aspergare inbillar sig att man har vänner men som egentligen mest tycker synd om en?

Inte automatiskt tycker synd om en, utan vakar över en och ser till att man inte hamnar i det allra dummaste av situationer... Det känner jag igen från mitt eget liv.

Jag är smart, visst, men samtidigt kan jag vara grymt naiv, för jag utgår ifrån mitt eget sätt när jag tänker på andras motiv att göra saker, och jag gör sällan saker rätt av för att få personlig vinning så att andra kan göra går mig ofta förbi.

Att då ha nån som daddar en lite eller guidar en är väldigt bra. Man kan hjälpa denna person på andra sätt, genom att vara bättre än den på annat.

IDAG är jag medveten om det, tidigare gjorde jag så här mer omedvetet.

Och så är många av oss ena riktiga härmapor. Inte omedvetet härmande, som tidig socialisation utan rätt av copy cat-ande. Är man inte särskilt npf-van eller bright själv så missar man oftar att MYCKET beteende kan vara rena teaterspelet, och då menar jag inte det lite pålagda agerande många ägnar sig åt utan oreflekterat kopierande.

Rämnar det spelet så kan många stå helt handfallna. Har sett mycket av det nära mig...

alfapetsmamma skrev:

tveskägg skrev:

Alfapetsmammas länk skrev:AS/HFA hos kvinnor (S. Kopp m fl)

Har ibland ”beskyddare” som kan likna
vänner.

Den sistnämnda punkten lät intressant. Kanske inte så ovanligt att man som social aspergare inbillar sig att man har vänner men som egentligen mest tycker synd om en?

Inte automatiskt tycker synd om en, utan vakar över en och ser till att man inte hamnar i det allra dummaste av situationer... Det känner jag igen från mitt eget liv.

Jag är smart, visst, men samtidigt kan jag vara grymt naiv, för jag utgår ifrån mitt eget sätt när jag tänker på andras motiv att göra saker, och jag gör sällan saker rätt av för att få personlig vinning så att andra kan göra går mig ofta förbi.

Att då ha nån som daddar en lite eller guidar en är väldigt bra. Man kan hjälpa denna person på andra sätt, genom att vara bättre än den på annat.

IDAG är jag medveten om det, tidigare gjorde jag så här mer omedvetet.

Och så är många av oss ena riktiga härmapor. Inte omedvetet härmande, som tidig socialisation utan rätt av copy cat-ande. Är man inte särskilt npf-van eller bright själv så missar man oftar att MYCKET beteende kan vara rena teaterspelet, och då menar jag inte det lite pålagda agerande många ägnar sig åt utan oreflekterat kopierande.

Rämnar det spelet så kan många stå helt handfallna. Har sett mycket av det nära mig...

Just det. Det var en bra beskrivning. Jag har haft några såna vänner. Alltid NT-tjejer. Jag tycker om när folk vill hjälpa mig, och det kan gå åt båda håll beroende på situation.

Oskar skrev:Jag kan vara hur öppen och pratsam som helst vid vissa tillfällen. Men vid andra är jag tystlåten och tillbakadragen. Det beror helt på vem jag träffar.

Samma här!

Jag är tystlåten och en riktig ensamvarg. Men jag har ju heller inte AS (inte diagnos iaf). Om jag har fattat rätt så finns det väldigt många personlighetstyper inom aspergers syndrom.

Schizoida behöver nödvändigtvis inte vara tysta.

Alfapetsmamma skrev:
Inte automatiskt tycker synd om en, utan vakar över en och ser till att man inte hamnar i det allra dummaste av situationer... Det känner jag igen från mitt eget liv.

Ja, det är inget fel med beskyddande vänner, jag kan själv vara lite beskyddande mot vänner om de verkar behöva det. Men det var det att det stod "beskyddare som kan likna vänner" som jag hakade upp mig på, för det antyder att de inte är det på riktigt.

Ganska sannolikt så är schizoida aspergare vanligare, liksom introverta / tystlåtna. Att det inte verkar så i en tråd av denna typ (eller på forum ö.h.t.) beror ju på att de som är sociala och extroverta gärna brer ut sig mer och syns mer.

Sedan är det ju oxå så som någon påpekade att man kan bli helt tyst av att vara omgiven av NTs (kallas ibland för selektiv mutism), men det är ju inget som man bara är, utan något man blir p.g.a sin omgivning.

Jag tror inte heller att aspergare naturligt är enstöringar. Det är oxå något de blir pga sin omgivning.

1 och 1 med en person jag känner mig bekväm hos kan jag vara öppen nästan utan gräns. Men i grupper pratar jag knappt eller har små konstiga saker för mig.

Blir jag obekväm så försvinner jag helt in i tystnaden och mig själv. Ett exempel är på en skola jag gick, varje gång påväg hem åkte man tillsammans på tunnelbanan i 30 minuter, jag var alltid tyst hela de 30 minuterna förutom när vi var framme då jag alltid ville säga "hej då".

Är en tystlåten enstöring. I rätt sällskap kan jag drabbas av verbal inkontinens. Annars tyst och uppfattas nog som blyg.

Jag har kommit på att jag inte har svårt att prata med främlingar.
Tyvärr är jag för öppen och kan avslöja saker om mig själv som jag ångrar senare.

Albulena skrev:Jag har kommit på att jag inte har svårt att prata med främlingar.
Tyvärr är jag för öppen och kan avslöja saker om mig själv som jag ångrar senare.

Att inte ogilla att socialisera med främlingar kan ju vara både bra och dåligt. Har man inte svårt för de sociala koderna som gäller med främlingar så är det ju bara positivt, annars kan det snarare bli ett problem istället. Ett problem som en annan person som istället är introvert inte skulle haft.