Det är jobbigt att umgås med folk när de tycker att man blir för nära o sånt
Även om man kanske kan behöva avstånd.
Men förut skrev jag jämt jättelånga mail till folk som de inte orkade läsa och det ångrar man nästan. Jag trodde de var lika inne på det som jag...
Lever också i huvudet, kan inte komma ut. Men en själv är ju inte det enda som är där ändå? Men jag får problem med det här med att folk tror att man härmar dem på nåt dåligt sätt och att man vill vara vän med dem osv. som de kanske känner sig besvärade av. Att man har fel ordning på det man säger. Önskar de inte hade såna här regler. Förut var man lite mer avslappnad. Jag kan inte tänka på ordningen om jag inte får hjälp med det.

rdos skrev:Jag har ingen AS-diagnos (och tänker antagligen inte skaffa någon heller.)

Diagnos brukar man inte kunna skaffa sig (samma sak som med barn - man skaffar dem inte man får dem) utan det är i regel något man får. Det bestämmer läkare och/eller psykolog efter utredningar och troligen samtal samt ev. anhörigintervju. Men man kan säkert önska diagnos hos offentliga vården och/eller privat genom att själv boka tid och vid besöket säga att man är ganska säker på att man uppfyller kriterierna och förklarar varför man vill ha en diagnos det finns människor som vill ha diagnos.

Jag hatar att leva fast i mig själv, för jag missar så mycket i livet.
Alltså jag ser inte att jag kan höra av mig till någon, eller bjuda hem någon, sätta mig och se en film en kväll istället för datorn, ställa klockan och gå ut en runda osv. Allt är begränsat till huvudet och min lilla värld.

sommar skrev:

rdos skrev:Jag har ingen AS-diagnos (och tänker antagligen inte skaffa någon heller.)

Diagnos brukar man inte kunna skaffa sig (samma sak som med barn - man skaffar dem inte man får dem) utan det är i regel något man får. Det bestämmer läkare och/eller psykolog efter utredningar och troligen samtal samt ev. anhörigintervju. Men man kan säkert önska diagnos hos offentliga vården och/eller privat genom att själv boka tid och vid besöket säga att man är ganska säker på att man uppfyller kriterierna och förklarar varför man vill ha en diagnos det finns människor som vill ha diagnos.

Tja, kanske det. Men faktum är ju att när teamet i Lund för en del år sedan skulle ta ställning till diagnos för dottern så undrade de om inte jag borde utreda mig själv, och gav sedan dottern diagnosen "selektiv mutism". Flera år senare fick hon ju (den korrekta) diagnosen autism istället.

Men, som sagt, jag tänker inte utreda mig, och det hör dels samman med att jag inte anser att det finns några relevanta insatser, och dels att jag inte gillar neuropsykiatriska diagnoser något vidare öht.

regnif skrev:Men förut skrev jag jämt jättelånga mail till folk som de inte orkade läsa och det ångrar man nästan.

Jag vet hur det är.. *suck* Jag är sådan ibland och ångrar mig i regel efteråt. Det har blivit bättre men jag måste lära mig att försöka hålla mig i skinnet när det impulsiva duschar över mig.

Jag är ibland för ivrig och förut förstod jag inte ens att jag gjorde fel. De i sin tur slutade skriva, talade om vad som var fel beroende på hur väl de kände mig. Det blev irritation, missförstånd eller att något glömdes bort ibland, vilket händer fortfarande.

Albulena skrev:Jag hatar att leva fast i mig själv, för jag missar så mycket i livet.

Så ser jag inte alls på saken. Jag stortrivs med en extremt liten bekantskapskrets som nästan bara består av folk med npf-drag. Vänner har jag ungefär noll behov av, däremot trivs jag med att ha partner och barn. De enda folk jag träffar är de som jag utför gemensamma aktiviteter med, som t.ex. andra som dansar gammaldans. Sedan har jag en del akademiska kontakter oxå kring specialintressen, men då är relationen inte på ett normalt vänskapligt plan.

Själv kan jag inte ta hem nån, tyvärr. Jag har en jättenoja över det. Och speciellt inte dit där jag bor hos föräldrarna. Oftast vill nog inte nån komma heller. Och folk som hunnit, börjar bara prata med mina föräldrar massa jävla grova skämt och är som bästa vänner med dem, vadfan?! Absolut inte dit av olika anledningar och det är där jag är, osv...shit också. Men jag klarar egentligen inte av det andra stället "jag har" heller. För jag har gått typ tusen år utan sånt. Känns som fel? Alltså när det händer att nån är inne där. Får ångest av det. För att jag orkar inte vara nån bra värd osv, jag orkar inte presentera, här är då det och det, här är det och det, akta dig för tröskeln jag själv inte kommer ihåg. Jag kan inte gå ut för jag orkar inte höra folk. Iaf ofta är det så. Men det är lite samma här iaf..

rdos skrev:

sommar skrev:

rdos skrev:Jag har ingen AS-diagnos (och tänker antagligen inte skaffa någon heller.)

Diagnos brukar man inte kunna skaffa sig (samma sak som med barn - man skaffar dem inte man får dem) utan det är i regel något man får. Det bestämmer läkare och/eller psykolog efter utredningar och troligen samtal samt ev. anhörigintervju. Men man kan säkert önska diagnos hos offentliga vården och/eller privat genom att själv boka tid och vid besöket säga att man är ganska säker på att man uppfyller kriterierna och förklarar varför man vill ha en diagnos det finns människor som vill ha diagnos.

Tja, kanske det. Men faktum är ju att när teamet i Lund för en del år sedan skulle ta ställning till diagnos för dottern så undrade de om inte jag borde utreda mig själv, och gav sedan dottern diagnosen "selektiv mutism". Flera år senare fick hon ju (den korrekta) diagnosen autism istället.

Det det ville var nog att reda på hur du såg på att bli utredd och/ eller försökte få ditt medgivande för att de ansåg det vara idè att låta utreda dig.

När min förra kurator nämnde As. för mig frågade hon mig om hon fick skicka in en remiss till autismteamet. Jag sa Ja men om jag sagt Nej hade det inte blivit diagnos (medgivande krävs i regel) vilket varit korkat för då hade jag haft mer problem idag än vad jag har nu och ev. fortfarande varit arbetslös. Sedan finns det nackdelar med diagnos också och det är nog inte alltid det är tillämpligt med diagnos, vilket Gert Åkesson i Vellinge menade. Nu har jag förstått hur han menar men han hade klumpigt ordval.)

sommar skrev:

regnif skrev:Men förut skrev jag jämt jättelånga mail till folk som de inte orkade läsa och det ångrar man nästan.

Jag vet hur det är.. *suck* Jag är sådan ibland och ångrar mig i regel efteråt. Det har blivit bättre men jag måste lära mig att försöka hålla mig i skinnet när det impulsiva duschar över mig.

Jag är ibland för ivrig och förut förstod jag inte ens att jag gjorde fel. De i sin tur folk slutade skriva, vad som var fel beroende på hur väl de kände mig blev har det blivit irritation, missförstånd eller att något glömts bort, vilket händer forrtfarande.

Det är därför jag är glad att jag har en blogg iaf att få ut allt i
Har börjat med det nu, istället för att skicka massa långt bloggmaterial till dem som tydligen folk ändå inte var så inne i tyvärr. Jag som trodde det hela jäkla tiden...

rdos skrev:

Albulena skrev:Jag hatar att leva fast i mig själv, för jag missar så mycket i livet.

Så ser jag inte alls på saken. Jag stortrivs med en extremt liten bekantskapskrets som nästan bara består av folk med npf-drag. Vänner har jag ungefär noll behov av, däremot trivs jag med att ha partner och barn. De enda folk jag träffar är de som jag utför gemensamma aktiviteter med, som t.ex. andra som dansar gammaldans. Sedan har jag en del akademiska kontakter oxå kring specialintressen, men då är relationen inte på ett normalt vänskapligt plan.

Jag håller med rdos att intressen är det man bör satsa på i livet. Blir de bara tillräckligt givande (och även inkomstbringande) blir livet antagligen ganska bra. Och har man förmånen att kunna ägna sig åt (och till och med leva på) sina intressen har man inte lika stort behov av bekantskaper och kontakter - man orkar stå på egna ben. Detta tror jag dessutom blir lättare ju äldre man blir.

Och det är aldrig försent att börja satsa på det man verkligen vill, man kan vara 19 eller 49, spelar ingen roll. Vet att detta kan låta klämkäckt, för alla har inte samma möjligheter beroende på omständigheter. Men bättre att satsa på ett intresse än motsatsen, om man har möjligheten.

barracuber skrev:Och det är aldrig försent att börja satsa på det man verkligen vill, man kan vara 19 eller 49, spelar ingen roll. Vet att detta kan låta klämkäckt, för alla har inte samma möjligheter beroende på omständigheter. Men bättre att satsa på ett intresse än motsatsen, om man har möjligheten.

Jag tror helt klart på det. Jag tycker det är så sorgligt med de som tror att livet är slut bara för att de nått : "insert age". Om man har något vettigt att bidra med så lär det knappast bli bättre av att stressa ut det.
Då lär man dessutom få en större chans att misslyckas.

För mig finns egentligen bara två möjligheter när det gäller arbeten. Antingen något enkelt, monotont arbete som man bara gör för att få lön, och som helst ger möjligheter att syssla med specialintressen lite bredvid, eller något som är direkt relaterat till specialintressen. Andra typer skulle falla på att jag inte orkar uppbåda motivation för att göra ett bra jobb, vilket förr eller senare leder till att man blir utbränd eller helt enkelt inte klarar av att uppbåda tillräckligt med motivation för att göra ett bra jobb nog. Att ha sociala kontakter kan oxå funka relativt bra om jobbet är motiverande och relaterat till specialintressen, annars funkar inte detta bra heller.

Albulena skrev:Jag hatar att leva fast i mig själv, för jag missar så mycket i livet.
Alltså jag ser inte att jag kan höra av mig till någon, eller bjuda hem någon, sätta mig och se en film en kväll istället för datorn, ställa klockan och gå ut en runda osv. Allt är begränsat till huvudet och min lilla värld.

Jag förstår ungefär. Jag tycker inte direkt jag sitter fast i mig själv men har ett svagt minne av att jag känt så (har förmodligen förträngt det pga. obehag). En del människor tom. en del med As. tex. jag har inget speciellt intresse. Så är det kanske med dig också; Albulena? Om så är fallet känner man sig förmodligen ensammare och ev. mer tom för då känner man i regel mer av att man inte har något; varken socialt eller hobby eller specialintresse att pyssla med tex. måla, sticka, whatever. Ovanpå det är jag väldigt rastlös och social för att ha As. Ytterligare börda är när man märker att sociala relationer sällan eller aldrig fungerar. Jag jobbade på att hitta fungerande kontakter i många år och har lyckats hitta några via nätet.

Mina tips är brevweb.com, blogg, diskussionsforum, As-träffar, föreningar kanske, kyrkan? Och att fundera på om det kanske finns något intresse att bygga på.

Ett problem för mig är att jag är mer motivationsberonde än gemene man pga. min As. Detta gör att jag fort tröttnar på saker & ting och blir en "hoopjerka". Nu har jag som tur är hittar några saker som fungerar; grupp inom kyrkan, As-träffar (som nog dog ut tyvärr), vänner och kompisar, mailvän. Något mer skulle få plats men jag orkar och ville inte riktigt kämpa med det nu.

rdos skrev:För mig finns egentligen bara två möjligheter när det gäller arbeten. Antingen något enkelt, monotont arbete som man bara gör för att få lön, och som helst ger möjligheter att syssla med specialintressen lite bredvid, eller något som är direkt relaterat till specialintressen. Andra typer skulle falla på att jag inte orkar uppbåda motivation för att göra ett bra jobb, vilket förr eller senare leder till att man blir utbränd eller helt enkelt inte klarar av att uppbåda tillräckligt med motivation för att göra ett bra jobb nog. Att ha sociala kontakter kan oxå funka relativt bra om jobbet är motiverande och relaterat till specialintressen, annars funkar inte detta bra heller.

Okej och är det är ju väldigt vanligt att personer med As. behöver jobba dagligdags med det de är intresserade av. (Vet att du inte har diagnos.) Nog kan det vara så för enstaka Nt:s också.

Fast alla med As. har inte något specialintresse, däribland jag och en del med As. kan jobba med sådant som inte berör specialintresset.

malplacee skrev:

regnif skrev:
Jag har nog problem med kontaktnivå. Vill någon vara vän eller är det bara bekant el. mindre den vill vara osv. .

Ja, det är lite svårt att veta hur nära vän någon annan vill vara med en. Eller snarare, svårt att veta när en bekant är trevlig bara för att vara trevlig eller när de är trevliga för att de faktiskt söker kontakt med en. Om det är det första så ska man ju bara vara trevlig tillbaka, det är inte svårt. Men är det det andra så måste man vara antingen avvisande eller uppmuntrande, beroende på om man själv vill ha kontakt och det är inte så lätt. Jag har nog svårt både att skilja trevlighet från genuint kontaktsökande och för att skicka tillräckligt tydliga signaler själv. Framförallt det där med att skicka signaler själv.

Ja, själv skickar jag nog så många att jag sedan inte skickar några alls eller nåt sånt. Jag hade nog nån bekant tidigare som var trevlig mot en bara för att, sen dess har jag slutat fråga folk om att ses. Är väldigt energikrävande att höra att de har jämt annat för sig så jag har slutat med det. Orkar inte hålla på och gissa hit o dit.

Ja, man har närmare till sig själv när man är sjuk också...fast ibland så kan jag äntligen slappna av och sova och sånt då. Om jag inte blir stört utifrån? Jag vet inte.

sommar

Jag har inget direkt specialintresse längre. Det blir mer att jag snöar in på något och slukar allt om en viss sak, även om jag tycker det är jobbigt. Det känns som ett tvång nästan.

Typ nu är det bara asperger och aspergerforum jag håller på med. Datorn slukar mig liksom.

Egentligen har jag inga intressen alls. Men om jag hade fått pengar så hade en sak kunnat bli det jag levt för. Typ en ny laptop, då hade jag älskat den och bara hållit på med den tills jag upptäckt något fabriksfel eller nåt som inte verkar rätt, då är den inte perfekt längre och då blir jag ledsen.

Har inte läst hela tråden men för att kortfattat svara på frågan som TS ställde; jag tror att de flesta med AS är relativt inåtvända och något folkskygga, mycket p.g.a. tidigare erfarenheter av mobbning och känsla av utanförskap, men också för att det mer ligger i naturen hos en Aspergare att vara inåtvänd/självcentrerad.

Därmed inte sagt att ALLA med Aspergers syndrom är lika inåtvända, eller inåtvända på ett sätt som märks utåt.
En del Aspergare är ju tvärtom väldigt sociala och söker mycket kontakt med andra.
Dock behöver ju inte det alltid betyda att graden av Asperger hos den personen är mindre; den kan fortfarande ha stora svårigheter med socialt samspel, men vill ha kontakt och söker kontakt med andra ändå.

Själv har jag Aspergers syndrom med planeringssvårigheter och är helt klart av den enstöriga sorten.
Jag kan dock verka otroligt pratsam och social i vissa lägen, men det är då mest när jag umgås med en person i taget och diskuterar något jag finner intressant - något som kan bidra till mer kunskap och en bättre utveckling av mig själv och mina specialintressen.

Att umgås enbart för den sociala aspektens skull; för att hålla samman gemenskapen med vänner eller vänskapskretsen gör jag dock allt mer sällan än vad andra gör. Det känns ganska starkt som att det inte ger mig lika mycket som det ger andra.

Sen är det så att jag inte tycker att intressanta människor växer på träd direkt, och jag håller mig då mest till de personer jag vet kan ge mig något i utbyte av sitt umgänge med mig. Men sån är jag!

Tyvärr blir det ofta så att jag gör tvärtom än vad den sociala koden säger. När jag träffar folk jag inte känner kan jag bli för öppen och prata jättemycket sedan ångrar jag mig oftast och blir mer inåtvänd.

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Tyvärr blir det ofta så att jag gör tvärtom än vad den sociala koden säger. När jag träffar folk jag inte känner kan jag bli för öppen och prata jättemycket sedan ångrar jag mig oftast och blir mer inåtvänd.

Åh så gör jag också!
Min förra psykolog sa att det är typiskt borderlinebeteende (svårt med gränserna) eller möjligen ADHD (impulsiv)