Jag har ett kluvet förhållande till min utseendefixering. Hos andra bryr jag mig inte ett smack, men någonstans i nedre tonåren upptäckte jag att jag fick bättre respons om jag såg bättre ut och utvecklade dessutom någon slags fobi för att folks skulle se mig som jag verkligen var och därför ville jag inte gå ut utan smink.

I mitten av tonåren upptäckte jag retromode och alternativscenen och använde smink som ett sätt att leka fram roller (verkar vara ganska vanligt).

Nu sminkar jag mig av gammal vana mest, och delvis för att jag känner mig naken annars. Jag bryter sällan vanor. Ibland är det roligt att leka fram "ett snyggare jag" så att säga, ibland är det mest något jag gör bara för att jag alltid gjort det.

Men min fokus ligger på hyn och det är bara för att jämn hy gör att man ser frisk och pigg ut. Så jag rengör hyn och använder fuktighetskräm. Å andra sidan måste jag egentligen det, för den torkar lätt ut. Så jag använder lätta produkter för att jämna ut hyn och sedan lite smink runt ögonen. Naturlig hy och markerade ögon är min grej. Klarar inte av läppstift längre, men när jag var yngre använde jag mörkrött eller svart för dramatisk effekt.

Sminket tar mig runt femton minuter per morgon. Håret är värre för det är lite pippilångstrumpvarning på det på morgnarna, så antingen får jag plattånga det lite eller försöka sno ihop det i en knut. Tyvärr är det en dum längd nu, men när det blivit lite längre kommer jag kunna fläta eller knyta upp det och då går det ju fortare.

Som sagt, jag är lite kluven. Jag gillar att titta på vackra människor, men jag har ingen lust att prata med dem. Då krävs något annat.