AS som vuxen
30 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
AS som vuxen
har en fråga . Jag har en son som har AS och hans beteende är så likt mitt när jag var mindre och viss likeht finns det kvar än idag..
När en vuxen får diagnosen AS...varför vill man ha en diagnos som vuxen?
jag förstår att man vill ha det till sitt barn för att få en struktur i skola etc men som vuxen..Är det någon som har fått sin diagnos som vuxen och varför ville NI ha det?
Är inte här så ofta men maila mig gjärna
info@trixy.se
När en vuxen får diagnosen AS...varför vill man ha en diagnos som vuxen?
jag förstår att man vill ha det till sitt barn för att få en struktur i skola etc men som vuxen..Är det någon som har fått sin diagnos som vuxen och varför ville NI ha det?
Är inte här så ofta men maila mig gjärna
info@trixy.se
Senast redigerad av Trixy 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Å ena sidan skulle jag säga att orsakerna är lika många som personer som söker diagnos.
I praktiken skulle man nog dock kunna sammanfatta orsakerna med:
1. Problem finns
2. Diagnos (eller det faktum att diagnos korrekt kan sättas) erbjuder (sant eller ej) möjligheter att lösa vissa av dessa problem.
Det kan vara ett behov av att använda LSS eller bara ett behov av att förstå varför man inte verkar fungera som andra (vilket i sin tur tänks vara en metod att fungera bättre). Sen om diagnosen verkligen ökar ens chanser att lösa sina problem är mer tveksamt.
I praktiken skulle man nog dock kunna sammanfatta orsakerna med:
1. Problem finns
2. Diagnos (eller det faktum att diagnos korrekt kan sättas) erbjuder (sant eller ej) möjligheter att lösa vissa av dessa problem.
Det kan vara ett behov av att använda LSS eller bara ett behov av att förstå varför man inte verkar fungera som andra (vilket i sin tur tänks vara en metod att fungera bättre). Sen om diagnosen verkligen ökar ens chanser att lösa sina problem är mer tveksamt.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Problem ja. Inte som att alla vuxna har en fungerande vardag. För egen del var det väl mest att greppa om allt som kunde ge någon konstruktiv lättnad. Vet fortfarande inte om det har varit konstruktivt eftersom inga egentliga insatser gjorts ännu.
Exempel på saker som kanske inte fungerar: arbete/meningsfull sysselsättning, socialt liv, vardagsbestyr
Exempel på saker som kanske inte fungerar: arbete/meningsfull sysselsättning, socialt liv, vardagsbestyr
Senast redigerad av DIProgan 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 2 gånger.
Re: AS som vuxen
Trixy skrev:har en fråga . Jag har en son som har AS och hans beteende är så likt mitt när jag var mindre och viss likeht finns det kvar än idag..
När en vuxen får diagnosen AS...varför vill man ha en diagnos som vuxen?
jag förstår att man vill ha det till sitt barn för att få en struktur i skola etc men som vuxen..Är det någon som har fått sin diagnos som vuxen och varför ville NI ha det?
Är inte här så ofta men maila mig gjärna
info@trixy.se
För att VETA. För att vara rättvis mot sina barn som man utsatt för utredning och "stämpling" (för att få verktyg, resurser, förståelse osv) och som man är väldigt lik. För att få en tillhörighet, när man inte haft det i vanliga världen.. Osv osv.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Trixy skrev:
Är det någon som har fått sin diagnos som vuxen och varför ville NI ha det?
För mig kändes det viktigt att få bekräftelsen att jag inte bara inbillade mig att ungarna fått sin AS från mig. Dessutom gav diagnosen mig verktygen att förstå och i viss mån ändra en del av mina beteenden som ställt till det för mig. Diagnosen fick mig att förstå en hel del om mig själv som jag innan dess faktiskt (konstigt nog) inte förstått innan.
Senast redigerad av lillsanna 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Jag behövde en diagnos för att AMI skulle sluta jaga mig med blåslampa. De släppte taget om mig när det uppdagades att jag var ett funktionshindrat missfoster och inte bara ett deprimerat emo som de tyckte skulle ut i arbetslivet för att bli frisk genom att känna arbetsmoralen flöda i kroppen.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Re: AS som vuxen
alfapetsmamma skrev:För att få en tillhörighet, när man inte haft det i vanliga världen...
Räkna inte med det dock. Jag har inte fått nån särskild känsla av "tillhörighet" sen jag blivit diagnosticerad och börjat hänga här bl a. Tycker att klimatet på det här forumet är likadant som vilket annat ställe som helst. (Förutom att man snackar om Autism här och inte musik/politik osv.). Och andra sidan var det inte jättelänge sen den "domen" föll.
Men om man har problem i det vanliga livet så är det väl bra att få en diagnos och potentiellt hjälp. Eller i alla fall en viss förståelse för en själv som person. Om man "fastnat" i sitt liv, kan inte tänka mig att man gjort det om man kan skaffa flera barn, är det ju också bra. Det kan ju bero på Autism eller dylikt.
Senast redigerad av IndividualThoughtPatterns 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
- IndividualThoughtPatterns
- Inlägg: 395
- Anslöt: 2008-12-10
- Ort: The Wastes Below.
Jag fick min diagnos vid 50+ den har fått mig att förstå en del av hur saker och ting blivit som det blivit i form av missförstånd bakåt och givit en viss marginal i livet även om allt inte blivit sockersött bara för att jag vet lite mer Det kan visst vara motiverat att veta som vuxen även om det också ger en viss sorg Tänk om jag förstått tidigare då kanske jag gjort andra val delvis och inte gjort mig så illa på livet.
Senast redigerad av gusgus 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS som vuxen
IndividualThoughtPatterns skrev:alfapetsmamma skrev:För att få en tillhörighet, när man inte haft det i vanliga världen...
Räkna inte med det dock. Jag har inte fått nån särskild känsla av "tillhörighet" sen jag blivit diagnosticerad och börjat hänga här bl a. Tycker att klimatet på det här forumet är likadant som vilket annat ställe som helst.
Jag menade nog inte en absolut tillhörighet, och inte heller en friktionsfri sådan. Jag menade en relativ känsla av att inte vara udda på några av de vis som jag räknats som udda.
Jag tänker då inte främst på den gemenskap jag kan känna med vissa här, utan på hela autismspektrumproblematik-gruppen, och hur det kändes att läsa visa självbiografier och LE i en timme åt en sån grej som att många med nån form av autism, AS eller nåt annat skitsamma vilket, älskar prismor, kristaller, saker som glittrar och blänker.
Alla gör inte det, kanske inte ens de flesta gör det, men att läsa om sånt som för mig varit en större eller mindre udda grej var betydelsefullt. Särskilt när det handlat om mycket tyngre saker som att ogilla hyckel och dubbelspel och vara relativt oförmögen till det.
Har man fått en massa skit för hur man varit (det har jag) och det har förklarats i termer av karaktärsegenskaper och moraliska brister är det en lättnad att läsa/höra/få en del förklarat som nån mer konstitutionellt och medfött.
Därmed inte sagt alls att man fråntas ansvar för hur man beter sig osv eller kan gömma sig bakom diagnosen. Det är bara så skönt att känna att många av de saker som kallats för onormala är normala för vissa andra, må de sen ses som onormala i sin tur, av majoriteten.
Äh, svårt att förklara, men så har det iaf varit för mig.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Re: AS som vuxen
alfapetsmamma skrev:IndividualThoughtPatterns skrev:alfapetsmamma skrev:För att få en tillhörighet, när man inte haft det i vanliga världen...
Räkna inte med det dock. Jag har inte fått nån särskild känsla av "tillhörighet" sen jag blivit diagnosticerad och börjat hänga här bl a. Tycker att klimatet på det här forumet är likadant som vilket annat ställe som helst.
Jag menade nog inte en absolut tillhörighet, och inte heller en friktionsfri sådan. Jag menade en relativ känsla av att inte vara udda på några av de vis som jag räknats som udda.
Jag tänker då inte främst på den gemenskap jag kan känna med vissa här, utan på hela autismspektrumproblematik-gruppen, och hur det kändes att läsa visa självbiografier och LE i en timme åt en sån grej som att många med nån form av autism, AS eller nåt annat skitsamma vilket, älskar prismor, kristaller, saker som glittrar och blänker.
Alla gör inte det, kanske inte ens de flesta gör det, men att läsa om sånt som för mig varit en större eller mindre udda grej var betydelsefullt. Särskilt när det handlat om mycket tyngre saker som att ogilla hyckel och dubbelspel och vara relativt oförmögen till det.
Har man fått en massa skit för hur man varit (det har jag) och det har förklarats i termer av karaktärsegenskaper och moraliska brister är det en lättnad att läsa/höra/få en del förklarat som nån mer konstitutionellt och medfött.
Därmed inte sagt alls att man fråntas ansvar för hur man beter sig osv eller kan gömma sig bakom diagnosen. Det är bara så skönt att känna att många av de saker som kallats för onormala är normala för vissa andra, må de sen ses som onormala i sin tur, av majoriteten.
Äh, svårt att förklara, men så har det iaf varit för mig.
Dito. Typ.
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
För mig handlade om att få en förklaring till varför mycket gått snett i livet. Varför man har svårigheter att förstå sådant som är självklarheter för de flesta. Samt även varför man har lätt för sådant som de flesta har svårt för.
Senast redigerad av Grimuald 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS som vuxen
Ganesh skrev:[...]alfapetsmamma skrev:[...]IndividualThoughtPatterns skrev:[quote="alfapetsmamma"]
[...]
Dito. Typ.[/quote]
Här också.
Och inte minst som förutsättning för att kanske kunna skapa sig ett liv någon gång.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Jag ville väl inte ha någon diagnos men jag fick en. Och det berodde förstås på att jag inte fungerade perfekt i arbetslivet.
Diagnosen blev sedan dels ett sätt för arbetsgivaren att bli av med mig, dels för mig att bli förtidspensionerad. Givetvis också en förklaring till varför jag inte var "underbar och älskad av alla".
Diagnosen blev sedan dels ett sätt för arbetsgivaren att bli av med mig, dels för mig att bli förtidspensionerad. Givetvis också en förklaring till varför jag inte var "underbar och älskad av alla".
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS som vuxen
Trixy skrev:har en fråga . Jag har en son som har AS och hans beteende är så likt mitt när jag var mindre och viss likeht finns det kvar än idag..
När en vuxen får diagnosen AS...varför vill man ha en diagnos som vuxen?
jag förstår att man vill ha det till sitt barn för att få en struktur i skola etc men som vuxen..Är det någon som har fått sin diagnos som vuxen och varför ville NI ha det?
Är inte här så ofta men maila mig gjärna
info@trixy.se
Av exakt samma anledning som du vill ha det till ditt barn. Man vill kunna få hjälp med de svårigheter som man märker att man har, men inte kan göra ngt åt själv.Syns inte ditt funktionshinder tydligt fysiskt blir det ännu knepigare. Det kan vara en anledning till att det bli svårare för din närmaste omgivning att förstå då att du har ett funktionshinder & behöver extra hjälp och extra hänsyn. Syns det, funkar detta för det mesta automatiskt.Syns det inte kan det bli alldeles för kravfyllt och du kan tex gå in i den "berömda väggen"=drabbas av utmattningssyndrometc.
Bara för att man slutar skolan, slutar inte problemen att finnas där. Tvärtom! Dina problem kanske rent av förvärras. Du ska kunna fungera ute i arbetslivet, på Högskolenivå, om inte annat bara kunna fungera allmänt socialt. Dessutom kan det vara så att du märker att din kropp inte fungerar som den ska, när du blir äldre. T e x kan man få väldigt ont av att stressa. Då måste man få hjälp för att kunna hantera stress. Men om det inte finns ngt enkelt svar när man gjort femtioelva läkarundersökningar, då behöver man utredas. Det är viktigt för ens egen personliga självkänsla att kunna förstå sig själv bättre och lättare kunna förklara för andra. Så man kan minska risken för missförstånd och få rätt hjälp. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men detta är några svar iaf!
Senast redigerad av Glimma 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS som vuxen
alfapetsmamma skrev:IndividualThoughtPatterns skrev:alfapetsmamma skrev:För att få en tillhörighet, när man inte haft det i vanliga världen...
Räkna inte med det dock. Jag har inte fått nån särskild känsla av "tillhörighet" sen jag blivit diagnosticerad och börjat hänga här bl a. Tycker att klimatet på det här forumet är likadant som vilket annat ställe som helst.
Jag menade nog inte en absolut tillhörighet, och inte heller en friktionsfri sådan. Jag menade en relativ känsla av att inte vara udda på några av de vis som jag räknats som udda.
Jag tänker då inte främst på den gemenskap jag kan känna med vissa här, utan på hela autismspektrumproblematik-gruppen, och hur det kändes att läsa visa självbiografier och LE i en timme åt en sån grej som att många med nån form av autism, AS eller nåt annat skitsamma vilket, älskar prismor, kristaller, saker som glittrar och blänker.
Alla gör inte det, kanske inte ens de flesta gör det, men att läsa om sånt som för mig varit en större eller mindre udda grej var betydelsefullt. Särskilt när det handlat om mycket tyngre saker som att ogilla hyckel och dubbelspel och vara relativt oförmögen till det.
Har man fått en massa skit för hur man varit (det har jag) och det har förklarats i termer av karaktärsegenskaper och moraliska brister är det en lättnad att läsa/höra/få en del förklarat som nån mer konstitutionellt och medfött.
Därmed inte sagt alls att man fråntas ansvar för hur man beter sig osv eller kan gömma sig bakom diagnosen. Det är bara så skönt att känna att många av de saker som kallats för onormala är normala för vissa andra, må de sen ses som onormala i sin tur, av majoriteten.
Äh, svårt att förklara, men så har det iaf varit för mig.
Åhh, känner igen mig mycket!!
Senast redigerad av lettan 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS som vuxen
alfapetsmamma skrev:IndividualThoughtPatterns skrev:alfapetsmamma skrev:För att få en tillhörighet, när man inte haft det i vanliga världen...
Räkna inte med det dock. Jag har inte fått nån särskild känsla av "tillhörighet" sen jag blivit diagnosticerad och börjat hänga här bl a. Tycker att klimatet på det här forumet är likadant som vilket annat ställe som helst.
Jag menade nog inte en absolut tillhörighet, och inte heller en friktionsfri sådan. Jag menade en relativ känsla av att inte vara udda på några av de vis som jag räknats som udda.
Jag tänker då inte främst på den gemenskap jag kan känna med vissa här, utan på hela autismspektrumproblematik-gruppen, och hur det kändes att läsa visa självbiografier och LE i en timme åt en sån grej som att många med nån form av autism, AS eller nåt annat skitsamma vilket, älskar prismor, kristaller, saker som glittrar och blänker.
Alla gör inte det, kanske inte ens de flesta gör det, men att läsa om sånt som för mig varit en större eller mindre udda grej var betydelsefullt. Särskilt när det handlat om mycket tyngre saker som att ogilla hyckel och dubbelspel och vara relativt oförmögen till det.
Har man fått en massa skit för hur man varit (det har jag) och det har förklarats i termer av karaktärsegenskaper och moraliska brister är det en lättnad att läsa/höra/få en del förklarat som nån mer konstitutionellt och medfött.
Därmed inte sagt alls att man fråntas ansvar för hur man beter sig osv eller kan gömma sig bakom diagnosen. Det är bara så skönt att känna att många av de saker som kallats för onormala är normala för vissa andra, må de sen ses som onormala i sin tur, av majoriteten.
Äh, svårt att förklara, men så har det iaf varit för mig.
När du förklarar på det sättet är jag dock benägen att hålla med dig. Trodde att du syftade på ett mer socialt sätt och det är väl ofta det jag lyckats läsa om. Typ "få en diagnos och få andra knasiga vänner". Visst, inte så hafsigt uttryckt men du hajjar vad jag menar. Hoppas jag.
Dock att läsa i böcker om folk och beteenden och känna igen mig har ju även hjälpt mig till viss del. Att förstå saker runt omkring och hur saker kan gestalta sig inom Autismspektrumet. Finns väl en benägenhet i böcker osv, i alla fall de jag läst, att det är så "absoluta" fall. Jag skulle vilja läsa mer böcker om folk med "vardaglig Autism/Asperger" och inte bara en massa "katatrof-fall". Lite OT nu kanske men ändå. Vill bara påpeka det.
Senast redigerad av IndividualThoughtPatterns 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
- IndividualThoughtPatterns
- Inlägg: 395
- Anslöt: 2008-12-10
- Ort: The Wastes Below.
Re: AS som vuxen
Glimma skrev:Trixy skrev:har en fråga . Jag har en son som har AS och hans beteende är så likt mitt när jag var mindre och viss likeht finns det kvar än idag..
När en vuxen får diagnosen AS...varför vill man ha en diagnos som vuxen?
jag förstår att man vill ha det till sitt barn för att få en struktur i skola etc men som vuxen..Är det någon som har fått sin diagnos som vuxen och varför ville NI ha det?
Är inte här så ofta men maila mig gjärna
info@trixy.se
Av exakt samma anledning som du vill ha det till ditt barn. Man vill kunna få hjälp med de svårigheter som man märker att man har, men inte kan göra ngt åt själv.Syns inte ditt funktionshinder tydligt fysiskt blir det ännu knepigare. Det kan vara en anledning till att det bli svårare för din närmaste omgivning att förstå då att du har ett funktionshinder & behöver extra hjälp och extra hänsyn. Syns det, funkar detta för det mesta automatiskt.Syns det inte kan det bli alldeles för kravfyllt och du kan tex gå in i den "berömda väggen"=drabbas av utmattningssyndrometc.
Bara för att man slutar skolan, slutar inte problemen att finnas där. Tvärtom! Dina problem kanske rent av förvärras. Du ska kunna fungera ute i arbetslivet, på Högskolenivå, om inte annat bara kunna fungera allmänt socialt. Dessutom kan det vara så att du märker att din kropp inte fungerar som den ska, när du blir äldre. T e x kan man få väldigt ont av att stressa. Då måste man få hjälp för att kunna hantera stress. Men om det inte finns ngt enkelt svar när man gjort femtioelva läkarundersökningar, då behöver man utredas. Det är viktigt för ens egen personliga självkänsla att kunna förstå sig själv bättre och lättare kunna förklara för andra. Så man kan minska risken för missförstånd och få rätt hjälp. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men detta är några svar iaf!
Underbart träffande och grav igenkänning.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS som vuxen
Zombie skrev:Glimma skrev:Trixy skrev:har en fråga . Jag har en son som har AS och hans beteende är så likt mitt när jag var mindre och viss likeht finns det kvar än idag..
När en vuxen får diagnosen AS...varför vill man ha en diagnos som vuxen?
jag förstår att man vill ha det till sitt barn för att få en struktur i skola etc men som vuxen..Är det någon som har fått sin diagnos som vuxen och varför ville NI ha det?
Är inte här så ofta men maila mig gjärna
info@trixy.se
Av exakt samma anledning som du vill ha det till ditt barn. Man vill kunna få hjälp med de svårigheter som man märker att man har, men inte kan göra ngt åt själv.Syns inte ditt funktionshinder tydligt fysiskt blir det ännu knepigare. Det kan vara en anledning till att det bli svårare för din närmaste omgivning att förstå då att du har ett funktionshinder & behöver extra hjälp och extra hänsyn. Syns det, funkar detta för det mesta automatiskt.Syns det inte kan det bli alldeles för kravfyllt och du kan tex gå in i den "berömda väggen"=drabbas av utmattningssyndrometc.
Bara för att man slutar skolan, slutar inte problemen att finnas där. Tvärtom! Dina problem kanske rent av förvärras. Du ska kunna fungera ute i arbetslivet, på Högskolenivå, om inte annat bara kunna fungera allmänt socialt. Dessutom kan det vara så att du märker att din kropp inte fungerar som den ska, när du blir äldre. T e x kan man få väldigt ont av att stressa. Då måste man få hjälp för att kunna hantera stress. Men om det inte finns ngt enkelt svar när man gjort femtioelva läkarundersökningar, då behöver man utredas. Det är viktigt för ens egen personliga självkänsla att kunna förstå sig själv bättre och lättare kunna förklara för andra. Så man kan minska risken för missförstånd och få rätt hjälp. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men detta är några svar iaf!
Underbart träffande och grav igenkänning.
Tack tack!Har haft gott om tid att fundera på vad en diagnos ska vara bra för:)!
Senast redigerad av Glimma 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Alien skrev:Jag ville väl inte ha någon diagnos men jag fick en. Och det berodde förstås på att jag inte fungerade perfekt i arbetslivet.
Diagnosen blev sedan dels ett sätt för arbetsgivaren att bli av med mig, dels för mig att bli förtidspensionerad. Givetvis också en förklaring till varför jag inte var "underbar och älskad av alla".
Jag tycker du är en underbar älskad vän
Senast redigerad av EF 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS som vuxen
Glimma skrev:Trixy skrev:har en fråga . Jag har en son som har AS och hans beteende är så likt mitt när jag var mindre och viss likeht finns det kvar än idag..
När en vuxen får diagnosen AS...varför vill man ha en diagnos som vuxen?
jag förstår att man vill ha det till sitt barn för att få en struktur i skola etc men som vuxen..Är det någon som har fått sin diagnos som vuxen och varför ville NI ha det?
Är inte här så ofta men maila mig gjärna
info@trixy.se
Av exakt samma anledning som du vill ha det till ditt barn. Man vill kunna få hjälp med de svårigheter som man märker att man har, men inte kan göra ngt åt själv.Syns inte ditt funktionshinder tydligt fysiskt blir det ännu knepigare. Det kan vara en anledning till att det bli svårare för din närmaste omgivning att förstå då att du har ett funktionshinder & behöver extra hjälp och extra hänsyn. Syns det, funkar detta för det mesta automatiskt.Syns det inte kan det bli alldeles för kravfyllt och du kan tex gå in i den "berömda väggen"=drabbas av utmattningssyndrometc.
Bara för att man slutar skolan, slutar inte problemen att finnas där. Tvärtom! Dina problem kanske rent av förvärras. Du ska kunna fungera ute i arbetslivet, på Högskolenivå, om inte annat bara kunna fungera allmänt socialt. Dessutom kan det vara så att du märker att din kropp inte fungerar som den ska, när du blir äldre. T e x kan man få väldigt ont av att stressa. Då måste man få hjälp för att kunna hantera stress. Men om det inte finns ngt enkelt svar när man gjort femtioelva läkarundersökningar, då behöver man utredas. Det är viktigt för ens egen personliga självkänsla att kunna förstå sig själv bättre och lättare kunna förklara för andra. Så man kan minska risken för missförstånd och få rätt hjälp. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men detta är några svar iaf!
Precis så känner jag oxå. Kanonbra skrivet. Livet har verkligen inte blivit ett dugg lättare med åren
Senast redigerad av EF 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Diagnos som vuxen
Jag fick min AS-diagnos när jag var 31, augusti 2005. Jag har också en lindrig cpskada högersidig och förstod inte varför jag till skillnad från många andra hade så svårt att hitta en kvinna eller interagera med mina vänner, av detta mådde jag mycket dåligt. När jag fick min AS-diagnos förstod jag helt plötsligt hela min personlighet, fick mycket lättare att relatera till omvärlden och har haft flera förhållanden sedan dess. Längtar fö alltid efter den stora kärleken.
Senast redigerad av KKF 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
EF skrev:Alien skrev:Jag ville väl inte ha någon diagnos men jag fick en. Och det berodde förstås på att jag inte fungerade perfekt i arbetslivet.
Diagnosen blev sedan dels ett sätt för arbetsgivaren att bli av med mig, dels för mig att bli förtidspensionerad. Givetvis också en förklaring till varför jag inte var "underbar och älskad av alla".
Jag tycker du är en underbar älskad vän
Tack, du är alldeles för snäll.
Tyvärr kände jag mig på jobbet snarare som titeln på en annan film "hopplös och hatad av alla". Förstod inte varför då (jag gjorde ju mitt bästa) men AS-diagnosen gick det upp ett ljus.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Att få en diagnos som vuxen var inte helt kul tyckte jag,.det blev en lite sorg där över att vara "knäpp" på papperet också (så upplevde jag det ett tag faktiskt)
Samtidigt var det enorm ynnest att få utredas och för första gången hitta sig själv, Att försöka "spela normal" fungerade inte såå bra och jag blev aldrig som de flesta andra hur jag än försökte. Nu i efterhand förstår jag ju varför.
Men jag skulle vilja säga att jag fann MIG. Jag fick dessutom fördelen att träffa på människor som faktiskt inte missförstod mig så grovt, Människor med samma diagnoser som oftast faktiskt fattade vad jag sade och menade. DET var också en befrielse.
För övrigt skulle jag väl knappast påstå att diagnosen/diagnoserna varit till någon nytta...
Samtidigt var det enorm ynnest att få utredas och för första gången hitta sig själv, Att försöka "spela normal" fungerade inte såå bra och jag blev aldrig som de flesta andra hur jag än försökte. Nu i efterhand förstår jag ju varför.
Men jag skulle vilja säga att jag fann MIG. Jag fick dessutom fördelen att träffa på människor som faktiskt inte missförstod mig så grovt, Människor med samma diagnoser som oftast faktiskt fattade vad jag sade och menade. DET var också en befrielse.
För övrigt skulle jag väl knappast påstå att diagnosen/diagnoserna varit till någon nytta...
Senast redigerad av Tingeling 2011-05-04 18:29:11, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare