Angrer på at jeg leste det i spoileren.

Liksom många trådar här är det så underbart att se variationen av aspighet hos skilda individer, och hur det utmärker sig i deras tankar.

En sak som jag ser hos mig själv, och som är väldigt stark hos vissa här är: om jag skriver något och upplever att den som svarat på/kritiserat det inte förstod hur jag menade, så är drivkrafter/impulsen/reflexen att påtala vad den andre inte verkade förstå och hur jag egentligen menade. Detta kan ta jättemycket energi och triggas av en liten 'felaktighet' i en formulering eller annan förståelse för betydelsen av de ord som användes. Dessutom tolkas det ofta som påhopp/kritik etc på ett negativt sätt av mottagaren om den är NT, AS som inte är likadan själv eller om personen har väldigt lätt för att ta allt som kritik. Naturligtvis så förstår inte jag varför den andre blir så upprörd bara för att den inte förstod hur jag menade?
Andra är supersakliga och väldigt ödmjuka och/eller diplomatiska i sina svar/frågeställningar.

Eftersom inte alla är så, så blir det missförstånd. Men det är ju så allmängiltigt att det kanske inte ens behöver skrivas.

En annan sak jag reagerar på är det här med empati. Vissa hävdar att de inte känner empati, andra att de gör det och vissa att de är överempatiska. Jag tillhör den senare gruppen.
Dock så funderar jag på om de alltid är empati, om empati beskrivs som förmågan att känna av de känslor andra känner/ förstå andras känslor.
För mig handlar det om hur JAG känner mig när jag placerar mig själv i en situation, snarare än att jag försöker förstå hur den jag ser det hända med känner det. Ser jag till exempel någon välta med cykeln så kan min kropp genomfaras av ilningar från pungen och upp i bröstkorgen. Men det är inte för att jag känner med den som välte, utan för att jag vet hur det känns att vara i den situationen själv. Oftast är det så iaf.
En viss förståelse för hur andra känner det får jag ju av vissa situationer som jag själv befunnit mig i. Eller tror mig få. Jag utgår från att de känner så som jag kände.

När jag väntade på utredning (vilken startade 2015, när jag var 43), läste jag om diverse olika diagnoser och försökte applicera dem på mig. Det klart att det är MASSOR av saker som stämmer överens med hur jag upplever det eller tänker kring mig själv, när det inte finns ett sammanhang att applicera det på. Jag blev väldigt orolig när jag upplevde att det var väldigt mycket som jag tyckte stämde överens på psykopati. Men det handlar ju till stor del om HUR jag läser det och tycker att det passar in. Saker som oförmåga att planera, egoistisk sexualitet, aggressivitet, ovilja att följa sociala normer mm kunde lätt kännas igen när det tas ur sin kontext.
Jag försökte hitta den exakta texten jag läste, men fann den inte. Idag när jag iom utredning och efterföljande hälp hos psykolog och traumabehandlare fått en mycket bättre självkännedom iom att jag vet bättre hur jag fungerar och tänker, så ser jag tydligt att jag inte är psykopat. Men jag kan fortfarande få känslan av att jag kanske är det ändå i vissa situationer för att jag inte känner eller reagerar som förväntat (vilket någon skrev om 2011 i exemplet med hur NT-läkaren observerade reaktionerna hos en AS-person under utredning och drog slutsatser utifrån felaktiga grunder).

Den text HouseAspie skrev berör mig inte det minsta. Men jag började gråta när jag nästan körde på en kanin. Det förklaras av att det ena är en tankekonstruktion och det andra är en självupplevd händelse. Skulle det istället handlat om ett barn som blev , vilket jag själv varit med om, så skulle det komma helt andra känslor i kroppen.
De tankar som rör sig i mitt huvud ibland skrämmer mig. Jag kan tänka fruktansvärda saker om andra, eller att det händer mig. Men jag vet att jag aldrig skulle göra det (ok, det finns säkert någon situation där ALLA skulle göra något jättehemskt. Troligtvis under hot eller liknande där det inte verkar finnas någon annan utgång).
Det jag ville få fram av det där är att till och med att skriva/fantisera om väldigt hemska saker gör inte någon till psykopat/empatilös eller andra epitet. Det är handlingen som gör det. Så tänker jag om det.

Jag skulle nog skriva något mer, men glömde bort vad det var...

Jo: jag tror att vi många gånger glömmer av att de flesta av våra handlingar, hur vi tänker och agerar, även är situationsberoende på ett sådant sätt att det inte går att säga att en aspie MÅSTE agera/reagera på ett visst sätt i en given situation. Det som för tillfället utspelar sig inom oss är kanske inte samma just den dagen/stunden mm, vilket gör att det finns undantag till de flesta situationer. Det är helt självklart för mig, och ofta när NT tycker att jag borde vara si eller så i en viss situation bara för att jag är aspie, så visar det bara att de inte förstått min komplexitet. Det är för lätt att tänka att andra är på ett visst sätt bara för att de har samma diagnos. Jag är helt säker på att om 100 av oss fanns i ett rum, så skulle det finnas lika många olika personer. Det skulle finnas vissa drag som är jättestarka hos flera, men andra där de istället skiljer sig åt osv. Vissa kommer knappt prata med andra, medan vissa direkt finner något gemensamt som förenar dem. Bara för att jag är aspie är jag inte osocial. Men jag är jävligt petig med vem jag är social med, var jag är det och hur. Att gå ut på krogen och söka kontakt med någon som skulle vilja prata skulle aldrig funka till exempel. Men en random person på gatan, en expedit i affären eller liknande, där det triggats något hos mig som gör att jag vill prata med dem; kan jag prata med längre än den känner sig bekväm med (och utan att varken se eller kunna tolka de signaler den skickar ut för att visa att samtalet är eller är på väg att ta slut)

Det kan tyckas att skriver rena självklarheter, men jag ville ändå ge uttryck för dem.

För att bena ut vad empati är så kan man utrycka det så här, utan akademiska termer som försvårar förståelsen hos läsaren. Eftersom ingen kan sätta sig in i någon annans medvetande och bli den personen (än så länge vad vi vet). Så är empati vår egen kognitiva projicering.

Empati upplevs med andra ord via vår egen perception, exempelvis min mamma som råkat skurit sig rejält eller mitt barn som gjort sig riktigt illa. Då tolkar jag situationen (identifierar alla signaler/mönster som den andre individen sänder ut ( skrik, doft, tårar, ansiktsuttryck, kroppsspråk etc och jag får själv liknande känslor om jag kan uppfatta situationen.

Den andra typen av empati är när jag via min tankeverksamhet (imagination/intellektuell) empati försöker tänka hur det skulle kännas för mig om jag var den personen i en viss situation. Exempelvis att någon på kafferasten blir förminskad av härskarteknik i personalgruppen. Ju bättre du kan analysera händelsen, se "alla" detaljer/mönster och leva dig in i händelsen att det var du, desto bättre blir din empati.

Eftersom vi med Asperger (Autism 1) hyper fokuserar för att kunna förstå det små mönstren till en stor helhet (det kan bli för komplext annars) så blir det för komplext att hinna analysera allt i bland, detta kan uppfattas som bristande empati. Men handlar egentligen om att personen inte lärt sig eller hann inte identifiera alla nödvändiga mönster för att analysera situationen ackurat.


The autistic poetry

The strongest memories creates when you having bigger or rare experienced emotional, pictorial, smelling, sounding input pattern combine, repeated in the memory through imagination

The greatest experience is true the greatest imagnated emotions, the experience is so strong that we become it and don't remember it as a memory, through our own inner imagination projected to others.

Our emotions is connected to pictures, hearing, smell, that creates our memories and with that we can imagine what imagination is.

Logic is our experiences through our consciousness and imagination trying to identify pattern that reflects how the physical laws behaves in our experienced invented everyday reality.

Empathy is our own inner emotions, projected to others, through our imagination and consciousness.

Sen har vi också Narcissism. Alla människor befinner sig i Narcissismens spektrum. Och vandrar i livet runt i spektrumet. Många Unga människor kan lätt hamna lite väl högt upp i detta spektrum, då det inte förstå så mycket än, men med tiden så blir man mer ödmjuk och inser att man inte förstår så mycket.

Tänker vi efter, så kan man inte vara säker på så mycket mer att jag som skrivit detta har ett medvetande, och jag upplever verkligheten i form av att jag träffar och ser andra uppvisa medvetande beteenden. Men jag kan inte veta, jag får gissa att du som läser också har ett medvetande.

Hjärnan har en fraktal konstruktion och kanske även vårat medvetande.

Narcissismen kan förklaras på detta sättet.

En bra självkänsla är när du kan känna dig älskad, trygg och våga utstråla det för andra även fast du jämför dig med andra via social exponering och inser via din kunskap och intelligens att man är älskad för sitt fina inre och inte för sitt fina ytliga yttre. För att göra det måste man förstå vad kärlek är och själv känna att man är älskad för sitt inre och inte det fina yttre aspekterna. Exempelvis att man ser bra ut, bor i stor villa och är rik.

Den som analysera omgivningen och spelar en social självsäker roll för att passa in, kan då bli ego centrerad och missa omgivningens alla detaljer som visar att man inte är så bra som man känner sig. Detaljerna undviker man via sin egoistiska perception för att nå en känsla av självkänsla. Fake it 'til you feel it. Den ego centrala bubblan är ett tillstånd där den intellektuella empatin inte hinns med eftersom man är så inne i sin ego centrala tillvaro för att känna vällust i sin självkänsla. Ju sämre ens självkänsla varit, desto mer ego och mindre empati krävs för att spela rollen socialt. Den som fart riktigt illa blir så ego i sin bubbla att hen nästan bara pratar om sig själv eller det som intresserar hens egocentriska spegling. En slags psykosbubbla. Detta stadium är när man inte har känslomässig empati. Likt en Psykopat.

När det gäller psykopater kan inte dom känna kärlek eller djup passion i något. De har inte hela spektrumet av känslor som vanliga människor. Varför vi också vi aldrig ser de största genierna vara psykopater. Det är en film myt att psykopater kan vara väldigt intelligenta (blir läskigare film då). En psykopat får därför svårt att imitera/skådespela dessa känslor. Dom har därför väldigt lätt att ljuga, manipulera då det är det enda sättet för dom att inte bli avslöjad och avskydda att dom är psykopater.

Det enda sättet att känna sig älskad för sitt inre är att själv känna sig fin i sitt inre (kognition och hjärta)

Visst finns det likheter. Det finns likheter mellan dom olika diagnoserna.

Vi har alla högre risk för antisocialt beteende, arbetslöshet, drogmissbruk, självmord etc.

Personligen försöker jag undvika såna människor (även asperger). På nätet pratar jag med all folk, men irl så brukar dom va otrevliga, eller jobbiga på andra sätt.

I verkligheten har jag sett mycket av deras antisociala beteende, men den stora skillnaden är att folk med asperger inte är lika begåvade för att göra något. Om dom kunde, så skulle dom vara på samma nivå som psykopater.

Tänker främst på DV, samt vissa på nätet. Alla människor som lider, brukar väl va otrevliga, så det är inga konstigheter.

Kan säga att för folk med aspergers så kommer deras antisociala beteende mest från missförstånd, samt lidande, än att rent vara psykopat. Fast agerandet är det som räknas, och då är dom på samma, eller till och med värre nivå än psykopater.

Psykopater har högre chans att vara fungerande och därför laglydiga. Sägs ofta att dom uppnår chefspositioner.

Kan aspergare vara låg fungerande psykopater? Trodde inte det själv, men nu när jag har träffat många med asperger, så tror jag att det kan vara sant.

Trefjorton skrev:Kan aspergare vara låg fungerande psykopater? Trodde inte det själv, men nu när jag har träffat många med asperger, så tror jag att det kan vara sant.

Ja, var en psykiater som utredde mig som sade att jag var en begåvad aspergare. Med det menade han att jag var mer eller mindre som en psykopat. Han sade "det finns dumma psykopater och begåvade aspergare". Jag trodde själv rätt länge att jag var psykopat, men när dom gjorde en objektiv sensordetektor undersökning visade det sig att jag var aspergare (inte autist utan aspergare, såpass specifikt var resultatet). En sådan undersökning gör man genom att dom fäster elektroder på huvudet och att man får lyssna på olika störande ljud. De jämför sedan hjärnans automatiska reflexer på det audiotiva stimulit med olika diagnoser (schizofreni, psykopati osv). Man kan även göra denna undersökning nedsövd och få tillförlitliga svar (kanske även bättre?).

Jag frågade också hon som delgav mig resultaten vad som egentligen skiljde mellan psykopaters och aspergares respons, hon sade något i stil med att båda profilerna var förväxlande lika men att aspergarna ofta reagerade långsammare på ljudet.

Men även våra kognitiva profiler är snarlika. Aspergare har allt som ofta svårt med tidsuppfattning, liksom psykopater. Aspergare har svårt att se helheter, och psykopater är inte lika duktiga som NT på detta men verkar var bättre än aspergare (generellt sett). Psykopater plågar djur i högre utsträckning än NT, liksom autister. Psykopater har svårt att underkasta sig strävan för långsiktiga mål, liksom aspergare. Psykopati känneteknas ofta av svårigheter med exekutiva förmågor som vi aspergare också har svårt med. Men psykopater verkar ha mindre av dessa svårigheter än vad vi. Man skulle kunna jämföra det med autism kontra aspergers, aspergarna är högfungerande autister.

Nu är jag ingen expert men jag skulle inte bli förvånad över om psykopati någon gång i framtiden kommer att gå under autismparaplyet. Just eftersom det finns så många kognitiva likheter.

Nu vet inte jag om den här snubben är psykopat, men han har ju helt klart drag utav det med att ljuga, bedra och manipulera och så är han väl säkert charmig och karismatisk vilket inte direkt är sammankopplat med AS, men det finns ju helt klart undantag.

Jered Threatin
He tried to fake his way to fame and got caught red-handed. Or did he? A conversation with a false rock god.

https://www.bbc.co.uk/news/resources/id ... d_threatin

Trefjorton skrev:Kan aspergare vara låg fungerande psykopater? Trodde inte det själv, men nu när jag har träffat många med asperger, så tror jag att det kan vara sant.

Trist för dig. De flesta av mina aspergerkompisar är väldigt trevliga. Men det kanske beror lite på var på skalan man är. Jag har bara en autistkompis som är rätt lågfungerande, har inga aspergerkompisar som behöver väldigt mycket stöd, så det kanske är så att aspergare är annorlunda om man är gravt drabbad. DV:at bredvid ett autistboende och de flesta där kände jag ingen samhörighet med, de pratade inte och de gjorde typ samma grej varje dag. Det var bara en av dem som var aggressiv.

Om man själv t ex har intern DV så tyder det inte alltid med ganska ofta att man själv har ganska grav aspergers. Jag är inte ens tillåten intern DV. Ska jag ha DV måste den vara extern, dvs på en riktig arbetsplats. Träffar man då andra med mer grav aspergers på sin DV så är det ju naturligtvis ens verkliga upplevelse.

Men det är också min verkliga upplevelse att mina kompisar med kanske mildare aspergers antar jag, är trevligare än dina kompisar?

En skillnad finns ju, skulle vi mer högfungerande begå brott skulle vi sannolikt inte åka fast.

kiddie skrev:

Trefjorton skrev:Kan aspergare vara låg fungerande psykopater? Trodde inte det själv, men nu när jag har träffat många med asperger, så tror jag att det kan vara sant.

Trist för dig. De flesta av mina aspergerkompisar är väldigt trevliga. Men det kanske beror lite på var på skalan man är. Jag har bara en autistkompis som är rätt lågfungerande, har inga aspergerkompisar som behöver väldigt mycket stöd, så det kanske är så att aspergare är annorlunda om man är gravt drabbad. DV:at bredvid ett autistboende och de flesta där kände jag ingen samhörighet med, de pratade inte och de gjorde typ samma grej varje dag. Det var bara en av dem som var aggressiv.

Om man själv t ex har intern DV så tyder det inte alltid med ganska ofta att man själv har ganska grav aspergers. Jag är inte ens tillåten intern DV. Ska jag ha DV måste den vara extern, dvs på en riktig arbetsplats. Träffar man då andra med mer grav aspergers på sin DV så är det ju naturligtvis ens verkliga upplevelse.

Men det är också min verkliga upplevelse att mina kompisar med kanske mildare aspergers antar jag, är trevligare än dina kompisar?

En skillnad finns ju, skulle vi mer högfungerande begå brott skulle vi sannolikt inte åka fast.

Man kan nog åka fast ändå.
Träffat en man som var trevlig och inte led av allvarlig psykisk störning på slutenvården en gång.
Han var där för att utreda om han led av någon allvarlig psykisk störning då han hade slagit sönder ett köpcentrum. Han var för övrigt väldigt lugn och trevlig under tiden jag träffade honom och de misstänkte psykos då det han gjorde kunde bero på en psykos och därför fick han inte annat straff.

Så även normala kan begå brott och åka fast.

Jag är berättigad dv och har gått där i 2 år. Är jag handikappad då?
De flesta där är normala med psykisk ohälsa som problem så man behöver väl inte ha grav asperger för att gå på dv?

Vad nu grav asperger betyder.

Fretshi skrev:De flesta där är normala med psykisk ohälsa som problem så man behöver väl inte ha grav asperger för att gå på dv?

Vad nu grav asperger betyder.

Vet inte hur DV i din stad ser ut, men här är det inte för psykfall, utan det är separata grupper för diagnoser, t ex "härligt" nog så är vår interna DV bara autism och utvecklingsstörning. de har fattat för länge sedan att någon som är mer "normal" inte vill gå där.

Förhoppningsvis har ni roligare DV-uppgifter också, det varierar med var man bor.

Men du ska inte ta det på för stort allvar, 3-14 är antingen Pika eller någon förbaskat lik. Pallar inte sådana åsikter de har. Så du behöver inte ställa dig i skottlinjen om du inte vill.

Handy skrev: Jag trodde själv rätt länge att jag var psykopat, men när dom gjorde en objektiv sensordetektor undersökning visade det sig att jag var aspergare (inte autist utan aspergare, såpass specifikt var resultatet).

Skitsnack

Handy

Finns inga likheter mellan autism och psykopati om man förstår det på djupet.


Psykopater känner inte oro eller smärta för andras lidande (affektiv empati). Det kan inte bli förälskade och uppleva kärlek. Det psykopater med högre intellektuell förmåga (och kognitiv empati) blir ofta bankchefer, säljare eller andra positioner där låg empati eftersökes. Psykopater med lägre intellekt hamnar oftare i fängelset än dom med högre intellekt. Är dom mer kriminella? Förmodligen inte.


Autistiska personer har däremot bättre affektiv empati än genomsnittliga populationen och laggande eller begränsad kognitiv empati. Som hos den okunnige kan uppfatta som psykopatiska drag. Den begränsade kognitiva empatin hos en autistisk resulterar ofta i att personen gör egoistiska saker utan att personen hade avsikt att någon skulle ta illa vid sig. Dvs det var inte meningen från det autistiska synvinkeln. Hen förstod inte bättre eller hade helt enkelt inte fått det förklarat för sig.

Psykopater vet inte om att de är psykopater. De som oroar sig brukar vara de som är känslolösa pga depression eller de kan ha aspergers eller vad fan som helst. De som kommer närmast sanningen är narcissister som tror de är psykopat (Kolla I, Psychopath, en dokumentär). Psykotiska kan veta emellan psykoserna att det var en psykos, psykopater lever med de de har, varje dag hela livet.

Däremot kan man ha antisocial personlighetsstörning. Vilket är ett mycket vidare begrepp.

kiddie

Jo psykopater inser under livet att dom är det. På samma tillvägagångsätt som autistiska att vi inte är psykopater. Genom intellektuell analys.

Handy skrev:

Trefjorton skrev:Folk med autism har inte någon empatisk förmåga. Vi har svårare att förstå andra. Det är en del av diagnosen. Har man empati, har man inte asperger/autism.

Det är nog den största delen av diagnosen, att vi inte förstår andra. Det är också därför vi är konstiga jämfört med andra, och har en sämre socialförmåga.

tänk att det finns fler än jag med asperger som kan komma fram till självklarheter. jag klappar händerna så att det gör ont.

Lika lika

Ååååhhhh....