Jag har misstänkt AS och har alltid haft små issues med vänner. Jag är ganska så ointresserad av att ha nära vänner, och har alltid varit. Jag får helt enkelt inte ut något av att ha människor nära inpå livet, även om jag har ett par tjejkompisar som vet det mesta om mig och som jag litar på. Men fler än dem "behöver" jag inte.

Jag börjar misstänka att mina kärleksproblem har med min misstänkta diagnos att göra. Ingen har egentligen varit kär i mig och jag har teorier om att det beror på att jag är dålig på personkemi och är svår att känna gemenskap med på något sätt, då jag är så inne i mig själv. Man vill ju att ens partner ska vara ens bästa vän och jag har aldrig varit *någons* bästa vän på grund av att jag inte kan ha avslappnade, intima vänskapsrelationer. Eller ens har velat ha dem.

Jag har haft pojkvänner men jag tror ingen av dem har varit kära i mig, och åtminstone en av dem erkände att det aldrig pirrat. Jag brukar vara bra på att få folk förälskade men när de lär känna mig förändras det. Jag antar att det också beror på att jag har svårt att uttrycka känslor i.o.m min misstänkta diagnos. På grund av den har jag också problem med att konversera om det befinner sig folk jag inte känner i närheten, vilket nog får mig att verka lite creepy/tråkig/psychovarning.
En gammal dejt jag hade tog det nästan ett år av regelbundet umgänge med för att jag slutligen kunde vara mig själv med.

Det jag undrar helt enkelt är om min oförmåga att uppbåda förälskelsekänslor hos andra, kan bero på att mitt tillstånd gör det svårt för mig att känna "kemi" med andra, och andra med mig?
Eller rättare sagt, jag känner kemi med andra hela tiden medan de inte känner något alls, jag missuppfattar helt enkelt andras känslor och blir besviken när jag får reda på hur det ligger till.

Känner igen mig lite i det du skriver, men jag kan uppbåda djupa förälskelsekänslor hos andra och även hos mig själv..men tar tid och kräver mycket arbete (för mig). Tröttnar lätt och känner mig uttråkad.

Det är alltid svårt att veta hur andra känner, även om för NT, det är lät att misstolka människors signaler och lägga in saker som inte finns där.

Tror det där med "en bra personkemi" är något man har med en del och med andra inte.
Inte så man blir ovänner utan att man funkar bra ihop med en del men andra inte.

honeysquid skrev:Eller rättare sagt, jag känner kemi med andra hela tiden medan de inte känner något alls, jag missuppfattar helt enkelt andras känslor och blir besviken när jag får reda på hur det ligger till.

Det där är jag i ett nötskal, fast kanske ännu grovare. Om jag fattar tycke för en person blir jag oftast som besatt av denne (främst när det gäller män) och är fullkomligt övertygad om att personen känner samma sak för mig, eftersom jag är helt värdelös på att tolka folks signaler.. typ "åh, han pratar med mig, då måste han vara jättekär i mig!". Och sen visar det sig att det inte är så och då blir jag skitledsen.

Ända från jag var ca 10 år har jag haft seriösa stalkertendenser..hehe.. har typ stirrat på, mail-/sms-bombat och förföljt de jag är kär i, vilket naturligtvis inte varit så populärt. Och givetvis fattade inte jag vad jag gjorde för fel.. jag hade hört att man skulle ha ögonkontakt och visa sitt intresse, så då gjorde jag ju det men de flesta killar var ganska rädda för mig...

Nu har jag väl kanske blivit lite bättre på att tona ner min inre stalker, men jag har fortfarande svårt att fatta att jag kan känna jättemycket personkemi med en människa utan att denne kan känna samma sak tillbaka.

Jag känner igen mig. Ingen kan älska mig eftersom jag inte kan älska någon. Jag kan inte uppbåda så starka känslotillstånd, förutom vid sällsynta tillfällen när jag är "uppåt". Jag har accepterat det här. Min själ är så sargad av livet och ihoplappad att jag får nöja mig med vänskapliga relationer. Kanske hittar jag en "vän" någon gång som är så snäll att hon låter mig få komma till även lite då och då *L* Jag kan nog dra människor till mig och få dem att falla pladask när jag är uppe på toppen. Men där stannar jag inte en längre tid utan snart lägger sig allt igen och då är den heta romansen över. Det är ett litet helvete detta stundom men värre har jag varit med om.

Kanske har du inte träffat den rätta än? Du kanske är en ovanlig själ som behöver en likadan jämlike? De flesta människor är ju de facto tråkiga och det är säkert en anledning till varför du inte känner förälskelse. Jag klickar med otroligt få. Så få att jag nu tror de inte existerar. Varför ska man nöja sig med något halvdant? Det handlar om att hitta någon på rätt våglängd och frekvens. Säg aldrig aldrig du kan bära på oanade kärleksresurser inför den rätta

hmmm... jag kanske är undantaget som bekräftar regeln.

jag är förlovad och jag älskar min fästman av hela mitt hjärta och han är min alldra bästa vän. kemi på alla dess plan finns också

jag också sällan varit singel sen jag var 13 också (fast förutom min fästaman bara en vettig kille, vi kom överrens om att vi passade bättre som vänner)

däremot kan jag vara lite dålig på att hålla kvar vänskapskontalter sen det inte skedde automatiskt tex skola

svarabhaktivokal skrev:Ända från jag var ca 10 år har jag haft seriösa stalkertendenser..hehe.. har typ stirrat på, mail-/sms-bombat och förföljt de jag är kär i, vilket naturligtvis inte varit så populärt. Och givetvis fattade inte jag vad jag gjorde för fel.. jag hade hört att man skulle ha ögonkontakt och visa sitt intresse, så då gjorde jag ju det Rolling Eyes men de flesta killar var ganska rädda för mig...

Haha, ja, vi AS-are kan nog upplevas som rätt creepy. Det har jag också insett

temporary21 skrev:

svarabhaktivokal skrev:Ända från jag var ca 10 år har jag haft seriösa stalkertendenser..hehe.. har typ stirrat på, mail-/sms-bombat och förföljt de jag är kär i, vilket naturligtvis inte varit så populärt. Och givetvis fattade inte jag vad jag gjorde för fel.. jag hade hört att man skulle ha ögonkontakt och visa sitt intresse, så då gjorde jag ju det men de flesta killar var ganska rädda för mig...

Haha, ja, vi AS-are kan nog upplevas som rätt creepy. Det har jag också insett

Creepy var ordet. Det där med att vara finkänslig och försiktig har aldrig varit min melodi. Jag går fram som en ångvält istället. Har fått höra att jag kan upplevas som ganska skräckinjagande..

svarabhaktivokal skrev:
Ända från jag var ca 10 år har jag haft seriösa stalkertendenser..hehe.. har typ stirrat på, mail-/sms-bombat och förföljt de jag är kär i, vilket naturligtvis inte varit så populärt. Och givetvis fattade inte jag vad jag gjorde för fel.. jag hade hört att man skulle ha ögonkontakt och visa sitt intresse, så då gjorde jag ju det men de flesta killar var ganska rädda för mig...

Har varit likadan

Personkemi. Kemiska personämnen som blandas i luften mellan människor. De påstår sig kunna se detta fenomen. Jag ser ingen och har aldrig upplevt kemi mellan mig och människor, alltså finns det inget djupare än det fysiska samspelet. ^^