Hej, jag får ibland höra att jag lutar bakåt när jag går, och att jag bör sträcka på mig, jag har alltså en lutande gångstil och lite vaggande.


Vad har ni hört gällande er och er gångstil ?, om ni hört nån säga nåt.

Att jag ser ut som en pinne fast killen som sa det kontrade med det när jag kommenterade att han går med fötterna snett inåt och det ser hur knäppt ut som helst.

Oki..känner du honom väl eller ? Annars kan ju detta vara rent "försvar" för att säga nåt tbx i rena farten när du kommenterade hans gång.


Jag kom just att tänka på när du nämde "pinne", att jag går stelbent.. om jag inte tänker på att böja knäna lite extra så blir det en rätt stelbent gång..

Jag fick kommentarer kring min gång som ung. Nu kommenterar folk att jag ser ut som en soldat.

aha..som spatserande eller patrullerande gång då.. det är ju rätt käckt Jag har även hört- Ankan.. om min gång.


Jag tänker ibland på att jag tillhör den diagnos som är mest bred, att det finns både lätt variant och svårare ( med utvecklingsstörning ) , känner mig stolt av det och kul att läsa att fler och fler kända personer kan ha tecken på syndromet som Bill Gates ( som varit på tapeten ) och gamle Albert Eistein, Wittgenstein har jag också hört talas om kan ha diagnosen.


(ursäkta om jag glider ifrån ämnet, kan göra det ibland, kommer på det själv ibland, för på kvällarna har jag samla intryck och frågor i mig som kommer ut på kvällarna i detta forum..m .m )

Fick många kommentarer om min gångstil när jag var yngre. Då utvecklade jag nya gångstilar och tillslut så tappade jag min vanliga. Men den har börjat komma tillbaka då jag slappnar av mycket mer när jag går. Så nu lunkar jag på när jag är själv. När jag går med någon annan så är jag inte i "min rytm" och då kan jag enklare tänka på hur jag går. Min riktiga gångstil är att jag lutar mig lite framåt och vaggar lite, men jag skärper mig en hel del när jag går. Hur jag går finns ständigt i mina tankar, orkar inte med att folk får för sig att stirra eller något.

Jag går ganska raskt.

Min kompis bror går framåtlutad och klumpigt med ena foten lite inåt och med öppen mun.

Chrilleb skrev:aha..som spatserande eller patrullerande gång då.. det är ju rätt käckt Jag har även hört- Ankan.. om min gång.

"Givakt!" har folk skrikit i örat på mig, inte så schysst, men jag är rakryggad i hela min person. Tidigare tror jag jag var mer ihopsjunken och hade dålig koll på armarna som flaxade runt.

Jag fick höra att jag sprang "roligt" när jag var yngre. Det försvann i tonåren. Gångstilen har jag inte fått höra något om tror jag... men däremot har jag fått tänka ibland när jag går (ofta när jag var yngre), för att liksom inte snubbla på mina egna fötter. Nästan som att behöva koncentrera sig på varje steg man tar, annars hade jag inte kommit framåt eller så hade jag trillat Men det var inte alltid, bara när det var mycket folk runt mig.

Nu som vuxen har jag ingen säregen gångstil.

Har bland annat fått höra att jag ibland går som en kille.

(Sagt med roat leende när jag haft typ klänning o klackskor... )

Saga skrev:Har bland annat fått höra att jag ibland går som en kille.

(Sagt med roat leende när jag haft typ klänning o klackskor... )

Me too... och högklackat är bara inte att tänka på...

Ingen har sagt någonting. Men jag frågade min partner och han säger att jag går konstigt, det syns att någonting är fel med mig.

Stel och på min vakt för att inte trilla, tänker mycket på hur jag ska sätta ner fötterna. Jag går ostadigt och ser ut att kunna ramla omkull när som helst. vilket jag lätt gör också, jag kan tex inte stå upp i en buss och ramlar även av sätet om bussen kränger.

Brukade vagga tills jag fick det påpekat för mig. Numer 'rak i ryggen' Verkar lite vanligt. Ibland hemfaller jag i gamla mönster men det brukar räcka med att ägna det lite uppmärksamhet i ett par dagar då.

Jag har också fått höra några gånger att jag går som en kille. Men det gjorde mig väl inte så mycket eftersom jag alltid från och till identifierat mig som sådan.

När jag var väldigt liten gick jag enligt min mormor som om jag "ägde hela världen".

Och en gång var det en kompis som berättade för mig att hennes mamma kommenterat min gångstil på ett ganska otrevligt sätt.

Och det hände väl att någon skrek något i korridorerna efter en på högstadiet ang det där.

Numera är jag dessvärre rätt självmedveten och vet framförallt inte vad jag ska göra med armarna. De stör mig.

Mina miner har folk också brukat kommentera. Suck, varför kan folk inte bara hålla käften och låta en vara.

När jag var liten blev jag retad av en massa ungjävlar för att jag "gick som ett cp", som de uttryckte det. Som vuxen har jag lyckats tona ner min gångstil lite, men får fortfarande en hel del kommentarer på den... fattar inte varför man inte bara kan låta folk gå i fred. Huvudsaken är väl att man kommer fram..?

min syster ska visst ha känt igen mig på låångt håll pga min gång...
men jag har pperioder
perioder jag går snabbt, perioder jag går långsamt, perioder jag går gungande m.m.

hemma kan jag gå på "ytterkanterna" av fötterna också om jag fått nått blött på sockarna har jag märkt också

edit: kollar också oftast ner i makren (far att inte gå i nått äckligt eller snubbla)

svarabhaktivokal skrev:När jag var liten blev jag retad av en massa ungjävlar för att jag "gick som ett cp", som de uttryckte det. Som vuxen har jag lyckats tona ner min gångstil lite, men får fortfarande en hel del kommentarer på den... fattar inte varför man inte bara kan låta folk gå i fred. Huvudsaken är väl att man kommer fram..?

Tycker samma sak. Idiot monkeys, säger jag. Om folk bara kunde låta en vara i fred.

Som liten hade jag dålig koll på min gång antar jag, för jag vrickade alltid fötterna. Jag springer konstigt, oekonomiskt, säger min man. Armarna pendlar inte med kroppen som de borde.

Chrilleb skrev:Oki..känner du honom väl eller ? Annars kan ju detta vara rent "försvar" för att säga nåt tbx i rena farten när du kommenterade hans gång.


Jag kom just att tänka på när du nämde "pinne", att jag går stelbent.. om jag inte tänker på att böja knäna lite extra så blir det en rätt stelbent gång..

Jag känner honom ganska väl och tror inte att han överdriver. Jag har två gångtakter; Antingen spatserar jag eller så går jag raskt rakt på och håller blicken i marken/golvet cirka 10-20 meter framför mig för att kunna ta in information om var folk befinner sig och är på väg utifrån riktningen på deras fötter (det är väl som att köra bil i stadstrafik tycker jag som inte har kört bil sedan jag gick i körskolan 83-84). Jag är avslappnad men ytterst koncentrerad.

Jag har fått höra att jag ser rolig ut när jag går - tydligen "accelererar" jag emellanåt, vilket alltså ser kul ut. Kul att man kan roa sin omgivning...

det var mycket intressant att läsa

Ingen som har sagt något men jag går väldigt stelt, som en pinne eller nått.

Jag går stelt och ibland lite vaggigt. Jag kan inte svänga med armarna när jag går så jag föredrar att ha en tröja med fickor i så jag kan ha händerna där. Om jag koncentrerar mig på annat så händer det ofta att jag snubblar. Ofta gör jag det om nån tittar på mig eller om nån går bakom mig också.

Det har hänt att folk kommenterat min gångstil, men det var väldigt länge sen. Min springstil har de oftare kommenterat dock. På varenda idrottslektion typ. Nu springer jag aldrig längre, om jag inte är tvungen. Även min "ridstil" när jag red på ridskola. Ridläraren sa ofta att jag var en av dem med mest säregen stil i hela stallet. xD

sugrövmanövern skrev:[....]det syns att någonting är fel med mig.

Stel och på min vakt för att inte trilla, tänker mycket på hur jag ska sätta ner fötterna. Jag går ostadigt och ser ut att kunna ramla omkull när som helst. vilket jag lätt gör också, jag kan tex inte stå upp i en buss och ramlar även av sätet om bussen kränger.

Hög igenkänningsfaktor.