Påverkade av mediciner så går nog de flesta konstigt.

När jag var yngre så gick jag nog konstigare än jag gör nu. Nu mer rak i ryggen osv, som flera andra skrivit om. Bara man tänker på det.
Jag kunde knappt springa när jag var yngre, och morsan sade att det + min gångstil berodde på att jag bara gick med tofflor vid 5 års åldern. Trodde dock inte på det själv. För att bli bra på att springa måste man öva, och jag har aldrig varit den som springer runt i onödan. Fick gå till någon slags "pedagogkärring" i lågstadiet för att öva balanssinnet, som hon kallade det. Helt idiotiskt. Förmodligen förtäckt forskning oxå. Samma kärring gjorde något slags IQ test, synd att jag var fokuserad annars hade jag väl hamnat i en cepeklass. De har garanterat mycket roligare. Plus att där får man arbeta i sin egen takt.

Har en rätt slokande gångsstil, men det är väl inte direkt något AS-typiskt. Alla människor har ju sin säregna gångstil. Grava (kliniska) AS-fall kan ofta gå på ett väldigt svajigt, karraktäristiskt vis. Men jag betvivlar att någon i den här tråden gör det. Den sortens AS:are brukar nämligen inte, av förståeliga skäl, vara speciellt självreflektiv över sina egenheter.

Förr gick jag som en hösäck med sänkt huvud och krökt nacke/rygg. Jag blev då orolig att jag skulle bli som burksamlarna och få deras ostbågehållning.Så jag rätade upp mig, ibland till den grad att det såg ut som att jag bröstade upp mig och spände mig i stället. Idag har jag fått en ganska vettig hållning. Jag går ibland på ett något tvångsmässigt och ryckigt sätt. Men försöker minimera dessa saker bland folk. Men lite kufisk kan nog min framtoning framstå som i gången.

Jag tror inte att jag har nån iögonenfallande gångstil. Men jag kommer ihåg gymnastiktimmarna på mellanstadiet - då fick jag höra att jag sprang som en pingvin. Det kommer jag ihåg glasklart och kommer aldrig att glömma heller.

Kom på att jag springer stelt om jag inte tänker på att böja knäna.

Jag håller rätt hög hastighet. Upplever inte att jag har problem med att gå, men min teknik är inte så bra. Huvet vinklar jag snett nedåt, för att inte exponera ögonen. Klarar bara av att ha ögonen i jämnhöjd med andras ögon korta stunder.

När jag ska skynda mig över en gata använder jag gångstilen som Groucho Marx körde med; Böjda knän och långa steg med framåtlutad överkropp.

I kuperad terräng blir gången naturligtvis lite annorlunda beroende på underlaget och vad jag för tillfället har för skodon.

När jag förflyttar mig fort inomhus tenderar jag att springa på framdelen av fötterna för att det inte låter så jävligt (jag bor visserligen på nedre botten men det är en vana).

Jag går ofta snabbt med långa kliv har fått höra att jag går som en älg.
Tydligen går jag annorlunda än de flesta, bonussyster säger att hon vet alltid när det jag som kommer.
Mina fötter är en anning bananformade, alla mina tår gillar att vara väldigt nära varandra och pekar inte rakt fram i alla fall. Jag går dessutom inåt med fötterna, och när jag står stilla pekar tårna exta inåt.

Man kan antagligen lätt hitta mig i en affär eller liknade, jag står ofta någonstans och väntar, med fötterna pekandes inåt, sen har jag någonstans lagt mig till med vanan att hålla i antingen muddarna på jackan eller i nederkanten av jackan, antagligen ser jag också något frånvarande ut.

Framåtlutad med blicken någon meter framför mig, dels för att upptäcka hinder men också för att slippa bli "störd" av blickkontakt med andra personer som eventuellt kan dyka upp.
Kompenserar för det där eftersom att vara "rak i ryggen" sägs vara positivt. Påföljden blir att jag kan se ut som jag deltar i en militärparad i stället.

Kommer för många intryck under promenaden blir balansen lidande. Springa känns konstigt och blir typ robotaktigt, mycket obekvämt att springa. Behöver träna på det för att inte framstå som uppbyggd av träpinnar.

Jag går normalt. Är dock väldigt klantig.

När jag kom upp i 20, något, tyckte jag att det var något fel på min gång. Fick inte någon rytm.
Nuförtiden har jag övat in en medveten gångstil, speciellt när andra ser på. Typ lite åt hållet hur man går fint.

Går jag barfota, vilket jag gärna gör, går jag ofta på tå.

Jag gör ofta "barnsliga" saker när jag går, som att gå på kanter, murar, eller annat. Förutom när jag medvetet går fint, gör jag nog mycket som andra tycker de vuxit ifrån.

När jag vet att andra ser på så byter jag för det mesta stil till något som jag tror är mer normalt.

Har ett bestämt minne av att det här har dryftats förr. Hittar helt hastigt bara det här, så det kan ju också ha varit i någon tråd om annat.

Det här hör till det som stigmatiserade mig som yngre. Jag fick råplugga rörelsemönster, så numera är det väl ett blandresultat av försenad naturlig utveckling, naturlig utveckling som kanske hade uteblivit annars och automatiserad medveten ansträngning. Lyckats väl efter omständigheterna, men jag antar att roboten osv. finns kvar för dem som ser i sådana kategorier.

Hej!

Jag har en tydlig tågång. Som barn gick jag på tå och trots att jag jobbat bort det går ränderna aldrig ur. När en sjukgymnast bad mig gå för att hon skulle se hur jag gick tänkte jag vid varje steg på att sätta ner hälen först och jag vet att jag gjorde det också. Men hon sa att jag hade tågång i alla fall. Så ok, då har jag väl tågång även om jag sätter ner hälen först numera.

Hälsningar

Lilla Gumman

Det har sagts att jag har en iögonfallande gångstil. Jag går på tå. Jag fladdrar med armarna likt en som går på psykopharmaka.

Jag går långsammare än andra. Alla som kommer bakom mig går om mig nästan direkt. Jag har alltså en långsam stil. Mina knän har vuxit inåt enligt en läkare.

I skolan kom jag alltid sist då vi skulle springa.

Jag går med fötterna lätt pekades inåt. Lägger även mer vikt på insidan av fötterna. I övrigt går även jag med rak rygg, och måste tänka mycket på hur jag sätter fötterna. Dock så är jag väldigt lättdistraherad och om något annat fångar min uppmärksamhet så händer det att jag snubblar. Men har blivit bättre, under tonåren var det en livsfara att gå i närheten av mig.

Jag är hopplös i centrala Sthlm under rusningstid, går långsamt och försöker se precis allt runt omkring mig, och glömmer att det finns människor där ibland. Ser jag något skojigt i ett skyltfönster så stannar jag omedelbart för att undersöka, vilket gör att folk går in i mig och muttrar. Jag tror stockholmare hatar mig.

guilliotine skrev:Jag går med fötterna lätt pekades inåt. Lägger även mer vikt på insidan av fötterna. I övrigt går även jag med rak rygg, och måste tänka mycket på hur jag sätter fötterna. .

Samma här när det gäller tyngden på fötterna Detta syns verkligen på mina skor med efter jag burit dom ett tag. Då sulan mystiskt börjar försvinna på insidan av foten men ser tämligen orörd ut längst efter de yttre sidorna. Jag går även med mina stortår pekande uppåt. Ser rätt fult ut om jag går i tofflor med öppen framdel men den hjälper bra till att få toffeln att stanna kvar på foten i alla fall

Min dotter går ihopkrupen med böjd rygg och framåtlutad. Ser inte så jättesmidigt ut...Själv har jag alltid sträckt väldigt på mig och stirrat rakt fram för att undvika att se folk, har visserligen blivit mer avslappnad de senaste åren.

Man kan prova det gamla sättet - att sträcka på sig, ut med bröstet, in med magen. Man kan lära sig att se stilfull ut, precis som man behöver lära sig det sociala spelet.

Blä jag får ALLTID kommentarer om min gångstil. Dels att jag släpar mig fram, lyfter inte på fötterna. Alla säger alltid att man hör när det är jag som kommer. Dels att jag har väldigt konstig kroppsställning, lutar ryggen bakåt förutom bäckenet och magen som skjuts fram. Lite som ett S kanske! Inte smickrande enligt mina tjejkompisar, blir lätt att man ser smågravid ut i stående ställning då magen sticker ut fast jag egentligen är väldigt smal. Försöker träna på hållningen. Men det är svårt i just gående, har ärvt det, min mamma har, och morfar hade, precis samma hållning/gångstil.

Vad är det med As som påverkar hur man går?

Jag går fort, inga söndagspromenader här inte! Eftersom jag nästan aldrig är "här och nu" så missar jag väldigt mycke saker i omgivningen eftersom jag i tanken redan är förbi nästa krök. Har fått kommentarer om hur fort jag går, och att gå tillsammans med andra som går långsamt tycker jag är plågsamt jobbigt.
Jag har en känsla utav att jag sticker ut när jag är ute, t.ex på stan eftersom jag tittar mycket ner i backen och försöker vara osynlig samtidigt, och inne i lokaler försöker jag oftast smälta ihop med möbler, vilket jag ännu inte bemästrar helt

Har fått kommentarer ang hur jag går, men har mest varit (vad jag kommer ihåg) att jag går allmänt udda eller helt sonika på ett "roligt" sätt. Mer exakt vad det speciella varit har jag inte brytt mig om att fråga. Men folk har kännt igen mig bakifrån i natten p.g.a min tydligen speciella gångstil.

Går iaf med ganska raska steg och armarna fritt korrekt efter benen.
Tror jag kan det kan uppfattas som att jag går allmänt stelt och ryckigt, men bara vad jag tror.

Thurizas skrev:

guilliotine skrev:Jag går med fötterna lätt pekades inåt. Lägger även mer vikt på insidan av fötterna. I övrigt går även jag med rak rygg, och måste tänka mycket på hur jag sätter fötterna. .

Samma här när det gäller tyngden på fötterna Detta syns verkligen på mina skor med efter jag burit dom ett tag. Då sulan mystiskt börjar försvinna på insidan av foten men ser tämligen orörd ut längst efter de yttre sidorna.

Mina dojjor brukar med lida av detta problemet. Ser ju inte så jätte snyggt ut på skorna när bakre delen av hälen är helt nött på insidan men nästan ingenting på utisdan bakifrån. =(