Just det där med att först bryta ned och sen bygga upp låter som Hassela-pedagogiken. Men den är väl för knarkare och brottslingar som ska bryta med sitt gamla liv. Man kan ju inte hjälpa att man har AS och alltså inte heller bryta med det.

manne skrev:

Ensamflickan skrev:

Hermann skrev:Personer som arbetar på behandlingshem är ofta komplexfyllda män som har någon form av barndomstrauma i bagaget, en frånvarande fader eller mobbning/sexuella övergrepp/förnedring etc och även misslyckats med att ta sig någonstans i livet. De blir inte läkare eller något ordentligt.

Dessa personer söker ett arbete som faktiskt, ja oavsett vad som påstås, inte kräver särskilt imponerande kvalifikationer, där de också kan få utlopp för sina egna mindervärdeskänslor och sin egen frustration genom att vara "den som bestämmer" i relation till "svagare, sjukdomsstämplade personer".

Att brotta ned någon på golvet och flåsa denna person i ansiktet med sin kalla, lökiga andedräkt är på något sätt perverst upphetsande för dessa vårdare, som känner sig så små och avundsjuka ute i det riktiga samhället, och är ett utlopp för självhatet och kukkomplexet de känner.

Detta stämmer inte med mina erfarenheter av de behandlingshem jag har varit på... (Men däremot så stämmer det väl in på den psykavdelning jag var på!)

ska försöka svara på ämnet då om det är så viktigt men det är privat för mig.
behandlingshem suger så fruktansvärt..


Man har inget privat liv alls utan blir granskad hela tiden av alla och man känner sig som en brottsling mm..
inte blir det bättre av att vissa där var väldigt våldsamma och hotar med stryk mm är aldrig kul att ha polare där som skär sig eller slår sönder sin lägenhet totalt..
sedan så är reglerna skapade efter föreståndarens behov,tankar..
istället för att bli frisk så blir man sänkt och deprimerad istället..
deras metoder kan tex gå ut på att bräcka en psykiskt för att sedan bygga upp pysket på nytt och för att få en till att bli en mönster-fånge..
terapin på sådana ställen är hårt fysikt jobb och man ska bli frisk men det
och att bota AS går ju inte vare sig man vill eller inte..
idiot förklarad och sjukförklarad blir man ovs hur mycket man än anstränger sig för att tex kunna klara sig stjälv.

fick förresten ett dokumänt ett papper där det stod högst privata saker.
i från stället när jag flyttade ,där stod det hur sjuk och hur störda man var
förvridet och lögn-rakt igenom till psykologens fördel..
sedan så finns det saker som jag har glömt bort och förträngt sedan tiden där alla minnen finns inte kvar i skallen tyvär..
och vissa saker får man försöka att anstänga sig för att minnas..
och även om de minnerna skulle dyka upp så vill jag inte ta upp det här.

när man hade flyttat där i från så kännde man sig fri i hela kroppen.
först var det jobbigt att flytta sedan så efter ett tag så blev det underbart
Skulle i alla fall aldrig göra en åter-resa ditt igen eftersom jag aldrig trives där alls..skönt som fan att flytta där ifrån till friheten och skåne.

för mig är och förblir behandlinsghem något liknade med denna video.

http://www.youtube.com/watch?v=0HD2RpvyMso

men visst det finns vissa som gillar det ändå med all rätt..

ja till att börja med så kan ju politiker se till att bygga flera hyres-rätter till unga så folk har någonstans att bo istället för att skicka dem till vissa inrättningar..

Tråden behandlingshem kan vara bra ha spinna på.
Men att det blev till ett inbördeskrig mellan Ensamflickan och Manne var tragiskt. Ensamflickan hade ju inte gjort något fel alls, så vitt jag kunde se, och inte heller moderatorn.

Till Ensamflickan: Du är inte ensam om att vara ensam med isiga vindar blåsandes i ansiktet!

Jag har under min korta tid här kunnat glädjas åt den öppna atmosfären, att folk har delat ALLT med varandra, sårade känslor etc. Lost berättade om sina drogproblem, utan att någon skällde ut honom för det.

Så kära Manne, mot vem/vad riktar sig din vrede? Är det mot Ensamflickan eller dina bittra erfarenheter av behandlingshem?
Du har målat ut dina negativa erfarenheter, på ett högtst privat, utelämnande sätt. Och det tycker jag ska vara OK. Men att psykiatrin inte fungerar (i stort sett gör den inte det) är ju inte Ensamflickans fel!

Jag har själv varit på ett psykiatriskt behandlingshem tre månader. Mådde väldigt bra av gemenskapen med vissa andra patienter, närheten till Västerhavet, den goda maten, rutinerna. Det förekom i egentlig mening ingen terapi. Vi behandlades av personalen ibland som idioter. Ett par av dem var sadister (så är det alltid), men tack vare min autism mådde jag allt bättre ändå eftersom jag som vanligt levde i min egen värld, for omkring på min moped i den fantastiska naturen vid havet, plockade material till stilleben , målade mycket på mitt rum och snackade med medpatienter. Skapade mitt eget liv inom de fasta rutiner/ramar som fanns där.

Kanske borde alla behandlingshem ligga vid det öppna havet. Där blåser problemen bort av sig självt. Det bästa vore om psykmaffian byttes ut mot betjänter. Patienterna kan ta hand om varandra. I praktiken är det ju ändå så (typ Aspergerforum)

Debbido skrev:Tråden behandlingshem kan vara bra ha spinna på.
Men att det blev till ett inbördeskrig mellan Ensamflickan och Manne var tragiskt. Ensamflickan hade ju inte gjort något fel alls, så vitt jag kunde se, och inte heller moderatorn.

Till Ensamflickan: Du är inte ensam om att vara ensam med isiga vindar blåsandes i ansiktet!

Jag har under min korta tid här kunnat glädjas åt den öppna atmosfären, att folk har delat ALLT med varandra, sårade känslor etc. Lost berättade om sina drogproblem, utan att någon skällde ut honom för det.

Så kära Manne, mot vem/vad riktar sig din vrede? Är det mot Ensamflickan eller dina bittra erfarenheter av behandlingshem?
Du har målat ut dina negativa erfarenheter, på ett högtst privat, utelämnande sätt. Och det tycker jag ska vara OK. Men att psykiatrin inte fungerar (i stort sett gör den inte det) är ju inte Ensamflickans fel!

Jag har själv varit på ett psykiatriskt behandlingshem tre månader. Mådde väldigt bra av gemenskapen med vissa andra patienter, närheten till Västerhavet, den goda maten, rutinerna. Det förekom i egentlig mening ingen terapi. Vi behandlades av personalen ibland som idioter. Ett par av dem var sadister (så är det alltid), men tack vare min autism mådde jag allt bättre ändå eftersom jag som vanligt levde i min egen värld, for omkring på min moped i den fantastiska naturen vid havet, plockade material till stilleben , målade mycket på mitt rum och snackade med medpatienter. Skapade mitt eget liv inom de fasta rutiner/ramar som fanns där.

Kanske borde alla behandlingshem ligga vid det öppna havet. Där blåser problemen bort av sig självt. Det bästa vore om psykmaffian byttes ut mot betjänter. Patienterna kan ta hand om varandra. I praktiken är det ju ändå så (typ Aspergerforum)

ja inte är det till henne i alla fall utan till behadlingshemen där ute i svergie.

Tack för ditt svar, Manne. Jag förstår att det var en hemsk tid, det låter verkligen inget vidare, det där stället...

Jag menade absolut inte att göra dig upprörd eller så, med min fråga. Jag visste inte att det var så känsligt att tom. frågan i sig väckte upp allt för mycket...

Ensamflickan skrev:Tack för ditt svar, Manne. Jag förstår att det var en hemsk tid, det låter verkligen inget vidare, det där stället...

Jag menade absolut inte att göra dig upprörd eller så, med min fråga. Jag visste inte att det var så känsligt att tom. frågan i sig väckte upp allt för mycket...

ja tack för att du frågade det var snällt av dig..

Men att slänga in nån på 19 år Med AS på behandlingshem bara för att man är bråkig hemma när man vill frigöra sig i från sina föräldrar för att man börjar bli vuxen tycker jag är alldelles fel..

dessutom på köpet när jag skulle flytta där i från så försökte ägaren till stället att manipulera mig att stanna kvar där..
typ lyssna inte på din moster stanna kvar här det är bäst för dig OSV..
Tror fan det när man gör en vinst på ett par tusen per dygn..

Nej, det var nog inte läge för att skämta om det hela. Ursäkta mig! Humorn är mitt främsta vapen mot ett liv som varit mer än tragiskt.

Frågan blir om man ska skratta eller gråta. Att skjuta någon med hagelbössa är ett dåligt alternativ.

Inom psykiatrin har jag bara fått bottennapp. Hur det ser ut inom neuropsyk vet jag inte, men det här låter ju inte bra.

Hur gick det i Torsdags, Debbido?
Var det ett bra ställe?

Nyfiken undrar...

Hej!

manne skrev:Men att slänga in nån på 19 år Med AS på behandlingshem bara för att man är bråkig hemma när man vill frigöra sig i från sina föräldrar för att man börjar bli vuxen tycker jag är alldelles fel..

Vill bara säga att jag bråkade också en del innan jag flyttade hemifrån. Min mamma sa en gång i vass ton: "Fattar du inte att du bränner dina skepp?" och med det menade hon att ju mer jag bråkade desto mindre skulle de hjälpa mig att flytta.

Till slut beslöts det att det ändå var dags för mig att få flytta. Då skulle vi alla i familjen hålla korpgluggarna öppna för en bostadsrätt. Hyresrätt kunde inte komma i fråga, och jag visste inte tillräckligt mycket då för att opponera mig.

Det var mina föräldrar som ringde om lägenheten, de besökte den ensamma en kväll då jag inte var hemma och sedan åkte mamma och jag och tittade på den morgonen efter. Mamma sa flera gånger till säljaren att jag var handikappad. Och jag skämdes när hon sa det. Hon gjorde saker som jag lika gärna kunde ha gjort själv men inte fick.

Bägge mina föräldrar var med när det skrevs kontrakt. Och då xkulle jag fylla 24 om några månader. Jag hade ALU-plats och mamma poängterade att jag hade sysselsättning för värden när vi skrev kontraktet.

Lägenheten låg en mil från mina föräldrar, ungefär. Min pappa ville att jag skulle flytta låt oss säga en torsdag. Då sa jag att jag skulle ta tåget in och sova på soffan första natten. Det ville inte pappa och när jag stod på mig flyttade vi på onsdagskvällen i alla fall, sängen, kläder och det viktigaste. Jag hade inte så mycket prylar då, vad som får plats i ett tonårsrum flyttar man snart.

Att mina föräldrar skulle ha en nyckel var inget att diskutera. Medan jag var på min ALU-plats packade min mamma upp alla mina saker. Jag protesterade och ville packa upp det själv. Min mamma sa att det kunde inte stå kartonger i lägenheten hur länge som helst och sa sarkastiskt att ville jag ställa grytorna högst upp i skåpen och kaffekopparna längst ner fick jag ändra om det sedan.

På fredagen den veckan åkte pappa till IKEA direkt efter jobbet, jag var inte med för det var en omväg. Han köpte IKEA:s bokhylla Billy och när han kom sa han: "Hoppas det duger med vitt". Sedan dess har de där vita Billy-hyllorna hängt med trots att jag hela tiden velat ha Billy-hyllor i fanér.

Så ja, det är lite av min bakgrund. Ville gärna slita mig loss från dem men hade inte förmågan.

Hälsningar

Lilla Gumman

manne skrev:ja tack för att du frågade det var snällt av dig..

Men att slänga in nån på 19 år Med AS på behandlingshem bara för att man är bråkig hemma när man vill frigöra sig i från sina föräldrar för att man börjar bli vuxen tycker jag är alldelles fel..

Håller absolut med dig! Tonårsupproret är jätteviktigt! Det är en förutsättning för att kunna frigöra sig och bli en självständig vuxen. Det är ju en stor jävla grej, att släppa taget om föräldrarna, och den trygghet de har stått för - det gör man inte med en handskakning... Så att bråka och göra uppror mot föräldrarna är nödvändigt - och ett friskhetstecken! (Det borde alla föräldrar känna till...) En person med AS har givetvis samma behov av det, som alla andra!

manne skrev:dessutom på köpet när jag skulle flytta där i från så försökte ägaren till stället att manipulera mig att stanna kvar där..
typ lyssna inte på din moster stanna kvar här det är bäst för dig OSV..
Tror fan det när man gör en vinnst på ett par tusen per dygn..

Bra att du stod på dig, och flyttade! (Hoppas du vågade bli riktigt jävla arg mot dem... (Om det var riskfritt, förstås... )

Jag är själv så jävla trött på "alla dessa idioter, som bara menar väl" - som tror de vet vad som är bäst för en, och tvingar på en det - fast de har fel!!! Och i värsta fall kanske de t.o.m. skadar en istället... (Och aldrig kan de erkänna att de har fel heller... *suck*)


Hemskt att läsa om hur du blev behandlad, Lilla Gumman... (Jag börjar inse nackdelen med att få diagnosen i barndomen...)

Panika skrev:Hur gick det i Torsdags, Debbido?
Var det ett bra ställe?
Nyfiken undrar...

NU såg jag att jag skrivit HELT FEL....

Jag menar givetvis:

Hur gick det i Torsdags, ENSAMFLICKAN?
Verkade stället du var och besökte ok?

Hej!

Ensamflickan skrev:Hemskt att läsa om hur du blev behandlad, Lilla Gumman... (Jag börjar inse nackdelen med att få diagnosen i barndomen...)

Jag är född 1974 och på den tiden fanns inte AS som diagnos i Sverige. En klämskada vid förlossningen orsakade "diplegi med högersidig övervikt" (läs: CP-skada, så lindrig att jag aldrig egentligen förstått varför jag fått den diagnosen). 1980, tror jag det var, fick jag diagnosen MBD. MBD översatte mina föräldrar med hjärnskada. Jag fick aldrig veta att jag hade MBD, bara att jag hade en liten hjärnskada plus en CP-skada. Habiliteringen var inkopplad tidigt och allt som Habiliteringen eller läkare sa var en sanning som man måste följa annars kan det gå illa.

Habiliteringen sa att jag inte kunde läsa en treårig linje på gymnasiet, för det hade tagit fyra år. Detta var i slutet på 80-talet då det fortfarande fanns tvååriga linjer. Jag ville läsa humanistisk linje men det gick inte för sig. Habiliteringen sa att jag skulle tvåårig social linje och alla i min omgivning höll med dem. Alltså sökte jag till social linje, kom in på special kvot (för att jag var handikappad, och för att betygen inte räckte för att komma in) och lyckades på något sätt harva mig igenom gymnasiet fast jag tyckte det mesta var tråkigt.

Först år 2000 fiock jag min AS-diagnos. Troligen MBD-diagnosen som ställdes 1980 och AS-diagnosen som ställdes 2000 samma sak fast olika namn bara.

Hälsningar

Lilla Gumman

Panika skrev:

Panika skrev:Hur gick det i Torsdags, Debbido?
Var det ett bra ställe?
Nyfiken undrar...

NU såg jag att jag skrivit HELT FEL....

Jag menar givetvis:

Hur gick det i Torsdags, ENSAMFLICKAN?
Verkade stället du var och besökte ok?

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara... Det väckte upp en massa inom mig, och jag har inte återhämtat mig efter den "chocken" än... På ett sätt vill jag säga att det var ren skit, men samtidigt vet jag inte om det verkligen är rakt igenom så dåligt, (dvs hur klart jag kan tänka för tillfället...) Jag ska svara i morgon, det lutar mot nej...

(Typiskt att den person jag har bäst förtroende för har haft semester sen jag var där och t.o.m. i morgon, så jag har ingen chans att prata igenom det med henne heller... För det finns tydligen inget annat alternativ med rimlig väntetid... Vet inte vad jag ska göra...)

Ensamflickan skrev:

Panika skrev:

Panika skrev:Hur gick det i Torsdags, Debbido?
Var det ett bra ställe?
Nyfiken undrar...

NU såg jag att jag skrivit HELT FEL....

Jag menar givetvis:

Hur gick det i Torsdags, ENSAMFLICKAN?
Verkade stället du var och besökte ok?

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara... Det väckte upp en massa inom mig, och jag har inte återhämtat mig efter den "chocken" än... På ett sätt vill jag säga att det var ren skit, men samtidigt vet jag inte om det verkligen är rakt igenom så dåligt, (dvs hur klart jag kan tänka för tillfället...) Jag ska svara i morgon, det lutar mot nej...

(Typiskt att den person jag har bäst förtroende för har haft semester sen jag var där och t.o.m. i morgon, så jag har ingen chans att prata igenom det med henne heller... För det finns tydligen inget annat alternativ med rimlig väntetid... Vet inte vad jag ska göra...)

Ett tips skaffa egen lägenhet och gå till dags-vård-central istället.
för om du tar behandlinsghem så kanske du fastna där ca 4 år och det skulle väl inte vara kul alltså att bli kvar där en längre tid..??
bara på mitt gruppboende har jag bott i 5 år nu och jag har också försökt att komma här i från nu under 5 år tid men ack nej..
allra värst är det att bo med över-kristna höger konservativa personer katoliker och sånt skit som snackar om gud hela dagarn i ända..

Lilla Gumman skrev:Hej!

Ensamflickan skrev:Hemskt att läsa om hur du blev behandlad, Lilla Gumman... (Jag börjar inse nackdelen med att få diagnosen i barndomen...)

Jag är född 1974 och på den tiden fanns inte AS som diagnos i Sverige. En klämskada vid förlossningen orsakade "diplegi med högersidig övervikt" (läs: CP-skada, så lindrig att jag aldrig egentligen förstått varför jag fått den diagnosen). 1980, tror jag det var, fick jag diagnosen MBD. MBD översatte mina föräldrar med hjärnskada. Jag fick aldrig veta att jag hade MBD, bara att jag hade en liten hjärnskada plus en CP-skada. Habiliteringen var inkopplad tidigt och allt som Habiliteringen eller läkare sa var en sanning som man måste följa annars kan det gå illa.

Habiliteringen sa att jag inte kunde läsa en treårig linje på gymnasiet, för det hade tagit fyra år. Detta var i slutet på 80-talet då det fortfarande fanns tvååriga linjer. Jag ville läsa humanistisk linje men det gick inte för sig. Habiliteringen sa att jag skulle tvåårig social linje och alla i min omgivning höll med dem. Alltså sökte jag till social linje, kom in på special kvot (för att jag var handikappad, och för att betygen inte räckte för att komma in) och lyckades på något sätt harva mig igenom gymnasiet fast jag tyckte det mesta var tråkigt.

Först år 2000 fiock jag min AS-diagnos. Troligen MBD-diagnosen som ställdes 1980 och AS-diagnosen som ställdes 2000 samma sak fast olika namn bara.

Hälsningar

Lilla Gumman

Det gäller att ha starka föräldrar, som både kan tänka själva och som vågar stå på sig mot "läkarvetenskapen"... När jag var liten var det i alla fall "lite krut" i min morsa, (även om hon på senare år bidrog till att göra mig mer hjälplös än jag var... ) Jag föddes med höftledsfel, att de hoppade ur led. Var gipsad till och från under första året. Sen var det nån läkare som tyckte att jag skulle opereras, men min mamma (utbildad undersköterska, om det nu gör nån skillnad...) var övertygad om att det inte behövdes, alternativt kunde göras senare.

Läkaren blev urförbannad för att hon sa ifrån till honom, och hotade med att jag skulle typ hamna i rullstol i tonåren. Min mamma stod på sig, var övertygad om att det, om nödvändigt, skulle gå att göra operationen senare - och läkaren sa upp kontakten med oss, och vi var inte välkomna tillbaka, typ...

Ett par år senare hade den läkaren slutat, och en annan läkare hade tittat igenom mina journaler, och frågade i fall de ville komma med mig på ett återbesök. De gick med på det - och det visade sig att mina höfter hade läkts ut av sig själva, ingen operation skulle behövas. Än idag, 35 år gammal, kan jag fortfarande springa och hoppa som vem som helst... - En poäng till min morsa! - (Vad jag än tycker om henne i övrigt...)

manne skrev:

Ensamflickan skrev:

Panika skrev:
NU såg jag att jag skrivit HELT FEL....

Jag menar givetvis:

Hur gick det i Torsdags, ENSAMFLICKAN?
Verkade stället du var och besökte ok?

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara... Det väckte upp en massa inom mig, och jag har inte återhämtat mig efter den "chocken" än... På ett sätt vill jag säga att det var ren skit, men samtidigt vet jag inte om det verkligen är rakt igenom så dåligt, (dvs hur klart jag kan tänka för tillfället...) Jag ska svara i morgon, det lutar mot nej...

(Typiskt att den person jag har bäst förtroende för har haft semester sen jag var där och t.o.m. i morgon, så jag har ingen chans att prata igenom det med henne heller... För det finns tydligen inget annat alternativ med rimlig väntetid... Vet inte vad jag ska göra...)

Ett tips skaffa egen lägenhet och gå till dags-vård-central istället.
för om du tar behandlinsghem så kanske du fastna där ca 4 år och det skulle väl inte vara kul alltså att bli kvar där en längre tid..??
bara på mitt gruppboende har jag bott i 5 år nu och jag har också försökt att komma här i från nu under 5 år tid men ack nej..
allra värst är det att bo med över-kristna personer katoliker och sånt skit
som snackar om gud hela dagarn i ända..

Jag har redan egen lägenhet, men problemet är att jag inte klarar att bo själv... Jag vill ju flytta till nåt slags gruppboende, men jag antar att det är svårt att komma in nånstans om jag inte har varit drogfri ett bra tag först, vilket jag inte klarar i min lägenhet...

Lilla Gumman,

det är en lite skrämmande historia du berättar. Det verkar som dina föräldrar inte tror att du kan ta något ansvar för någonting själv. Även om det skulle vara så att du inte kan eller bör ta viktiga beslut som att skriva lägenhetskontrakt och liknande (notera att jag skriver om, eftersom jag inte vet hur det egentligen ligger till) så betyder det ju inte att du inte både kan och vill ta andra beslut som är viktiga för dig. Att t.ex. köpa bokhyllor utan att ens fråga vad du vill ha är ju rent nonchalant mot dig. Det är möjligt att det bara var en vilja att vara snäll i kombination med obetänksamhet, men jag får ett intryck av att dina föräldrar systematiskt har omyndigförklarat dig i praktiken och tycker det är normalt att de tar alla beslut åt dig.

Lilla Gumman

Jag håller med Kvasir. Fan vad surt att bli så omyndigförklarad! Går det inte att prata förnuft med dina päron? Eller bor du så du kan strunta i dem?

Jag blir ju lite förbannad å dina vägnar.

Hej!

Kvasir skrev:Lilla Gumman,

det är en lite skrämmande historia du berättar. Det verkar som dina föräldrar inte tror att du kan ta något ansvar för någonting själv. Även om det skulle vara så att du inte kan eller bör ta viktiga beslut som att skriva lägenhetskontrakt och liknande (notera att jag skriver om, eftersom jag inte vet hur det egentligen ligger till) så betyder det ju inte att du inte både kan och vill ta andra beslut som är viktiga för dig. Att t.ex. köpa bokhyllor utan att ens fråga vad du vill ha är ju rent nonchalant mot dig. Det är möjligt att det bara var en vilja att vara snäll i kombination med obetänksamhet, men jag får ett intryck av att dina föräldrar systematiskt har omyndigförklarat dig i praktiken och tycker det är normalt att de tar alla beslut åt dig.

Vid 18 års ålder var jag rätt omogen. Hade inte lärt mig knappt något om livet och visste inte hur man gick till väga när man gjorde olika saker. Men i dag kan jag skriva lägenhetskontrakt och jag behöver ingen god man eller annan förmyndare.

Jag träffade min nuvarande man i slutet på februari 2000. Vi dejtade kanske en månad, gick på pizzaställen och satt där och pratade över en pizza. En gång åt vi på en kinarestaurang och han följde med mig hem, vi satt och pratade och sedan tog han tåget hem. Det dröjde inte länge förrän han låtsades glömma sista natt-tåget hem och fick sova över. Därefter började han bo hos mig på helgerna. Det dröjde inte länge förrän han i princip flyttade in och bara åkte till sin lägenhet för att vattna blommorna och kolla posten.

Under den här tiden fick jag mycket varningar från mina föräldrar. De pratade med mig och sa att jag skulle akta mig för att bli med barn, de anser mig okapabel att skaffa barn och sa att de inte ville bli föräldrar på ålderns höst (de ansåg att de skulle få ta hand om och uppfostra mitt barn om jag fick något, och det ville de inte). Jag sa: "Varför tror ni att jag äter P-piller?". Då sa de att jag lät lillgammal. Kan man verkligen vara lillgammal vid 26 års ålder? Jag trodde det bara var barn som var lillgamla.

Vi beslöt under sommaren att flytta ihop, och när jag i augusti ringde för att be pappa lämna tillbaka deras nyckel till lägenheten blev det ett himla liv och jag drämde på luren rätt i örat på honom. Det slutade med att min morbror kom och hämtade mig på Samhall och körde mig hem, i bilen pratade han med mig och sa att jag skulle passa mig för min man. Jag vill inte gå in på varför min morbror sa åt mig att vara försiktig, det låg lite i det men inte så mycket som han trodde. Han kom hem till oss och sa att han förstod att en liten etta på 32 kvadratmeter var litet för två personer men bad oss att lugna oss. Dagen efter skrev vi kontrakt på en trea som hade 91,5 kvadratmeter.

Den första lördagen hjälpte svärmor till med flytten. På söndagen skickade jag ett sms till min pappa och sa att vi flyttade, då kom han genast och körde möbler. Annars flyttade vi mycket saker per cykel. En gång skulle min mamma hjälpa mig att köra böcker en förmiddag innan jag skulle till jobbet. Jag jobbade skift och började 13.48. Flera gånger försökte jag makera vid ett-tiden att nu måste jag duscha och äta om jag ska hinna cykla i väg. Det slutade med att jag fick värma lite rester i kylskåpet och kasta det i mig, in i duschen, jaga iväg mamma och komma till jobbet med andan i halsen.

Min mamma och pappa gillade inte att jag skulle sälja lägenheten. De ville vara med och hjälpa till, och också att deklarera så att det blev rätt med lägenheten. Jag markerade att jag kunde deklarera själv och gjorde det också.

Min man markerade en del gentemot mina föräldrar och till slut lärde de sig att i våran lägenhet bestämde VI.

Vi flyttade från Östergötland till södra Dalarna i slutet på augusti 2003. Svärmor tog det lugnt och önskade oss lycka till, fyra av hennes fem barn bor inte i Östergötland. Mina föräldrar gillade det inte alls.

Det var rätt skönt att komma ifrån Östergötland och mina föräldrar. Att slippa alla förväntingar. Staden där vi kommer ifrån vill jag aldrig flytta tillbaka till, det räcker att komma på besök i några dagar för att träffa de kompisar och släktingar vi vill träffa. Min mamma har stora förväntingar och vill träffa mig så mycket som möjligt när vi kommer, men vi har kompisar att besöka också och det fattar hon inte alltid.

När min farfar begravdes vid påsktid var jag nere från torsdag (begravningsdagen) till måndagen efter helgen, min man var inte med. Jag var hos mina föräldrar hela tiden. På kvällarna blev det rätt jpbbiga samtal som jag inte vill gå in på här, mamma hade då ont i höften så hon ville dö och satt och grät. (Nu har hon opererats och har ingen värk i höfterna, men hon har fibromyalgi och artros).
På lördagen skulle de åka till sommarstugan som de haft några år (en gammal släktgård såldes på grund av bråk i familjen, och de köpte en ny sommarstuga) men jag valde att istället vara i staden där vi kom ifrån för att besöka kompisar. Jag fick höra att jag valde bort sommarstugan. Sedan blev jag avsläppt utanför min svärmors hus. Där var jag i 45 minuter och fick en tavla som min man skulle ha, plus att jag hjälpte henne med datorn. Sedan gick jag till ett äldre pensionärspar som är makens bekanta där jag var en timme, drack kaffe och hjälpte honom med datorn. Därefter gick jag tiill en tant som varit granne med svärmor förr i tiden, fikade och pratade i 1 1/2 timme och fick med mig en tavla med en katt (vi har ju tre katter så hon tyckte det passade bra), ett grytunderlägg och några korsordslexikon. Sedan gick jag till mormor och fick nyponsoppa och smörgås. Jag var där några timmar till mina föräldrar kom, vi åt nässelsoppa där och åkte hem. Det var en stressig dag.
På söndagen hade mamma en middag där mina bägge bröder med respektive kom. Hon sa att hon egentligen inte orkade med att ha middag, men gjorde det för min skull. Hon vill så gärna att vi träffas. Och jag gillar ju att träffa mina bröder, så jag kan ju inte gärna avstyra middagen heller. Det blev en trevlig middag. Men jag visste ju att mamma hade gjort det "bara för min skull". Hon har gjort så flera gånger, eftersom jag så sällan kommer ner.

Ja, det var lite ur livet.

Hälsningar

Lilla Gumman

Ensamflickan skrev:

manne skrev:

Ensamflickan skrev:Jag vet inte riktigt vad jag ska svara... Det väckte upp en massa inom mig, och jag har inte återhämtat mig efter den "chocken" än... På ett sätt vill jag säga att det var ren skit, men samtidigt vet jag inte om det verkligen är rakt igenom så dåligt, (dvs hur klart jag kan tänka för tillfället...) Jag ska svara i morgon, det lutar mot nej...

(Typiskt att den person jag har bäst förtroende för har haft semester sen jag var där och t.o.m. i morgon, så jag har ingen chans att prata igenom det med henne heller... För det finns tydligen inget annat alternativ med rimlig väntetid... Vet inte vad jag ska göra...)

Ett tips skaffa egen lägenhet och gå till dags-vård-central istället.
för om du tar behandlinsghem så kanske du fastna där ca 4 år och det skulle väl inte vara kul alltså att bli kvar där en längre tid..??
bara på mitt gruppboende har jag bott i 5 år nu och jag har också försökt att komma här i från nu under 5 år tid men ack nej..
allra värst är det att bo med över-kristna personer katoliker och sånt skit
som snackar om gud hela dagarn i ända..

Jag har redan egen lägenhet, men problemet är att jag inte klarar att bo själv... Jag vill ju flytta till nåt slags gruppboende, men jag antar att det är svårt att komma in nånstans om jag inte har varit drogfri ett bra tag först, vilket jag inte klarar i min lägenhet...

ok nhä knark och missbruk är inte bra alls..det finns ju andra grejer man kan missbruka stället tex snus och tv-spel och internet och detta forum.
men chansen är att ni ska vara lika ni som bor på behandlingshem bara för att ni råkar ha samma diagnos är minimal faktiskt..

stjälv på detta ställe så bor det 8 st och jag har en kompis här som jag kan snacka med alla de andra skiter och jag fullkommligt i för det skiter i alla de andra här så jag pissar på dem rakt av..
Egoister ,stjälv-centrerade personer är inget jag gillar.
Och bland folk med AS så finns det mycket ego-trippade folk..
en del har svårt att känna empati då det är del av störningen tyvär.
inte heller blir det bättre av folks väldigt unika olika intressen som tex Di-leva och täcknad film ,eller ultra religion och mörk blå politiska
eller extrem marknads-inriktade personer ..
De fletsa med AS hatar också allt som heter normal i, som tex krogen och uteliv,öl eller flickor och sociala sammanhang ja då kan det verkligen krocka.

Ja alla politiker,LSS tanter som tror att alla handikappade med AS är så lika varandra bara för att syndromet är det samma kan fara och flyga..
det dära att alla störda personer ska bo i hop under samma tak och sånt stinker så mycket 50-60 tal vård det bara kan bli.
Ja nu har du fått en VARNING I ALLA FALL..

manne skrev:men chansen är att ni ska vara lika ni som bor på behandlingshem bara för att ni råkar ha samma diagnos är minimal faktiskt..

stjälv på detta ställe så bor det 8 st och jag har en kompis här som jag kan snacka med alla de andra skiter och jag fullkommligt i för det skiter i alla de andra här så jag pissar på dem rakt av..
Egoister ,stjälv-centrerade personer är inget jag gillar.
Och bland folk med AS så finns det mycket ego-trippade folk..
en del har svårt att känna empati då det är del av störningen tyvär.
inte heller blir det bättre av folks väldigt unika olika intressen som tex Di-leva och täcknad film ,eller ultra religion och mörk blå politiska
eller extrem marknads-inriktade personer ..
De fletsa med AS hatar också allt som heter normal i, som tex krogen och uteliv,öl eller flickor och sociala sammanhang ja då kan det verkligen krocka.

Ja alla politiker,LSS tanter som tror att alla handikappade med AS är så lika varandra bara för att syndromet är det samma kan fara och flyga..
det dära att alla störda personer ska bo i hop under samma tak och sånt stinker så mycket 50-60 tal vård det bara kan bli.
Ja nu har du fått en VARNING I ALLA FALL..

Tack för varningen, och jag tror dig...

Jag börjar själv undra om det går att hitta nåt lämpligt ställe... Framtiden får väl utvisa, och jag kan åtminstone fräsa ifrån om det behövs - jag tar inte vilken skit som helst! Så det "värsta" som kan hända är väl egentligen att jag slutligen blir så desperat att jag hittar ett sätt att klara mig själv på... Det brukar vara så, att först när jag drivits tillräckligt långt över gränsen för vad jag tål - då jävlar vaknar oanade krafter till liv inom mig, och kan jag ibland göra det omöjliga... (Som jag aldrig skulle klarat utan den vrede, som kommer upp först då...)

Tror man gör klokt i att ha så lite som möjligt med behandlingshem & socionomer att göra. Man mår helt enkelt inte bra av deras bemötande, deras attityd. Tycker jag iaf.

KrigarSjäl skrev:Tror man gör klokt i att ha så lite som möjligt med behandlingshem & socionomer att göra. Man mår helt enkelt inte bra av deras bemötande, deras attityd. Tycker jag iaf.

absolut helt rätt det..
Om man bara visst det i början så hade det inte gått som det gjorde tyvär..

inte blir det bättre att på gruppboenden så bor man ofta i hopp packade som råttor i en bur och tex lukten när folk där ute lagar matt
stinker och kommer in i ens egen lägenhet och så mm nästan så att man spyr av illa -mående i bland faktiskt..men det hjälper att vädra ofta.

trots att hyran ligger på 5500 kr i månaden att betala..
Hantverkare som kommer hit går också bara in med nyckel tex när du ligger och sover mm tidigt på morgonen ca 7.00..ja när det kommer ny vikarie och ny personal så blir det också automatiskt att de går in till folk.

notera dock att det är en jävla skillnad på gruppboende och service-boende..helt olika saker då om du bor på ett service boende så har du din egen lägenhet och ditt privat liv kvar ändå..
Alla dessa personer som arbetar på gruppboenden säger ju stjälvklart att det är det bästa stället i hela världen precis som nazisterna sa om
3 riket..för inte vill dom att folk ska flytta för då blir det KK..
I början så blev man genast,väldigt deprimerad när man flyttade in här sedan efter ett tag så blir allt bara tragiskt..

kort fakta dålig ljud isloering dålig luft-konditionering ..