AS och andras känslor (empati)

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Inläggav KaosPrinsessa » 2011-03-08 16:39:34

Gjorde nyss ett misstag igen.

En jag känner var väldigt upprörd för hennes pojkvän hade gjort slut och jag vet hur hemskt det känns, så jag blev..hmm överväldigad och visste inte vad jag skulle göra så jag började prata om en anime-serie jag gillar och hon blev förbannad och puttade mig och kallade mig för okänslig idiot. Jag blir ledsen av sånt, jag förstår att jag verkar okänslig och jag försökte förklara efteråt (sms) men hon vill inte svara.

Varför är jag alltid så korkad och gör samma fel hela tiden T_T Det hade ju räckt att ge henne en kram men det tänkte inte jag på då, gillar ju inte själv att bli kramad när jag är ledsen, men jag borde ha kramat henne för jag vet att de flesta gillar att bli kramade när de är ledsna. Jag är ett idiotiskt missfoster T_T Avliva mig.
KaosPrinsessa
 
Inlägg: 3153
Anslöt: 2010-10-10
Ort: Cardiff, Wales

Inläggav JhP » 2011-03-08 17:02:16

KaosPrinsessa skrev:Det hade ju räckt att ge henne en kram men det tänkte inte jag på då, gillar ju inte själv att bli kramad när jag är ledsen, men jag borde ha kramat henne för jag vet att de flesta gillar att bli kramade när de är ledsna. Jag är ett idiotiskt missfoster T_T Avliva mig.


Usch, det är det värsta jag vet när min fästmö känner sig deppig. Blir jättestressad. Man försöker inte låtsas om det, prata om annat eller -- värst av allt -- resonera logiskt kring det. Man vill ju helst fixa det fort så att det är ur världen, men allt det gör bara saken värre. Har gått åt många bedrövliga gräl och missförstånd på att lära mig att allt hon behöver är kramar.
JhP
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2011-03-02

Inläggav MolkomAnnor » 2011-03-08 17:28:30

JhP skrev:
KaosPrinsessa skrev:Det hade ju räckt att ge henne en kram men det tänkte inte jag på då, gillar ju inte själv att bli kramad när jag är ledsen, men jag borde ha kramat henne för jag vet att de flesta gillar att bli kramade när de är ledsna. Jag är ett idiotiskt missfoster T_T Avliva mig.


Usch, det är det värsta jag vet när min fästmö känner sig deppig. Blir jättestressad. Man försöker inte låtsas om det, prata om annat eller -- värst av allt -- resonera logiskt kring det. Man vill ju helst fixa det fort så att det är ur världen, men allt det gör bara saken värre. Har gått åt många bedrövliga gräl och missförstånd på att lära mig att allt hon behöver är kramar.


Usch, jag avskyr all sorts närhet när jag är bedrövad eller ledsen. Likväl blir jag enormt stressfylld om man inte löser konflikten snabbt, eller släpper den omedelbart.

Det blir ofta enorma missförstånd i konflikter mellan mig och min sambo. Har börjat inse på senaste tiden att jag med stor sannolikhet är autistisk, vilket de övriga i min biologiska familj också är. Därför har vi klarat av att lösa konflikter genom att explodera, för att sedan dra oss undan. Det har fungerat bra, då vi har samma behov i konflikter. Men det där med att bara ge en kram till sin partner. Fungerar verkligen det som en snabb lösning på ett bråk?
MolkomAnnor
 
Inlägg: 198
Anslöt: 2010-12-08
Ort: Västerås

Inläggav KaosPrinsessa » 2011-03-08 17:43:05

JhP skrev:
KaosPrinsessa skrev:Det hade ju räckt att ge henne en kram men det tänkte inte jag på då, gillar ju inte själv att bli kramad när jag är ledsen, men jag borde ha kramat henne för jag vet att de flesta gillar att bli kramade när de är ledsna. Jag är ett idiotiskt missfoster T_T Avliva mig.


Usch, det är det värsta jag vet när min fästmö känner sig deppig. Blir jättestressad. Man försöker inte låtsas om det, prata om annat eller -- värst av allt -- resonera logiskt kring det. Man vill ju helst fixa det fort så att det är ur världen, men allt det gör bara saken värre. Har gått åt många bedrövliga gräl och missförstånd på att lära mig att allt hon behöver är kramar.


Med min partner går allt jättebra, med honom är allt annorlunda. Han förstår mig och där har jag inget problem med kramandet, då gillar jag det. När någon är deppig pga depression tycker jag det är lättare att trösta än pga att det hänt saker. Jag har ju inga problem öht att uppfatta folks känslor, det är vad jag ska göra som blir fel. Självklart vill jag att folk ska må bra igen så snabbt som möjligt, delvis för att det är jobbigt för mig själv och delvis för att jag inte vill att andra ska må dåligt för jag vet ju hur det känns och det är inte kul.
KaosPrinsessa
 
Inlägg: 3153
Anslöt: 2010-10-10
Ort: Cardiff, Wales

Inläggav JhP » 2011-03-08 18:04:47

MolkomAnnor skrev:Men det där med att bara ge en kram till sin partner. Fungerar verkligen det som en snabb lösning på ett bråk?


Nä, inte ett bråk kanske (jag pratade ju mer om att hantera andras ångest när man själv mår förhållandevis bra)... det beror nog alldeles på vad man bråkar om. Och folk kan vara så olika med vad dom vill. Men det är nog alltid bra att försöka signalera att man vill lösa konflikten. Om jag schabblar och missförstånd uppstår muntligt i såna situationer kan det vara mer bekvämt att ge uttryck för frustrationer och tankar mer genomtänkt i brevform t.ex. Och jag har fått lära mig att säga 'förlåt' fast det bär emot. (Det känns liksom som att man tvingas ta på sig hela ansvaret för en situation där många fler faktorer spelar in, eller som man inte hade avsikt att ge upphov till.) Man får tänka att 'förlåt' uttrycker ånger för en situation som man varit inbegripen i.
Det händer dock också att folk säger förlåt nästan reflexmässigt för att skjuta ifrån sig allt ansvar, och det brukar inte heller bli särskilt uppskattat...
JhP
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2011-03-02

Inläggav JhP » 2011-03-08 18:18:01

KaosPrinsessa skrev:Med min partner går allt jättebra, med honom är allt annorlunda. Han förstår mig och där har jag inget problem med kramandet, då gillar jag det. När någon är deppig pga depression tycker jag det är lättare att trösta än pga att det hänt saker. Jag har ju inga problem öht att uppfatta folks känslor, det är vad jag ska göra som blir fel. Självklart vill jag att folk ska må bra igen så snabbt som möjligt, delvis för att det är jobbigt för mig själv och delvis för att jag inte vill att andra ska må dåligt för jag vet ju hur det känns och det är inte kul.


Jag är skeptisk till att det skulle skilja sig särskilt mycket beroende på varför man är deppig... Såna situationer kanske inbegriper mer jobbigt snack om själva händelsen, men en tyst kram brukar väl ändå uppskattas. Det kanske har mer att göra med att du känner din partner mkt mer intimt? Sen spottar folk ofta ur sig okänsliga saker när de är upprörda, det får man lära sig ta med en nypa salt..
JhP
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2011-03-02

Inläggav KaosPrinsessa » 2011-03-08 18:58:27

JhP skrev:
KaosPrinsessa skrev:Med min partner går allt jättebra, med honom är allt annorlunda. Han förstår mig och där har jag inget problem med kramandet, då gillar jag det. När någon är deppig pga depression tycker jag det är lättare att trösta än pga att det hänt saker. Jag har ju inga problem öht att uppfatta folks känslor, det är vad jag ska göra som blir fel. Självklart vill jag att folk ska må bra igen så snabbt som möjligt, delvis för att det är jobbigt för mig själv och delvis för att jag inte vill att andra ska må dåligt för jag vet ju hur det känns och det är inte kul.


Jag är skeptisk till att det skulle skilja sig särskilt mycket beroende på varför man är deppig... Såna situationer kanske inbegriper mer jobbigt snack om själva händelsen, men en tyst kram brukar väl ändå uppskattas. Det kanske har mer att göra med att du känner din partner mkt mer intimt? Sen spottar folk ofta ur sig okänsliga saker när de är upprörda, det får man lära sig ta med en nypa salt..


Jag tycker faktiskt det är skillnad mellan deppighet och deppighet.
Nja, jag tror inte det, vi förstod varandra på en gång från det att vi träffades och hans berörning var skön på en gång med. Det kändes konstigt att upptäcka det men även bra.
KaosPrinsessa
 
Inlägg: 3153
Anslöt: 2010-10-10
Ort: Cardiff, Wales

Inläggav JhP » 2011-03-08 19:31:37

KaosPrinsessa skrev:Jag tycker faktiskt det är skillnad mellan deppighet och deppighet.


Jo, det är klart. Jag menade inte att en kram löser allt, och verkligen inte i alla situationer.

Just nu till exempel är min fästmö deppig pga ett sår som hon upptäckt och jag förstår att det väcker en massa jobbiga känslor kring hennes könsbyte. Hon skrek på sin mamma i telefon. Jag frågade henne lite försiktigt om situationen och gav henne en kram. Då sa hon att hon ville vara ifred och gick in i duschen. Visst är det jobbigt men jag har gjort vad jag har kunnat för stunden. Får hoppas att hon går att prata med när jag kommit hem (skriver från min iphone)...
JhP
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2011-03-02

Inläggav MolkomAnnor » 2011-03-08 20:58:32

JhP skrev:Det händer dock också att folk säger förlåt nästan reflexmässigt för att skjuta ifrån sig allt ansvar, och det brukar inte heller bli särskilt uppskattat...


Jag gör så tyvärr, jag orkar inte med stressen. Blir för kaotiskt, och avslutar jag det inte snabbt kan jag få plötsliga aggressionsutbrott och tappar kontrollen kring situationen.

Men jag har märkt att det inte bara räcker att säga förlåt, för att slippa. Konflikten brukar då (utan att jag har kunnat känna av detta) ha fortskridit under en längre stund, och slagit rot i den andre parten. Då är inte lösningen så simpelt som ett förlåt. Likväl har jag svårt att hantera andras ångest. Vet inte riktigt vad man kan göra, lyssna kanske?


Moderator: Rättade citatet. Tänk på att citera rätt så det framgår vem som citeras.
MolkomAnnor
 
Inlägg: 198
Anslöt: 2010-12-08
Ort: Västerås

Inläggav prodge64 » 2011-03-08 21:00:31

Lyssna är en bra början, ja.
prodge64
 
Inlägg: 1246
Anslöt: 2008-10-31
Ort: Södermland

Inläggav alfapetsmamma » 2011-03-09 1:58:12

Om man bara säger förlåt och sen fortsätter att göra exakt samma sak som sårar så är nästa förlåt nästan värre än tystnad eller ingenting. Förlåt har bara ett värde om man menar det och också avser att försöka bättra sig eller kommunicera kring det som inte funkar.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav MolkomAnnor » 2011-03-09 2:27:34

alfapetsmamma skrev:Om man bara säger förlåt och sen fortsätter att göra exakt samma sak som sårar så är nästa förlåt nästan värre än tystnad eller ingenting. Förlåt har bara ett värde om man menar det och också avser att försöka bättra sig eller kommunicera kring det som inte funkar.


Du har ju rätt, och det var psykologiskt träffsäkert.

Men det är svårt att verkligen lägga vikt vid konflikten när man inte kan förstå varför den andre parten reagerar som den gör. Jag är mycket ledsen för att jag inte kan förstå, för jag vill verkligen kunna sätta mig in i hur personen känner sig. Men det finns en tolknings-mur.
MolkomAnnor
 
Inlägg: 198
Anslöt: 2010-12-08
Ort: Västerås

Inläggav sugrövmanövern » 2011-03-09 16:02:17

Det fungerar alltid att bara lyssna när någon är ledsen. Och inflika, men oj, det måste vara tungt för dig nu! Eller så är man bara tyst. Folk är ju bra på att låta käften smattra när de är emo.

Jag brukar få höra saker som: Du är den enda som förstår mig! Min bästa vän! Och jag liksom...Öh, okej, vi har känt varandra i en månad, men tack...Och det enda jag har gjort för att uppnå denna medmänniskostatus är att lyssna och inte prata om mig och mitt.

Det kan man ha som regel, inget egocentrerat jag, jag, jag-prat från en själv när någon annan gråter.

Ni andra, har ni stora problem med att lyssna på andra eller? Vad är det som är så svårt? Jag har inte det problemet fast jag har både AS och uppmärksamhetsstörning ADD DCD. Jag tycker att lyssna på andras berättelser om misär och emoism är rogivande.
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11110
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Inläggav Zombie » 2011-03-09 16:09:06

sugrövmanövern skrev:Ni andra, har ni stora problem med att lyssna på andra eller?

Emotionellt livshotande.

sugrövmanövern skrev:Vad är det som är så svårt?

Att inte lyssna och engagera sig mer än man orkar. Att ta hand om sig själv istället.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav barracuber » 2011-03-09 16:25:05

sugrövmanövern skrev:...Jag tycker att lyssna på andras berättelser om misär och emoism är rogivande.


Rogivande? Kanske. Tröst brukar jag tänka.

Jag tycker också om att ta del av andras berättelser. Ibland. När orken finns. Om personerna man läser/hör om har det värre än jag själv kan det, på något märkligt sett, ge en viss tröst för stunden. Man är inte ensam om sitt elände, liksom.

Kanske därför jag hänger på Aspergerforum så mycket! * skojar bara * :wink:
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Angelic Fruitcake » 2011-03-09 16:30:42

Jag blir alltid rätt frustrerad och hjärnan börjar spinna på lösningar istället för att försöka trösta. Möjligtvis kan jag försöka hitta nya perspektiv på problemet, som så att säga lättar det lite.

Jag vet ju att folk vill att man lyssnar och klappar dem på handen, men jag kan inte fokusera på problem utan att tänka på lösningar och vet inte när och hur man klappar nån på handen utan att det blir konstigt.

Dumt nog är jag precis som NT's när jag själv är ledsen och vill inte alls höra lösningar på mitt problem, bara känna lite medlidande.

Och det enda sätt jag kan förstå folk på är genom mig själv, så det är nästan omöjligt att inte prata om egna liknande upplevelser jag haft och hur jag tog mig igenom dem, men jag har förstått att det bara uppfattas som egocentriskt. Det är svårt för mig att vara passiv, och lyssnande utan feed-back känns väldigt passivt...

Usch och blä, jag måste jobba på mig själv, jag vill inte vara sån.
Angelic Fruitcake
 
Inlägg: 3352
Anslöt: 2010-05-21
Ort: Täby

Inläggav KaosPrinsessa » 2011-03-09 23:02:20

sugrövmanövern skrev:Det fungerar alltid att bara lyssna när någon är ledsen. Och inflika, men oj, det måste vara tungt för dig nu! Eller så är man bara tyst. Folk är ju bra på att låta käften smattra när de är emo.

Jag brukar få höra saker som: Du är den enda som förstår mig! Min bästa vän! Och jag liksom...Öh, okej, vi har känt varandra i en månad, men tack...Och det enda jag har gjort för att uppnå denna medmänniskostatus är att lyssna och inte prata om mig och mitt.

Det kan man ha som regel, inget egocentrerat jag, jag, jag-prat från en själv när någon annan gråter.

Ni andra, har ni stora problem med att lyssna på andra eller? Vad är det som är så svårt? Jag har inte det problemet fast jag har både AS och uppmärksamhetsstörning ADD DCD. Jag tycker att lyssna på andras berättelser om misär och emoism är rogivande.


Jodå, jag lyssnar och det är mig alla kompisar kommer till när de mår dåligt och även främlingar kommer fram och börjar snacka om sina problem. Men ibland blir det om ett för känsligt ämne och jag bli själv känslomässigt overloaded och börjar då reagera på skumma sätt, som att snacka om nått jag gillar.
KaosPrinsessa
 
Inlägg: 3153
Anslöt: 2010-10-10
Ort: Cardiff, Wales

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in