Kanske det kommer en kurs i Stockholmska för lantisar (SFL) Samt en samhällsorientering i att alltid se ut som man var på begravning, kräva att alla ska flytta på sig samt givetvis alltid ha bråttom och vara upptagen

philosofer skrev:Tar saker väldigt konkret, förstår ej ironi ungefär. Ifrågasätter allt, riktigt filosfisk. Känner mig superintelligent jämfört med majoriteten. Tycker mig se igenom allt och allas intentioner och mönster överallt. Är väldigt öppen, kan tala om allt. Blir aldrig någonsin imponerad eller knappt inspirerad.

philosofer skrev:Behöver mycket vila och återhämtning, är känslig på intryck

philosofer skrev:börjar känna hur jag ej uppskattar familj och vänner där jag inte finner utbyte och därför vill ta avstånd, eller ej spendera tid där jag ej får nåt så skippar gärna det.

Låter faktiskt som klockren högfungerande asperger. Se till att få paus och återhämtning samt välj dina tillfällen att vara social.

philosofer skrev:Känner mig lite bedövad av vad andra tycker är coolt.

Hur menar du?

philosofer skrev:Dejtar mycket men fastnar sällan för någon då jag som jag skrev innan tycker mig se igenom alla och det kan vara lite jobbigt.

Kanske en generalisering men det kan vara trevligt med någon även om man genomskådar denne.

philosofer skrev:Hej,

Jag tror jag har aspergers. Är kvinna. Och det som gör mig ibland konfunderad är att ett av mina största intressen är just människor, det sociala spelet osv

Så jag anser mig inte riktigt ha något problem alls med det sociala. Har snarare under hela min uppväxt alltid haft mycket kontakter och varit "populär". Anses ofta som en lustig, rolig person att umgås med.. Kan uppleva att det sociala fortfarande är något jag ej riktigt förstår eller kommer naturligt, men att jag verkligen övat upp mig på det, och kanske också därför utvecklat ett sådant intresse för det.

Har läst att med kvinnor kan det utvisa sig lite annourlunda än för män med AS. Eventuellt tror jag att jag har ADD med. (Ska på utredning nu i september)

Min tanke är mest om det finns någon liknande?
Eller bara era åsikter generellt..

Unnskyld for at jeg lo av innlegget ditt her. Det var barnslig av meg. Det var egentlig ikke så morsomt som det var irriterende å lese synes jeg. Jeg er innadvent og menneskesky, og vil helst kjenne meg igjen i andre med samme diagnose. Men du har jo forresten ikke diagnose heller, utenom at du skal til utredning leser jeg. Se, det var vel bedre å forklare litt istedet for bare HA! HA!

antonius skrev:Har kanske lite med ens ålder att göra med, när jag var yngre var jag ganska social, gott om flickvänner etc, men med stigande ålder är det som att jag tröttnat på alla sociala regler och signaler som jag hela tiden fattar fel, plus att jag tänker tre - fyra tankar samtidigt, svår fokusera och har sämre förmåga att kompensera, så blir det per automatik att jag drar mig undan lite. Så ngt socialt geni är man ju inte...

Så är det för mig med. Ju äldre och mer utmattad jag blivit desto mindre bryr jag mig. Jag uppfattas fortfarande som underhållande och rolig i sociala situationer men orkar inte bry mig om reglerna mer. Känner också att jag blivit mindre social, mina ADHD drag gör nog ändå att jag uppfattas som social av andra trots att jag inte är det. En nackdel eftersom jag fått några uppdrag på jobbet som inte passat mig alls och misslyckats med eftersom chefen uppfattat mig som genuint social från början. Ibland känns det som att jag har två sidor som drar åt olika håll och nu har dom inåtvända tagit över nästan helt och hållet. Man orkar inte heller spela ett spel i hela sitt liv. Man kommer till en punkt då man inte orkar spela en roll mer.

Jag tyckte att Plåtmonstrets råd att välja sina tillfällen att vara social var skitbra! Så ska jag göra från och med nu alltid! Ni som är unga nu borde följa det rådet, annars blir ni utmattade 40-åringar till slut, talar med erfarenhetens röst

PMS-monstret skrev:Jag tyckte att Plåtmonstrets råd att välja sina tillfällen att vara social var skitbra! Så ska jag göra från och med nu alltid! Ni som är unga nu borde följa det rådet, annars blir ni utmattade 40-åringar till slut, talar med erfarenhetens röst

Jag förstår inte riktigt, alltså jag håller förstås med, men det är väl ganska självklart att man väljer? Eller hur skulle det annars se ut? Att man gör det per automatik eller slumpmässigt?
Tycker man det är utmattande att vara social blir väl en naturlig följd att man ibland väljer att inte vara social och därmed även väljer när man orkar.

Myrkr skrev:

PMS-monstret skrev:Jag tyckte att Plåtmonstrets råd att välja sina tillfällen att vara social var skitbra! Så ska jag göra från och med nu alltid! Ni som är unga nu borde följa det rådet, annars blir ni utmattade 40-åringar till slut, talar med erfarenhetens röst

Jag förstår inte riktigt, alltså jag håller förstås med, men det är väl ganska självklart att man väljer? Eller hur skulle det annars se ut? Att man gör det per automatik eller slumpmässigt?
Tycker man det är jobbigt att vara social blir väl en naturlig följd att man ibland väljer att inte vara social och därmed även väljer när man orkar.

Tror plåtmonster menade att man inte ska "gå med på" att följa med i sociala sammanhang om man inte känner ork till det. Många kan vara otroligt tjatiga och övertygande om hur "kul" man kommer få det om man bara hänger på. Eftersom vi oftast får tänka mer på hur vi uppför oss än andra så blir det lätt utmattande. Har man inte ork till det är det bättre att lyssna till den instinkten ungefär. Så tolkade jag det.

Ja, fast är inte det en självklarhet, eller åtminstone något de flesta borde upptäcka på egen hand då de gång på gång blivit utmattade?

Har hört att vi med diagnoser, speciellt Asperger/autism, har svårt för att säga ifrån. Många är ofta lättmanipulerade eller hänger med för att inte skapa konflikter.

Man borde nog lyssna mer till sin instinkt när orken egentligen är för låg. Dessutom lär ju polaren må bättre av att man säger nej ibland än att man blir utbränd. På så vis är man i det långa loppet snäll mot både sig och sin kompis tänker jag.

Men tycker du inte det borde vara en självklarhet? Eller hur tänker man annars?
"Hm, jag blir utmattad av att vara social och jag mår dåligt när jag blir utmattad, därför borde jag vara mer social, så jag blir mer utmattad och mår ännu sämre!"
Det där förstår väl vemsomhelst med en gnutta självbevarelsedrift att det inte håller i längden.

Det håller jag med om fullt ut. Förundras ofta över människors ologiska handlingar. Fenomenet kan ha att göra med att man ofta fått nej som svar av andra, kanske när man var barn. Hade man extra svårt för det så kanske man undermedvetet rentav har lätt för att säga ja oftare till andra...

Problemet uppstår när:
* Släktingar som av tradition eller motkrav kräver din närvaro på tillställningar med folk du bara råkar dela DNA och träffat under uppväxten
* Arbetsgivare eller myndigheter som erbjuder after work mm för att lära känna varann. Samt att du kanske måste vara där för att fiska upp informell information.
* Bekanta som vill dra med dig på tillställningar med ointressant förlopp, deltagare pratar om ointressanta saker och där du trugas på dålig mat och droger
osv..
* Tillställningar som har något du vill ha eller behöver men som i övrigt också är ett socialt sammanhang av helt ointressant genre.

Ofta är det känslan av skyldighet att delta, behov av t.ex informell information, svårigheter att hantera socialt vana personer med ihållande tjat, vilja att vara tillags, eller upprätthålla relationer för framtiden osv. Som gör att folk går med på sociala sammankomster de egentligen inte orkar.

Så att välja sina tillfällen handlar mycket om att välja för att man själv vill och att det är något som tillför ens liv något.

BloodyPirate skrev:Har hört att vi med diagnoser, speciellt Asperger/autism, har svårt för att säga ifrån. Många är ofta lättmanipulerade eller hänger med för att inte skapa konflikter.

Jag har alltid haft skitsvårt att säga nej, kanske just därför. Är också livrädd för bråk och konflikter och har alltid varit för snäll, blåögd och lättmanipulerad. Har blivit utnyttjad av människor flera gånger under mitt liv.

Konstigt nog så har jag ganska många väninnor som gillar mitt sällskap och vill gärna umgås med mig relativt ofta. Ibland tackar jag ja till någonting via SMS när jag inte orkar tacka nej utan någon vettig anledning. Sedan kan det bli så att när jag ska träffa dom så orkar jag verkligen inte och måste avboka i sista sekunden och då blir dom ännu surare. Vissa känner sig sårade på grund av mitt undandragande beteende.

Jobbet ställer många krav för att man måste vara social utan att man kan välja.

Att umgås med ingifta släktingar är ännu värre än att umgås med sina egna. Mina svärföräldrar är dessutom otroligt krävande människor som båda två varit höga chefer, numera pensionärer. Hemma hos dom görs allting enligt etiketten och dom är otroligt noga med hur man beter sig vid matbordet o. s. v... (Får alltid skämmas för våra ungar som till och med kan råka svära vid matbordet och orkar absolut inte sitta kvar under hela middagen. Jag själv brukar också få en obeskrivlig panikartad lust att rysa i väg från middagsbordet... ibland går jag på toa trots att jag egentligen inte behöver.) Nästan en tillräckligt stor anledning för att skilja sig - jag hatar dom absolut inte och önskar dom allt gott i livet - men vill helst aldrig mer träffa dom.

Myrkr skrev:

PMS-monstret skrev:Jag tyckte att Plåtmonstrets råd att välja sina tillfällen att vara social var skitbra! Så ska jag göra från och med nu alltid! Ni som är unga nu borde följa det rådet, annars blir ni utmattade 40-åringar till slut, talar med erfarenhetens röst

Jag förstår inte riktigt, alltså jag håller förstås med, men det är väl ganska självklart att man väljer? Eller hur skulle det annars se ut? Att man gör det per automatik eller slumpmässigt?
Tycker man det är utmattande att vara social blir väl en naturlig följd att man ibland väljer att inte vara social och därmed även väljer när man orkar.

Du har förmodligen mycket bättre självinsikt än jag någonsin har haft. Jag har förmodligen drabbats av utmattningsdepression på grund av att det brustit just där. Jag har under hela mitt liv hittills saknat självinsikt och tackat ja till alldeles för mycket grejer och försökt vara alla till lags.

Min son som snart är 17 år är nog mer som du. Han hade redan som liten jättestark självinsikt och integritet. Jag tror faktiskt att även han har AS i grunden men han verkar inte lida av det så det finns ingen anledning att utreda i onödan. Han väljer sina tillfällen att vara social, han har sina vänner, han har aldrig försökt anpassa sig till andras normer och regler utan kör sitt eget race bara och verkar må skitbra!

PMS-monstret skrev:

BloodyPirate skrev:Har hört att vi med diagnoser, speciellt Asperger/autism, har svårt för att säga ifrån. Många är ofta lättmanipulerade eller hänger med för att inte skapa konflikter.

Jag har alltid haft skitsvårt att säga nej, kanske just därför. Är också livrädd för bråk och konflikter och har alltid varit för snäll, blåögd och lättmanipulerad. Har blivit utnyttjad av människor flera gånger under mitt liv.

Konstigt nog så har jag ganska många väninnor som gillar mitt sällskap och vill gärna umgås med mig relativt ofta. Ibland tackar jag ja till någonting via SMS när jag inte orkar tacka nej utan någon vettig anledning. Sedan kan det bli så att när jag ska träffa dom så orkar jag verkligen inte och måste avboka i sista sekunden och då blir dom ännu surare. Vissa känner sig sårade på grund av mitt undandragande beteende.

Jobbet ställer många krav för att man måste vara social utan att man kan välja.

Att umgås med ingifta släktingar är ännu värre än att umgås med sina egna. Mina svärföräldrar är dessutom otroligt krävande människor som båda två varit höga chefer, numera pensionärer. Hemma hos dom görs allting enligt etiketten och dom är otroligt noga med hur man beter sig vid matbordet o. s. v... (Får alltid skämmas för våra ungar som till och med kan råka svära vid matbordet och orkar absolut inte sitta kvar under hela middagen. Jag själv brukar också få en obeskrivlig panikartad lust att rysa i väg från middagsbordet... ibland går jag på toa trots att jag egentligen inte behöver.) Nästan en tillräckligt stor anledning för att skilja sig - jag hatar dom absolut inte och önskar dom allt gott i livet - men vill helst aldrig mer träffa dom.

Lätt hänt att man blir utnyttjad då, tyvärr. har hamnat i liknande situationer själv. Man får försöka intala sig själv att andras viljor inte ska gå ut över en själv.

Inte lätt för folk när man avbokar i sista minuten. Vet själv hur arg jag blir på andra när de "leker med min tid" på det viset. Så förstår både dig och dem. Tänk efter innan du svarar och var ärlig ifrån början istället. Påminn dem gärna om "hur det blev förra gången" när du säger nej direkt eller svarar med "jag måste fundera".

Blir nog lite lättare om det bara är jobbet som kan ställa de kraven förhoppningsvis.

Fy farao, ryser av bara tanken på att ha jobbiga svärföräldrar. Det har faktiskt vid ett tillfälle drivit mig till att göra slut. Då bodde dock killen hemma hos dem fortfarande och de förbjöd honom att träffa mig i över två veckor (trots att vi bodde i samma stad). Är ju en helt annan sak när man är vuxen och har sin egen bostad. Då är det lite lättare att stå på sig. Tycker verkligen inte om översittande chefer, lider med dig!

Att avboka i sista stunden är ju inte snällt även om jag förstår orsakskedjan. Tänk att alltid säga nej istället om det inte är något du vill och som ger dig något tillbaks.

Vill du gå.... Nej
Nähä, men vill du.. Nej
osv..

plåtmonster skrev:Att avboka i sista stunden är ju inte snällt även om jag förstår orsakskedjan. Tänk att alltid säga nej istället om det inte är något du vill och som ger dig något tillbaks.

Vill du gå.... Nej
Nähä, men vill du.. Nej
osv..

Jag ska förbättra mig från och med nu, ska inte mer vara idiot mesig och korkad Mitt nya liv börjar från och med i morgon

philosofer skrev:Jag tror jag har aspergers. Är kvinna. Och det som gör mig ibland konfunderad är att ett av mina största intressen är just människor, det sociala spelet osv

Så jag anser mig inte riktigt ha något problem alls med det sociala. Har snarare under hela min uppväxt alltid haft mycket kontakter och varit "populär". Anses ofta som en lustig, rolig person att umgås med.. Kan uppleva att det sociala fortfarande är något jag ej riktigt förstår eller kommer naturligt, men att jag verkligen övat upp mig på det, och kanske också därför utvecklat ett sådant intresse för det.

Jag tycker att jag kan känna igen mig i detta. Visserligen tycker jag faktiskt att jag har en del problem i det sociala samspelet, men ändå har jag oftast varit "populär" och "lustig" och "rolig" (ofta utan att jag själv direkt förstått vad det var som var så "lustigt" eller "roligt"). Jag får ofta kommentarer om att jag borde bli radiopratare, komiker eller politiker etc utan att jag själv riktigt förstår vad det är som är så speciellt med vad just jag säger.

Min personliga uppfattning är att jag är med i det sociala spelet, men till stor del spelar jag efter andra regler än övriga. Och ibland blir det roligt, ibland blir det inte kul alls.

philosofer skrev:

Toblerone skrev:Philosopher: VAD exakt får dig att tro att du kan ha Aspergers då? Det brukar ju vara problem med det sociala. Men du kanske tänker på andra symptom - specialintressen, kommunikation, eller annat?

Därför att jag märker att min hjärna ej fungerar som "alla andras". Något är det i alla fall. Tar saker väldigt konkret, förstår ej ironi ungefär. Ifrågasätter allt, riktigt filosfisk. Känner mig superintelligent jämfört med majoriteten. Tycker mig se igenom allt och allas intentioner och mönster överallt. Är väldigt öppen, kan tala om allt. Blir aldrig någonsin imponerad eller knappt inspirerad. Känner mig lite bedövad av vad andra tycker är coolt. (Känns som jag ej beskriver AS grejer men så här känner jag.)

Behöver mycket vila och återhämtning, är känslig på intryck och på alla sätt man kan vara känslig, dvs kroppsligt utom och inombords, menar beröring, koffein och liknande samt psykologiskt och på sinnesintryck osv. Finns mycket mer. Detta med empati ifrågasätter jag med, men tror jag ersätter det med att ha ett "sjätte sinne" då jag upplever mig känna andras känslor, men ev inte alltid kunna förstå dem eller ta hänsyn till dem, men då jag går in i ett rum osv så anser jag mig känna hur alla i rummet mår. Btw väldigt jobbigt extra sinne, men givande sure. Är lite trött men ungefär så upplever jag mig.

Okej. Då förstår jag. Det låter ju ganska mycket som AS.

Psykologer och dylikt förutsätter saker för icke förutsättningslöst.
Bara för att man skulle förstå det sociala samspelet så behöver man inte vara kapabel att delta i det.