Hej jag är ny här!

Jag har blivit medlem här för att jag har ett problem som jag tror beror på min diagnos!

Det handlar om arbetsrealtioner till kollegor i arbetet.

Lite bakgrund:
Jag är i mitten av 20 års åldern och fick diagnosen Aspbergers och Adhd när jag var 20. jag har varit ute i arbetslivet i ungefär 4 år. Ett problem som jag ofta tycker uppstår, är att jag ofta känner mig utanför i gruppen bland arbetskollegor. Jag upplever att jag känner mig lite smått mobbad, pga nånting.
jag har börjat på väldigt många nya arbetsplatser, för att sedan sluta efter en månad ungefär. Det har alltid kännts bra i början, då allting är nytt och alla är trevliga.
Sedan så händer nånting. Jag upplever att folk är lite irriterade på mig, verkar inte vilja prata med mig (skojas eller bara snacka) utan verkar undvika mig.
Det känns som att folk tycker jag är lite smått dum eller konstig.
Detta är det ingen som säger, men det känns så.
Jag brukar inte hamna på kant med alla, men ofta just med den som styr gruppen så att säga i den sociala hierarkin. Ofta har det varit en hetsig pedant person.

Det som har varit jobbigt är när det har varit flera än bara en chef på jobbet som driver företaget. För ofta är det en lite mer avslappnad attitydchef som ger en bekräftelse på det man gör och en annan som är mer pedantisk och på och otålig och lite irriterad till humöret.
Nu på mitt nya arbete är det så. Det känns som att jag bara gör saker fel. men jag utför mina arbetsuppgifter rätt, men det är nånting som händer socialt som gör att det känns som att folk inte tycker om en Liksom inte tar kontakt och pratar med mig eller så. För jag brukar ta kontakt och prata, men brukar va noga med att inte vara för på. För jag vet själv att det är jobbigt om någon inte ger en utrymme.

Det känns liksom att jag bryter mot någon oskriven regel eller kod, som jag inte vet vad det är.

jag vet inte riktigt hur jag skall förklara mer, men jag undrar om det finns händelsevis nån som har upplevt/kännt ungefär likadant?

Mvh
/Tryingtobe!



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

Hej och välkommen!

Vi är nog många som upplevt samma sak. Man känner att man inte är accepterad men man förstår inte varför. Ingen säger något rent ut, det förutsätts att man ska förstå hintar och kroppsspråk, och gör man inte det så är det för att man är omöjlig och avig.

Men jag tycker inte du ska sluta och ge upp. Om du tycker att chefen verkar acceptera dig, så prata med hen om det. Försök att vara konkret med de händelser du upplevt där "Pedanten" sagt något otåligt el ovänliglt. Om du bara pratar om dina känslor, så blir det lätt så att det avfärdas som inbillning.

Det är ju så svårt att veta vad man gör som är "fel". Man kan vara för osjälvständig och fråga för mycket (fast det borde ju vara naturligt om man bara varit anställd några veckor). Man kan vara tvärtom för självständig och göra på sitt sätt, som inte uppskattas. Man kan vara för tystlåten så folk tycker att de inte vet var de har en. Man kan tvärtom prata på för mycket så folk blir trötta på en. Ibland kan det vara att man inte uppfattat el brytt sig om rangordningen utan vågat säga emot den formelle el informelle ledaren.

Men är verkligen alla lika avvisande? Finns det inte någon som du tycker verkar mer sympatisk/vänlig/öppen än de andra som du skulle kunna prata med. Typ "jag undrar om jag fattat allt rätt, tycker du det är något jag borde bli bättre på?".

Vad är det för bransch? är uppgifterna självständiga? har du interagerat för mycket innan (på fel sätt) ?

Tack så jätte mycket för ditt svar! Det uppskattas! Jo det finns bra människor på detta arbete!

jag pratade med den ene idag, tyvär är det inget vanligt arbete där man arbetar i grupp, utan väldigt mycket två och två! Och så byter man av med varandra efter ett tag! Å det är när vi byter av med varandra, jag kan uppleva att jag känner mig lite utanför och så.

Den pedanta är tyvärr min ena chef. Grejen är att jag inte har jobbat så mycket med henne. Utan kollegorna och dom är bra mycket slappare än hon. Men hon är jäkligt pedant, nästan för mycket asså. jag skall även tillägga nu när jag tänker på det så har några ut av kollegorna kommenterat det oxå.
Å jag tycker det känns som att hon stör sig lite på mig. Men, jag kan inte avgöra om hon tycker jag är för slö eller för pretentiös. Men jag känner mig osäker på henne. Å jag tror hon märker det. Å tyvärr blir jag osäker när jag inte får bekräftelse på om jag gör rätt eller fel, bra eller dåligt. Å det är väl min problematik. men dom andra kollegorna verkar inte tvivla på min förmåga att utföra mitt arbete.

Jag skall tillägga att min mor dog i cancer för 3 månader sedan och är väl förmodligen fortfarande känslig ut av det.

mvh
tryingtobe

Pedanten verkar vara den typen av chef som bara ger negativ feedback, inte positiv. Men är hon likadan mot alla, så behöver du inte oroa dig. Gör ditt jobb så bra du kan bara. Du kan ju också säga rent ut till henne att du gärna vill veta när du gjort något bra också, att du annars känner dig osäker.

Verkar dina arbetskamrater tycka att du kan ditt jobb, så ta till dig det.

Vi kunde inte varit i en mer liknande sits, har alltid haft problem med jobbrelationer på samma vis. Kanske för att de är svårare att hantera rent kod-mässigt, det finns så annorlunda sociala regler inom arbetslivet. Hur ska man förhålla sig, hur ska man prata med och om vad ska man prata osv. med sina arbetskollegor. Varför tycks de inte lika gärna heja på mig eller vilja stå å småprata / djupsnacka osv. med mig? Varför kollar den å den mig inte i ögonen, å varför tilltalar den aldrig mig men alla andra? Å när vi sitter i grupp tycks ingen ta särskilt mycket notis av att jag finns där...

bla bla bla.

Jag började jobba rätt nyligen inom vården, och har då ändå märkt att några i arbetsgruppen uppskattar mig, lika mycket som att flera inte gör det... men för första gången känner jag mig lagom gott mottagen.. typ!

Men visst är det jobbigt med perfektionistiska arbetsledare / chefer, å sura å dryga kollegor. Berätta lite mer om din situation eller tidigare erfarenheter av att hamna utanför på arbetsplatsen, so can I share as well

Mvh

Ja du, inte är det lätt att förstå sig på människor alltid

Ibland så tycker jag att det funkar bäst att vara väldigt öppen: "säg till ifall jag är jobbig, jag har aspergers syndrom och ibland vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig". Det är bra för då kan jag ju få lite feedback på vad jag gör för "fel" i andras ögon.

Såklart är det inte alltid det bästa alternativet, men ibland funkar det jättebra.

Man kan också säga "Säg till om det är något som inte fungerar så bra i våran kontakt så kanske jag kan ändra på det". Så undviker man att säga mer än man behöver.