Jag e skittrött på AS. Och ADHD.
Jag känner mig mer och mer stämplad och dömd. Redo att läggas i malpåse med etikett "svårighet pga NPF",

Ngn hjälp får jag egentligen inte. Jo, det är klart, det som ngn beslutat jag ska få, vi alla ska få, inom ganska rigida ramar...men
Resten då? OK jag har tandvårdskort, men, jag är ganska rädd för tandläkaren. Läs bokstavligt nu. Tandläkaren. Auktoriteten. Den som ska vara min talesman och hjälpare. Är den jag väljer det? Är han månne tvärtom? Väljer jag fel kan det ju bli katastrofala följder. Jag klarar inte att välja själv pga infobrist. Och så är det ta mig f-n med allt, infobrist! Och ändå ska jag agera? Hur fan då?
Är det pga min as som jag inte kan agera, eller drabbar detta även NTs? OM det är pga AS, borde man inte få hjälp då? Vi vet nog alla vilken skillnad det är när auktoriteterna talar med varann vs när man ska tala för sig själv.

Det borde förbjudas att föra sin egen talan. Det passar inte i Sveriges system. Som ombud så kan jag ju pressa och trycka på och kräva i min klients intresse, men om jag gör det själv, är jag ego då?
Jag har gjort några saker själv, tex bad jag om tandkort, men se det var problematiskt, sen lurade jag lite med lagen och en annan auktoritet ringde. Vips kom det.
Jag har otaliga vänner som har problem, med eller utan NPF, att ta tag, kräva, peka på, hota osv myndigheter och företag, de kan inte själva, de är inte proffs på att vara advokater.

Ordet ombudsman kommer ju från Sverige. Visst har vi personliga ombud, men den verksamheten räcker inte alls till.

Mja, det enda jag tycker är lite jobbigt är när personer säger: "Det är ju ganska vanligt för dem som har Asperger", sen sitter man och tänker på det medan samtalet fortsätter. Jag vill så gärna säga: "Hmm, jag har dock läst från personer som faktiskt har Asperger att det är minst lika ovanligt som vanligt", fast jag säger det aldrig. Det är betydligt mycket jobbigare när de blir lite förvirrade och säger: "Eh, ahh, jo, så var det en annan sak jag ville tala med dig om...", eller någonting liknande. Då skulle jag bara sitta och vara sarkastisk precis hela tiden.

Att du faktiskt känner dig stämplad och dömd är någonting du själv måste jobba med. Det kommer ju inifrån, ja naturligtvis blir man ju berörd när det talas om det i media, eller när man diskuterar det med andra. I synnerhet när när man indirekt placeras in i fack och när de försöker att tala till en på ett mycket tillgjort sätt. Det är dock din uppgift att försöka dra dig ur det här. I början var det jävligt besvärligt när min moder började använda "Du har Asperger, du missbedömer situationen" så fort jag reagerade och inte höll med i en diskussion. Och jag blev typ "Va? Är du dum i huvudet eller?" och skakade på huvudet. När det sker då lämnar jag bara, då går jag därifrån utan att bry mig. Du måste trycka på!

Om du är ego för att du för din egen talan? Eh nej. Du bör nog (om du är kapabel till det) alltid föra din egen talan, annars kan det bli väldigt mycket missförstånd. Och människor har en tendens till att överdriva och missförstå hur man faktiskt fungerar. Du kanske behöver hjälp med att t ex. planera din ekonomi, då bränner de på att man behöver hjälp med alla vardagliga sysslor så som att: städa, laga mat, gå upp på morgonen etc. Det är fullständigt absurt! Så ett tips: TJÖTA TILLS MUNGIPORNA SPRICKER! (Ta det inte bokstavligt).

Vi kommer att möta problem av den här typen hela tiden, förmodligen hela livet. Det viktiga är att vi inte ger upp och låter någon trycka ner oss för att vi fungerar på ett speciellt sätt.

Nej, nu börjar jag predika med min "A Fool's Hope"-kindofattitude.

earlydayminer skrev:Att du faktiskt känner dig stämplad och dömd är någonting du själv måste jobba med. Det kommer ju inifrån, ja naturligtvis blir man ju berörd när det talas om det i media, eller när man diskuterar det med andra. I synnerhet när när man indirekt placeras in i fack och när de försöker att tala till en på ett mycket tillgjort sätt. Det är dock din uppgift att försöka dra dig ur det här. I början var det jävligt besvärligt när min moder började använda "Du har Asperger, du missbedömer situationen" så fort jag reagerade och inte höll med i en diskussion. Och jag blev typ "Va? Är du dum i huvudet eller?" och skakade på huvudet. När det sker då lämnar jag bara, då går jag därifrån utan att bry mig. Du måste trycka på!

Jag håller inte med om att det kommer inifrån. Iofs skriver du redan orsaker till att det inte alltid kommer innifrån, men ändå.
Det kommer *INTE* innifrån om man får en diagnos som sedan inte leder till någon direkt underlättande hjälp eller annan fördel. Diagnoser utan hjälp/behandling är trots allt inget annat än syndabockvetenskap...

Välkommen till klubben! =D