För övrigt tycker jag att rdos resonemang om nyttiga tvångstankar och Kvasirs resonemang om att man aldrig kan bli fri om man ersätter en tvångstanke med en annan är mycket intressant.

Tvångstankar och tvångsmässiga beteenden som fyller en funktion att ge struktur kanske är ett bättre alternativ än ostruktur. Det måste ju också finnas en skärningspunkt där rimligheten att följa ett tvångsmässigt beteende fortfarande är såpass stor att olägenheten av att göra det inte väger över.

För det är den improduktiva tiden och den felaktiga kanaliseringen av energi som väl slår tillbaka som gör att det är bra om det går att minska på tvångsmässiga beteenden? Eller?

Känner igen detta med att inte kunna bara vara hemma och slöa.

Inte ens när jag blev sjukskriven på arbestförmedlingens inrådan kunde jag låta bli att aktivera mig, nej även fastän jag var nära nervsammanbrott skulle det arbetas och uppnås saker.

Beordra sig själv till att inte ha tvångstankar känns... inte realistiskt.

Ok, jag tror jag har lite bättre koll på hur man upplever tvångstankar. Liiiite bättre koll, åtminstone.

Precis som mitt förra inlägg så skriver jag inget som är avsett att förarga någon, ok? Jag kan nog upplevas som lite "hård" eller "fyrkantig" (har fått höra bägge varianterna) så jag varnar för det. Jag menar inget illa dock.

Så, efter att ha läst och funderat på vad som är ens personlighet och inte samt hur tvångstankar kan förändras över tiden... hmm... jag funderar på om det är något ni själva kan styra?

Hur uppkommer en tvångstanke? Vad gör att den utlöses? Finns det några gemensamma nämnare vid uppdykandet av ett nytt tvång? Ersätter ett nytt tvång ett gammalt tvång, eller adderas de bara så de blir fler och fler?

Kan ni identifiera detta, kanske (tänker jag) ni kan ersätta de nuvarande "negativa" tvången med något mer "positivt"?

Ett exempel är väl det där med trappan och slå ut tänder. Om det tvånget kunde ersättas med.. säg... ett tvång att NÄR man går nedför trappan så FÅR man INTE slå ut tänder... vore inte det lite mer.. hmm... trevligt för den drabbade? Jag menar, då kan man ju promenera nerför trappan, vaksam på att inte slå ut tänder, och sen när trappan är avklarad så kan man göra vad det nu var man skulle göra. På det viset har man kvar tvånget relaterat till trappan, men nu i en form som gör det möjligt att röra sej relativt obehindrat.

Men jag vet inte så mycket om tvång, jag vet ju inte om det skulle funka såhär. Det är som sagt bara en fundering.

weasley skrev:Hur uppkommer en tvångstanke?

Jag tror att det handlar om en upplevd, eller verklig brist på kontroll. Ibland är bristen inbillad.

Min tandkrossartanke uppkom när jag såg en filmscen där någons tänder drogs mot asfalt, i kombination med att jag har ont i mina tänder pga att jag pressar samman käkarna. Sedan fick jag en infektion i munnen med massor av tandsten och då började jag studera mina tänder i detalj.

Skräckslagen började jag tänka mig hur de ruttnade, jag kunde se dem ruttna mitt framför ögonen på mig. Jag började känna att jag måste skydda dessa tänder, som jag kämpat med i tio års tid med att få snygga hos tandregleringen. Tänderna är viktiga för mig, vill inte förlora dem.

Det finns också tankar på att om jag släpper ångesten kring denna relativt triviala sak, så kan mina tankar börja vandra och skada andra. Då kanske jag börjar oroa mig för att någon jag känner ska råka illa ut, skadas i en bilolycka tex, och då skulle mina tankar kunna bli en självuppfyllande profetia eftersom jag inte är där och styr bilen. Kontrollbehov.

Finns det några gemensamma nämnare vid uppdykandet av ett nytt tvång?

Nej, ibland är det trauma, ibland en vana som tar sig absurda vändningar.

Ersätter ett nytt tvång ett gammalt tvång, eller adderas de bara så de blir fler och fler?

Stora tvång av ångestkaraktär brukar hänga kvar. Det kan vara några olika som man alternerar mellan. Mindre kan adderas. Men stora kan man inte ha hur många som helst av.

Kan ni identifiera detta, kanske (tänker jag) ni kan ersätta de nuvarande "negativa" tvången med något mer "positivt"?

Ett exempel är väl det där med trappan och slå ut tänder. Om det tvånget kunde ersättas med.. säg... ett tvång att NÄR man går nedför trappan så FÅR man INTE slå ut tänder... vore inte det lite mer.. hmm... trevligt för den drabbade?

Det är precis så jag tänker, rädda tänderna, gör inga snedsteg, då krossas de. Jag känner glädje och tacksamhet varje gång jag använt apostlahästarna och fortfarande har tänderna i behåll. Måste vara tacksam, tänderna är till låns. Glömmer jag tacksamheten, kan de tas ifrån mig. Av vem? Ingen aning, "dem" kanske?

Jag menar, då kan man ju promenera nerför trappan, vaksam på att inte slå ut tänder, och sen när trappan är avklarad så kan man göra vad det nu var man skulle göra. På det viset har man kvar tvånget relaterat till trappan, men nu i en form som gör det möjligt att röra sej relativt obehindrat.

Men man kan ramla och slå sig var som helst . Det är problemet, tankarna är sällan helt irrationella och kan inte helt förkastas.

Jag är inte helt säker på gur det hela hänger ihop. Men jag vet lite om vad som händer med mig. Av någon underlig anledning så repeterar min hjärna sig. Mycket går på repeat i hjärnan av det jag har hört, sett, kännt osv. Hjärnan är mer eller mindre besatt av rytmer, linjer, mönster osv, saker som upprepar sig.

I allt detta så har jag även bristande perception. Alltså min hjärna klarar inte att tolka yttre och inre signaler. Jag vet till exempel inte riktigt när jag är hungrig och när jag är mätt, när jag är trött eller pigg osv. Det är även svårt att ta in de signaler som kommer från andra människor och yttre fenomen. Detta, som man kan förstå, leder till en ganska kraftig känsla av förvirring.

De flesta försöker göra sans av sin omgivning och förstå meningen med ting osv. I panik och förvirring så gör min hjärna detsamma. Enda skillnaden är att den är helt fast på just upprepningar, linjer, rytmer, vinklar osv.

Någon utan perceptionsstörningar ser kanske livet som ett fotografi. Någon som jag ser endast delar av samma fotografi. Som en sweitzerost ungefär. Min hjärna fyller sedan upp hålen med det enda den vet. Mönster, linjer, rytmer, upprepningar osv.

Om jag kommer i kontakt med områden som jag inte kan uppfatta (alltså hålen i sweitzerosten) så blir jag orolig. Det är inte särskillt ovanligt att bli nervig för det okända. Enda skillnaden är att jag möter det "okända" oftare än en människa utan perceptionsstörning. Man möter det okända olika ofta beroende på hur grava störningarna är.

Så i denna ständiga oro, så har min självbevarelsedrift kickat in och tagit på sig ansvaret. Min kropp har märkt hur obehagligt det är att möta det okända och har därför utvecklat en teknik. Nu kommer vi till den spännande delen. Nämligen tvångstankarna.

För att behöva vara orolig så lite som möjligt så skapar min hjärna "nya rutiner" så fort som möjligt. En rutin är något som upprepar sig och det är just vad min hjärna börjar göra för att jag ska känna mig trygg.

Om jag tex, kommer in i ett nytt rum och det första jag ser är en tavla och det första jag tänker är "Jag dör"... så kan man slå sig i backen på att jag kommer fastna vid den tavlan och tanken "Jag dör". Det är de tingen som min hjärna kan identifiera.

En hjärna utan störningar kanske ser hela "fotografiet". Människor som minglar och är glada, den goda maten, den intressanta disskussionen, det vackra vädret, den tråkiga proffessorn osv. Min hjärna med "helhets-störningar" kan bara ta upp en viss mängd information på samma gång. Tavla och tanken/känslan "Jag dör". En yttre signal och en inre signal. Jag är en gammal AMIGA commodore 500, så jag är inte särskillt snabb i min processering.

Så det kan hända att jag tror som sådant... att dessa tvångstankar är ett sorts mentalt navigeringssystem då kontrollpanelen är bristfällig. Lite som en fladdermus som skickar ljudvågor för att veta hur han flyger. Men jag måste fundera ytterligare en tid innan jag vågar uttala mig om något slutgiltigt.

Att bli kvitt dem... Tvångstankarna alltså. Tja, jag kommer alltid att ha en hjärna som av nån vag anledning är helt bissart upptagen med rytmer, mönster och upprepningar. Men med en trygg tillvaro utan allt för många överaskningar, stabiliserande medicin (för att återställa den kemiska balansen) och tex samtalsterapi så blir mina "incounters"(hur stavas det?) med det okända färre och detta navigeringssystem kan börja gå mer på autopilot. Det ger min mer tid till annat. Tex possitiva upplevelser, trevliga tankar osv.

Därför tänker jag just nu vara hemma mycket för jag har relativt kraftiga "helhetsstörningar" och jag behöver jorda mig. Hemma känner jag alla mina väggar, möbler, vinklar och möster. Hemma kan jag gå på autopilot. Hemma kan jag tänka på annat än mina "negativa"tvång.

Jag känner ganska snabbt om det jag tar mig för kommer leda till nya tvång eller inte. Det känns i magen

Långt och tradigt...men, men... Inte behöver man läsa om man inte vill

Wow. Mycket målande beskrivning där, Helena. Jag känner igen mig. Lever också en Schweizerosttillvaro med som det står i journalen, "grava perceptionsstörningar".

Schweizerost... s c h w e i z e r o s t ...Schweizerost...måste traggla...

Incounter...anyone?

Helena skrev:Schweizerost... s c h w e i z e r o s t ...Schweizerost...måste traggla...

Det måste vara ett öde värre än döden att vara dyslektiker i det landet.

Helena skrev:Incounter...anyone?

encounter

Flott!

En tanke som slår mej, är att ni som är drabbade har så negativa tvångstankar. Den ene är rädd för att slå ut tänderna, den andre kan se en tavla och fastna vid tanken "jag dör". (Jo, jag vet, det var ett exempel.)

Tvångstankar kanske måste vara av negativ art för att karakteriseras som just -tvångs-tankar?

Kan en tvångstanke vara "oj, en vacker blomma" ?

Om det inte kan vara en tvångstanke - varför är det så?

För att återknyta till ämnesrubriken - jag tror inte att man ÄR sina tvångstankar. Motiveringen till det tar jag mestadels ur Helenas inlägg om schweizerosten. (OBS!! Här kommer det massa funderingar och teorier som är enbart mina och enbart lekmannagrubblerier!)

Ens personlighet är ju liksom hur man är; hur man förhåller sej till livet och omgivningen. Om man är bitter eller glad, flyktig eller uthållig och liknande. Vad jag har förstått av det hittills berättade om tvångstankar så har jag lite problem att se att det är en del av ens PERSONLIGHET, men de är ju ändå en del av ens... öööh... person (använder uttrycket i brist på bättre...).
För att försöka klargöra skillnaden så tänker jag nu som så att det jag betecknar som personlighet är just egenskaper som bitter, hatisk, ilsken, flyktig. Det som jag betecknar med person är mer enstaka handlingar som inte nödvändigtvis har med ens personlighet att göra. (Säkert dåligt ordval, men i det här inlägget vill jag använda orden på det viset, för att visa på skillnaden.)
Som "person" kan man alltså utföra en ilsken handling trots att ens "personlighet" egentligen är glad och sprallig. Då kanske det blir lite klarare hur jag tänker? Det är viktigt att förstå skillnaden här, det är den jag använder för att förklara min teori.

Teorin är att tvångstankar är något som tillhör det jag i detta inlägg betecknar som "person" - dvs något man kan ha som ett tillägg till den ursprungliga "personligheten". Jag tycker mej se att tvångstankarna är just av en särskild art - negativa tankar som handlar om rädsla för att skada sej på något sätt. Gör jag då en analys av detta och ställer det i ljuset av min teori om "person"/"personlighet" så tror jag att det inte ligger i mångas "personlighet" att vara rädda. Däremot kan alla någon gång som "person" vara rädda - ni med tvångstankar verkar bara vara det mycket oftare och det får därför större följder för er.
Jag menar; är man rädd att dö vid -ett- tillfälle och inte vid ett annat, så får rädslan inga konsekvenser. Men är man rädd att dö vid -flera- tillfällen så undviker man såklart de saker man -vet- triggar tankarna. Detta är för övrigt en helt naturlig handling. Att undvika ångest/flyktskapande situationer är en väldigt naturlig reaktion.

En fråga, nyfiken som jag är.... Vad händer om någon av er skulle utsätta sej för en tvångstanke, tex ställa sej mitt i trappen och gnaga på trappräcket (ok, det där var lite äckligt, men ni fattar?) och bara inte bry sej om ångesten som kommer. Går det inte att tvinga logiken att ta överhanden? Kan man bota en tvångstanke på det viset? Genom att utsätta sej för faran, knapra feta piller mot ångesten och bara vägra ge upp, tills logiken tar överhanden? (Logiken i detta specifika fall: "om jag håller ögonen på fötterna och trappstegen samt håller balansen genom att hålla i trappräcket så kommer jag inte trilla.)

Vad tror ni berörda? Har jag missat poängen totalt eller kan det ligga åtminstone ett tankeväckande korn av relevans någonstans?

weasley skrev:En tanke som slår mej, är att ni som är drabbade har så negativa tvångstankar. Den ene är rädd för att slå ut tänderna, den andre kan se en tavla och fastna vid tanken "jag dör". (Jo, jag vet, det var ett exempel.)

Tvångstankar kanske måste vara av negativ art för att karakteriseras som just -tvångs-tankar?

Kan en tvångstanke vara "oj, en vacker blomma" ?

Man kan bli tvångsmässig återfalande i smärmeri för någon, fst man egentligen inte är särskilt intresserad. Det borde väl kvala in under rubriken "tvångstanke" och vara ett allmänt bekant fenomen?

Jag tror lika litet som weasley att man är sina tvångstankar. Mitt ansikte fastnade i tonåren i en mängd tvångsmässiga reaktioner på vad jag inbillade mig (trots att jag samtidigt viste bättre) att folk tyckte om mig. Inte var de reaktionerna jag. Jag kan omöjligt tänka mig att andras tvångstankar skulle vara mer integrerade i personligheten - men jag skulle kanske läsa tråden...

weasley skrev:En fråga, nyfiken som jag är.... Vad händer om någon av er skulle utsätta sej för en tvångstanke ... och bara inte bry sej om ångesten som kommer. Går det inte att tvinga logiken att ta överhanden? Kan man bota en tvångstanke på det viset? Genom att utsätta sej för faran, knapra feta piller mot ångesten och bara vägra ge upp, tills logiken tar överhanden?

Om pillerna är tillräckligt verkningsfulla kanske det funkar, annars är risken att man blixtsnabbt utvecklar ett tvångsmässigt undvikande av försök att härda bort tvångstankarna. På ena hållet går det blixtsnabbt, på det andra hållet tar det år och jag begriiiiiper inte varför...

weasley skrev:Tvångstankar kanske måste vara av negativ art för att karakteriseras som just -tvångs-tankar?

Kan en tvångstanke vara "oj, en vacker blomma" ?

Om det inte kan vara en tvångstanke - varför är det så?

Nja, de ska ha negativa konsekvenser:

"De flesta av oss människor har lindriga ”tvång” som vi kanske till och med brukar skoja om. Men många som lider av tvångssyndrom ägnar så mycket tid åt sina ritualer varje dag att det styr och påverkar negativt hela deras liv."

tagit från http://www.angest.se/riks/?page_id=6

Jag blir tvungen att tänka om mig själv sedan jag läste SRM:s och Helenas klara och självinsiktsfulla berättelser. Jag trodde ju jag visste ungefär hur det där är för mig. Men det tar sin tribut att redan känna sig så kufisk att man inte har råd att ge folk ännu mer att fördöma en för. Jag brukar tänka i bilder och begrepp och inte så mycket i ord; men här, där jag inte är van att formulera mig, svek mig begreppen också. Sen hur länge, undrar mig. Censuren mot omvärlden har blivit en censur inför mig själv. Och sedan är det just hur det hela tar sig uttryck, som jag faktiskt inte (ännu) har modet att yppa.

Kort,ungefär och så länge: för mig handlar det kanske mer om att hålla ihop som person (i vanlig oweasleyansk vardagsbetydelse). Som om jag inte finns i verkligheten, utan är ett antal projektioner som skär sig så att de bildar en 3D-illusion av en människa. Tvångstankarna är projektorerna (av en gammal, högljudd och elslukande typ). Sedan tillkommer diverse vidskepelse av sådan typ som SRM om sina tänder (inte olikt vanlig skrock, om man vill); den kan vara jobbig nog, men går i vågor efter allmän form. Den kan gå att övervinna, dock med en möda som inte alltid gör det värt det.
Men det mer grundläggande, det som tycks mig göra att jag alls håller ihop: klart jag har försökt stoppa det. Men det är som att försöka stoppa hjärtat eller hålla andan längre än man kan. Det är ju inte som de något av fysisk art - men omöjligheten är lika stor. Hjärnan går igång av sig själv och det rätt snart - så enkelt och tvingande är det.

Misstänker att det här även för min del hänger samman med andra NPF-saker. En stor del av min "aspierigiditet" kanske har gått hit istället för till mitt förhållningssätt till värld och människor?? Trögheten, det orimliga behovet av "ställtid", allt möjligt i den vägen; svårigheten att se helheter och sociala subtiliteter, den dåliga automatiserings- och simultanförmågan - jag har en känsla av att min tvångsmässighet passar väldigt väl in i det sammanhanget (kanske både som symptom och kompensatoriskt system - kompensation för någon stomme till att finnas till som ni andra måtte ha (någon: tips till en tråd där ni delger oss OCD-drag-aspies er magi??). [EDIT] Kanske att jag är lik en haj som inte har simblåsa utan måste hålla sig simmande hela tiden för att inte sjunka till större djup än den är byggd för - om ni som slipper det här är vanliga benfiskar med en simblåsa som håller er svävande i vattnet på rätt djup? [/EDIT]

[preliminärt och så, men.]

Weasly...! Det är bra, du får mig att tänka. Ta små steg ur detta. Jag tror att jag sedan jag startade den här tråden har blivit klar med en hel del kring min "kära" neuroser Nummer ett och kanske det viktigaste.........."trumvirvel"............TA DA!!!! JAG ÄR INTE MINA TVÅNGSTANKAR!!! Utmärkt...Strålande...Tack till alla er som har gjort den här insikten möjlig för mig... Jo, jag e lite blödig... blir lixom så glad att folk orkar lyssna på mitt babbel "bluch"

Nå väl! Ny vind i seglen...Jag är inte mina tvångstankar. De är bara en del av mig. Och den biten kan jag tydligen påverka genom medvetet tänkande.

När man är mitt uppe i en neuros så ser man visserligen inte rationellt på saken. Jag såg just en dokumentär om fobier. En kvinna var helt galet rädd för knän. Inte bara så att hon tyckte de var obehagliga...utan rädslan styrde hennes liv. Allt hon gjorde kretsade runt att undvika någon form av knäkontakt. He, he...jag tyckte det var på sin plats att jag passade mig noga för att inte nedvärdera henne på något sätt. Jag är ju nästan likadan själv. Det är bara att mina rädslor o prylar är mer av det...hm...låt oss säga det osynliga slaget.

En anledning till att jag inte möter mina neuroser "heads-on" är just för att jag är för rädd. Dödsförskräckt. Jag hinner liksom få dåndimpen innan jag får en chans att göra upp med bestarna...lugn och fin...baby-steps...andas djupt... En vacker dag så kanske... Som en förvuxen tre-åring sätter jag mig på ändan och skriker vid minsta tecken på press.

Men återigen...det där med tvånget...Alltså om min hjärna fastnar vid nått så får jag inte bort det. Det går om och om och om igen.

klart jag har försökt stoppa det. Men det är som att försöka stoppa hjärtat eller hålla andan längre än man kan. Det är ju inte som de något av fysisk art - men omöjligheten är lika stor. Hjärnan går igång av sig själv och det rätt snart - så enkelt och tvingande är det.

Typ så... det går inte att stoppa. Bara ett litet exempel. Från när jag var barn. När som helst kunde detta dyka upp i mitt huvud; En gubbe/docka av nått slag hänger i en gren. Grenen sitter fast i väggen på ett stup och gubben håller fast med sina händer. Ungefär som på tecknad film när nån springer över kanten. Det finns som oftast en gren att ta tag i. Jo, så börjar gubben svinga sig runt, runt, runt... Och det finns inge slut på det. Jag kan inte stoppa det. Måste bara vänta tills det försvinner. Varje gång kände jag ett hugg i magen och "Oh, nej! Inte han igen."

Detta låter inte så allvarligt men det var bara en av många och ett barns sinne arbetar annorlunda...på en annan nivå. Nu för tiden så handlar det om vuxengrejer. Jag blir ofta störd av mina tankar och så... visst vill jag bli av med obehaget. Men eftersom jag är mitt uppe i det hela så ser jag inte klart på saken... kommer tid kommer råd... Ännu ett av de hederliga gamla ordspråken...Den som lever får se...

Förresten...sånna här saker uppkommer ofta av en anledning men fortsätter av en annan.

En liten kuriös historia för att sätta era tvångstankar i perspektiv. Det lär i början på förra seklet ha funnits en general/admiral någonstans i Balkanområdet som tillbringade sitt liv till sängs. Han hade nämligen fått för sig (en tvångstanke?) att hans ben var av gjorda av socker och skulle gå sönder om han försökte resa sig upp. (Källla:Peter Englund, "Förflutenhetens landskap").

Jag kan ibland få för mig att jag måste räkna ut vissa saker till perfektion.
Eller att jag måste spela, komponera vissa saker på ett uttömmande sätt.
Ofta systematiskt. Något istil med skriva en komposition som bygger på alla 479001600 tolvtons serier som går att skapa. Väldigt jobbigt och tidförödande ibland. Kanske det är en sorts tvångshandling eller latent tvångs beteende, det är ju inte helt automatiserat utan mer komplext, men fyller väl kanske samma funktion, "att dämpa" någon sorts inre oro..

Undrar förresten om perfektionism kan betraktas som en tvångstanke? I så fall har jag också tvångstankar, även om jag på senare år har lärt mig att försöka begränsa perfektionismen till fall där den är någorlunda motiverad.

Kvasir skrev:Undrar förresten om perfektionism kan betraktas som en tvångstanke? I så fall har jag också tvångstankar, även om jag på senare år har lärt mig att försöka begränsa perfektionismen till fall där den är någorlunda motiverad.

Kanske inte en tvångstanke i sig. Men en del av en typ av tvångstänk och franförallt endel av en typ av tvångsmässigt beteende. Jag har inte utforskat det hela så mycket. Men har en god vän med OCD och har reflekterat över kring mina egna beteenden och har inte någon psykiatrisk definition av det hela i åtanke förutom observation och egen erfarenhet samt reflektion. Men det är för min del rätt så tvångsmässigt ibland. Särskilt när jag fastnat och kanske är nere i en period av någon sorts hyperaktiv ångest...

Wikipedia tvångstankar:
Ett prov som brukar utföras är experimentet med Nonstop-konfekt där det påstås att det i mer än 9 fall av 10 går att utläsa någon form av mönster i hur personen äter tabletterna - vissa sparar alltid samma färg till sist medan andra aldrig kan äta samma färg två gånger i rad etc.

Jag sorterar helst nonstop i färgordning, jag tror att röda är äckligast och gula bäst, äter de "äckliga" först, trots att jag egentligen inte känner skillnad på smak om jag blundar. Jag har också svårt att blunda och ta i en blandgodispåse, då blir det ju "fel" om det inte blir den godisen jag tänkt... då kan jag inte njuta av den godisen, före jag lycks fiska upp "rätt sort"... En kompis MÅSTE slumpa att ta en godis i påsen, han "tror" att det blir orättvist mot de andra godisarna annars; i synnerhet om godisarna är formade som nallar eller så. Detta kanske är mer asperger än tvångstanke? Psykologen frågade om jag hade ritualer eller tvångstankar för mig, ingen aning. Hur vet jag det?

Jag kan ofta "behöva" hoppa och nudda taket/löv från nedhängande grenar, balansera på de avlånga stenarna ut mot gatan på trottoarer eller balansera på låga stenmurar, sparka på stenar/ekollon som ligger på asfalt, inte gå på "streck" mellan stenplattor och/eller hoppa jämfota mellan dem, bara gå på vita streck på övergångsställen.... när räknas sådana saker bli "tvångstanke" och inte bara "fix idé" såsom vem som helst har ibland?

Jag var nyss tvungen att lösa massa diofantiska lineära konguens ekvations system med kinesiska resttalssatsen med extremt groteska mod m_i's för att kunna varva ner en nivå...
Spelade ingen roll att det blev super grötiga uträkningar att finna m_i,n_i som en lineär kombination av 1...

weasley skrev:En tanke som slår mej, är att ni som är drabbade har så negativa tvångstankar. Den ene är rädd för att slå ut tänderna, den andre kan se en tavla och fastna vid tanken "jag dör". (Jo, jag vet, det var ett exempel.)

Tvångstankar kanske måste vara av negativ art för att karakteriseras som just -tvångs-tankar?

Kan en tvångstanke vara "oj, en vacker blomma" ?

Jo, när du säger det så finns det helt klart trevliga återkommande tankar och handlingar.

Jag måste köpa alla tilltalande rosa plastsaker jag ser. Om jag inte gör det blir jag galen. Tänker ständigt på min favorit-My Little Pony som så klart är rosa. Jag skulle vilja hålla i den jämt, men man nöter bort glittret från kroppen på den då. Så jag bara visualiserar den om jag är hemifrån.

Vill även ständigt känna doften av suddgummin som doftar magnolialikt, så hittar jag sådana köper jag dem och luktar på. Har jag inga försöker jag föreställa mig hur de doftade när jag var liten. Jag måste ständigt ha dofter omkring mig. Fräscha Wunderaums i bilen, annars vill jag inte köra och blir grinig. Har dem även i hemmet. Doftljus, aromalampor, rumssprayer, olika skurmedel, goda tvålar. I nödfall kan jag lukta på ett smaskigt läppglans, gärna med körsbärssmak och doft. Måste alltid ha dofter runtomkring mig. Men de måste vara goda, jag är doftkänslig och kräsen.

En fråga, nyfiken som jag är.... Vad händer om någon av er skulle utsätta sej för en tvångstanke, tex ställa sej mitt i trappen och gnaga på trappräcket (ok, det där var lite äckligt, men ni fattar?) och bara inte bry sej om ångesten som kommer. Går det inte att tvinga logiken att ta överhanden?

Tanken intensifieras om jag låter den hållas kvar. Jag kan inte använda mina tänder till hårda saker som knäckebröd och äpplen, det gör ont i hela nervsystemet. Det känns rent fysiskt.

Det blir tics, grimaser, ögonrullningar, skrik. Jag brukar skrika högt, väsa, stampa för att få bort äcklet. Tänka på värre saker, tex styckmord. Hålla en inre dialog om ohyggliga ting jag skulle kunna göra för att få bort känslan. Huvudvärk om det kroppsliga anfallet är kraftigt.

Bäst känns att vänta tills nervsystemet känns "redo" innan jag går nerför trappan.

sugrövmanövern skrev:Jag kan inte använda mina tänder till hårda saker som knäckebröd och äpplen, det gör ont i hela nervsystemet. Det känns rent fysiskt.

Är det rent psykologiskt, eller är du helt enkelt överkänslig så det faktiskt är en stark, och obehaglig, fysisk förnimmelse? Om det är fysiskt så är det kanske inte egentligen en tvångstanke, utan sensorisk överkänslighet, som ju är vanligt vid AS, och som du även har i fråga om ljus.

Erkänner att jag bara skummade igenom tården, innan jag skrev mitt inlägg. Nu har jag fattat att sugis inte menade att hon var en slacker, som bara tog tag i saker om någon annan människa tvingade henne.
Ber om ursäkt.

Kvasir

Även om jag, genom rent slarv missupfattade det inlägg som jag svarade på, så måste jag försvara mig, när du frågade om jag skulle ta på mig ansvaret, ifall det jag skrev skulle leda till någon annans självmord.

Jag skrev faktiskt uttryckligen att "lider du av en djup depression, ber jag om ursäkt", i mitt första inlägg.

Jag vet själv hur det är att vara riktigt deprimerad, att man till slut inte klarar att ta sig för någonting, om inte någon annan har en till det.

Dock finns det faktiskt någonting som heter passiviserad också, som man kan bli av tristess och sysslolöshet, och i sådana fall hjälper det att ta sig i kragen.

Och ifall jag skall vara ärlig, istället för PK så existerar faktiskt ren lättja också, för den delen. Om det är vad man lider av hjälper det definitivt att ta sig i kragen.

-Därför tycker jag inte att jag hade gjort något fel, om det inte hade varit för att inlägget grundades på ett missförstånd.