Helena, jag hoppas att min kommentar om doppad i choklad inte var alltför malplacerad

Tja, jag får nog skylla mig själv lite. Typiskt mig att dra en massa dumma skämt. Jag tycker bara att avatarbiblioteket är så vansinnigt roligt. Det är som att vara barn i en godisbutik. Jag vet inte vilken jag ska välja och jag kan absolut inte hålla fingrarna i styr. Jag vill vara alla på en gång. Jag tyckte han gubben såg ut att vara doppad i just choklad. No hard feelings.

Jo, jag har hållt mig borta. Just för att det är för påfrestande att hålla kontakt med människor. Men jag tänkte göra ett nytt försök nu. Så därför valde jag en lite mer seriös avatar

I exemplen ovan skulle man ju kunna säga som så, behåll renligheten, men försök arbeta bort tandkrossartankarna. Jo, visst, men vad kommer istället för tandkrossartankar om jag tar bort det?

Tack för ärligheten. Det var just det här som jag undrade över. Vad gör man istället? Det är inte så enkelt att bara sluta. Man har ju en hjärna som av nån anledning upprepar sig, så man behöver komma på något kreativt för att stimulera hjärnan så att den inte fastnar vid de allra negativaste handlingarna/beteenden. Men det låter som om du har en hel del att stå i. Att prata om det kan nog få en att se på det med nya ögon. Fråga sig själv "Vad är det värsta som kan hända om man låter bli?" Hoppas du får hjälp med det du behöver.

Nå väl...

Har hört att tvångstankar hos dem med AS. och sjukdomen tvångstankar inte är samma sak. Någon som vet skillnaden?

Jag vet inte så mycket. Jag är inte kliniskt skolad. Tvångstankar/handlingar är väl desamma oberoende. Frågan är nog bara vilken grad och styrka de har. Man kan ju ha flera olika svårighetsområden fast man har en och samma diagnos... Eller flera olika diagnoser. Om tvångstankar/handlingar är så starka att de tar över det mesta man gör så är det troligt att man har OCD. Om man har tex AS och upplever tvångstankar så behöver man inte bli orolig. (Fast det är väl just det man blir... ) Det är inte ovanligt och blir mycket bättre om man får medicin och terapi. De flesta människor har någon form av tankar som de upplever mer eller mindre tvingande. Det kan handla om osäkerhet, nervositet, stress, allmän obalans...

Tvångstankar och tvångshandlingar är två olika saker, men de bottnar i sammaproblematik. Visst går de hand i hand men man kan ha det ena utan det andra. Och tidvis kan de till och med växla...

Är inte livet ganska underligt...

En lite tragikomisk sak just angående det här med att stävja tvångstankar är att jag en dag nyligen gick nerför trappan utan en tanke på att krossa tänderna.
Bravo! Tänker ni kanske.

Men...jag sitter här med en fungerande fot nu, för jag drattade nerför trappen och ådrog mig en rejäl stukning. Borde jag låtit bli tvålen istället? Ja, troligtvis .

Så..ja man ska definitivt ställa sig frågan - varför tänker jag det här? Vad är nyttan? Kan jag vinna någonting på att jobba bort det? Kan jag förlora någonting? Ibland frågar jag andra, är detta nödvändigt att tänka? För att få någon annans synvinkel. Men man ska aldrig köpa någons argument rätt av utan att vara kritisk.

För ponera att jag skulle fråga en prat-tant om det är nödvändigt att tänka på att krossa tänderna när jag går i trappan.
Hon skulle säga, nej, tokfia, tänk istället på solen, chokladbiskvier och vad kul du kommer att ha utomhus!
Och så går jag där och har inte en tanke på att hålla balansen och så...ja.

Kanske är det en nödvändighet att ha vissa tankar. Tyvärr tänker jag tandkrossartankar även när jag är stilla. Men det är inte lätt att dra gränsen på rätt ställe.

Ja, till nyss tänkte jag att "i den här tråden skriver jag ju inte. Så mycket orkar jag inte skämmas".

Tvångstankar, tvångshandlingar, det ska man ha när man har AS, fick jag höra (snudd på). Åtgärdar vi inte. Vad får ni som får hjälp (medicin, KBT...) för hjälp mer exakt, och hur hjälper den?

För mig är de en del av själva strukturen för hur jag fungerar. (Och något fundamentalt annat än den sociala fobin (om det nu är fobi den är).) I alla fall har inte jag kommit fram till något bättre efter att ha vridit och vänt på temat i fyrtio år.
Liksom Helena vet jag inget annat (fast jag anade redan som småbarn att de nog var en del av min konstighet). De tar en helvetes massa extra energi hela tiden fullständigt i onödan, energi som jag har alldeles för litet av ändå; men ett fel i själva sin struktur kan man inte avhjälpa bara sådär bara för att det suger ur en. Som Sugis säger, då kommer det bara något annat av samma sort istället. Samt en ångest som inte är värd det misslyckade försöket.
Det kan alltså aldrig bli så enkelt som att "tänk positivt", "välj något annat" eller liknande; det är mer att jämföra med något kroppsligt som, säg, att man har diabetes eller är neurosedynskadad med händerna direkt på axlarna; och retar gallfeber på sig över hur opraktiskt det är - men får man en kropp utan det där felet för det?

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här så att det blir förståeligt och ingen tar illa upp. Det är inte menat att någon ska ta illa upp, jag vill bara fundera lite kring konceptet tvångstankar. Så var snälla att ha lite överseende om ni tycker jag formulerat mej klumpigt, ok? Det går bra att påpeka det, men var snälla att inte bli arga eller ledsna för det är som sagt inte så jag menar det.

Jag har nog aldrig haft egentliga tvångstankar. Jag kan få känslor av att min ögon måste skyddas, ganska ofta, men det är inget som hindrar mej särskilt mycket.
En del av er undrar "vad kommer istället?" - dvs vad ska ni tänka på när ni inte har era tvångstankar... jag funderar över hur ni identifierar er. Är tvångstankarna er personlighet? Är det en del av er?
Att fundera över vad som skulle kunna komma istället låter som om ni identifierar er med tvångstankarna och gör dem till en del av er själva som är så viktig att det vore skrämmande om den försvann, ungefär som att bli av med en arm eller ett ben.

Men tittar man sej omkring litegrann finns det massor av personer som inte har tvångstankar och som ändå lyckas fylla dagen med saker. Andra saker. Det skulle nog kunna vara ni också.

Jag brukar tänka som så att "om X och Y kan göra det här så kan jag också!" - exempelvis så har trapetsartisterna på cirkus lärt sej att snurra runt i luften och ta varann i händerna. Det skulle jag också kunna göra om jag bara övade. Nu är det ingen större prioritet för mej att snurra runt så, men huvudsaken är att veta att man -skulle kunna- ! Det är bara träningen som skiljer mej från trapetsartisten. Egentligen.

Blurp. Hoppas jag gjorde mej förstådd/missförstådd på rätt sätt. Var snälla att inte ta något som en förolämpning, jag menar det inte så. Se det som en okunnigs funderingar och oinsatta tafatta försök till... ja, jag vet inte riktigt....

Jag tror inte att jag har några direkta tvångstankar, men det är iaf inte någon större skillnad mellan specialintressen och tvångstankar. Specialintressen är förmodligen ett slags tvångstankar (man kan inte släppa ett visst ämne). Det finns dessutom hög korrelation mellan specialintressen och "Aspie tvång" i Aspie-quiz, vilket visar på att dessa faktiskt är kopplade.

Jag tror ju nog att det är så att tvångstankar liksom specialintressen blir vad man gör dem till. Det gäller att välja lämpliga "manifestationer". Att ha tvångstankar om att man kan slå ut tänderna om man inte går försiktigt i en trappa låter nästan funktionellt, och jag kan inte se någon direkt orsak till varför det skulle behandlas. Samma sak med specialintressen som kan leda till arbete (eller annan meningsfylld sysselsättning). Varför skulle man behandla det? Renlighet kan väl också vara funktionellt om det inte går till för stor överdrift.

Istället för att behandla tvång borde man nog inrikta sig på att ersätta dåliga tvång med mer funktionella tvång.

Är tvångstankarna er personlighet? Är det en del av er?
Att fundera över vad som skulle kunna komma istället låter som om ni identifierar er med tvångstankarna och gör dem till en del av er själva som är så viktig att det vore skrämmande om den försvann, ungefär som att bli av med en arm eller ett ben.

Du har slagit huvudet lite på spiken. Det är just den frågeställningen jag försökte komma åt när jag satte namn på den här tråden.

Jag befinner mig på i en sån tid i livet just nu då jag ganska nyligen har insett att det finns andra verkligheter än min. He, he...Jo, jag är lite trög. Men våra handikapp visar sig på olika sätt. Jag har varit extremt inåtvänd och därför inte registrerat omvärlden. Så för mig är frågan genuin och inte ett försök att verka "djup och smart". För mig just nu så är jag mina tankar. Det jag tänker på är jag. Det finns inget lättare sätt att förklara det på. Mina tankar är som mina armnar och ben. Med dem utför jag mina handlingar....

Jag hoppas ju att nu när jag fått en glimt av "andra sidan" att jag ska hitta min väg dit. Därför frågar jag er andra som vågar svara... Är vi våra tvångstankar? Eller tankar bara.... Det behöver inte vara så dramatiskt. Jag kan själv inte svara....

Förresten Weasly...inte har du trampat på några fötter, tror jag. Det är bara jag som är larvigt känslig och missförstår praktiskt taget allt. Men jag jobbar på det.

Istället för att behandla tvång borde man nog inrikta sig på att ersätta dåliga tvång med mer funktionella tvång.

Det låter ganska vettigt. För i det här skedet så finns det inte någon möjlighet att ta bort alla mina tankar. Jag måste få något i utbyte liksom. Tänk något som har legat i gips hela sitt liv. Musklerna förtvinar, saknar stadga. Men med rätt metoder kan man få människan på fötter för första gången. Man måste bara hitta sätt att stödja kroppen som tidigare litat helt på gipset.

Återigen... Teknikens under. Fint att man kan vara anonym

Du kanske kan bli lite klarare på vad du vill genom att omformulera frågan.

Vill du vara dina tvångstankar?

Weasley

Ingen fara för min del - dina inlägg har gett dig stort förtroendekapital hos mig.
Och som med allt annat som folk har att brottas med, så är det ju verkligen bättre ju flera odrabbade som verkligen försöker sätta sig in.

Fast, utifrån min egen brottning med det här, så missar antingen du eller jag poängen. Jag har jobbat med mig själv och kommit hästlängder framåt på många områden genom "positivt tänkande" (även om det uttrycket ger mig utslag), "omprogrammering", självrannsakan-och-insikt, övningövningövning.
Det jag skrev om mina tvångdrag skrev jag utifrån att just på dem, väldigt lättidentifierat, har inte detta bitit. Därav jämförelsen med en "defekt" kropp (på den fundamentala nivån) - och min fråga om andra har fått hjälp som de kan berätta (tipsa) om. (Inklusive, förstås, tänkbarheten av något genant enkelt som inte har fallit mig in - därav "antingen du eller jag" ovan.)

Det har alltså (åtminstone för min del) visat sig ingenting ha med ångest för tomma dagar att göra, eller med skitapåsigrädsla för att plötsligt ha krafter till allt det där man ville göra; eller om, så bara i samma utsträckning som att andra dysfunktioner kan bli starkare (tvångströjan, som redan finns där, dras åt ännu några snäpp) under stress.

[EDIT] Och till frågan "Vill du vara dina tvångstankar?": om jag nu i min tur får be Kristofer m. fl. förstå att jag till fullo förstår era goda avsikter osv.- så: bortsett från det, rent personligt så att säga, så känns den frågan enbart hånfull, förolämpande och nådelös för mig. Precis på samma sätt och av samma orsak som med mina (och många andras) specifika AS-handikapp på den tiden då man bara ombads gräva i sitt förflutna och hölls strikt totalansvarig för konsekvenserna av allt som inte fixade sig då. Jag har jobbat med mig själv såpass att hade det handlat om "vill vara" så hade jag inte haft någon tvångsmässighet nu.

[EDIT 2] Inte vet jag om jag missförstår något - men jag tycker det verkar som om Kvasir nedan också missförstår just det fundamentala och ofrivilliga (och därav den höga hjälpresistsnsen) i detta.

Om man ersätter sina tvångstankar med andra tvångstankar så har man förstås inte blivit av med sina tvångstankar, så varje fungerande terapi måste resultera i en frånvaro av tvångstankar. Jag vet inte egentligen, men tror mig ha förstått att kognitiva terapimetoder är effektiva mot just tvångstankar. Har någon av er provat det?

Vad som kommer istället tror jag inte man behöver vara rädd för. Om tvångstankarna är så omfattande att de tar upp en stor del av ens liv så uppstår förstås kanske en slags tomhet om de försvinner, men det är ju egentligen något positivt på längre sikt. Jag misstänker att det är ungefär som när man som jag har haft en enorm mental trötthet länge och ofta nästan inte orkar någonting på dagarna. Om man då plötsligt mår lite bättre en dag, eller ett par dagar, så vet man först inte riktigt vad man ska göra, för det är en så ovan känsla. Egentligen är det inget problem, för det finns massor som man, eller i alla fall jag, både vill göra och behöver göra, men har man vant sig vid en tillvaro där man inget orkar så vet man inte längre riktigt hur man gör för att göra saker. Om man sedan till råga på allt skulle vakna tidigt och vara utvilad, ja då känns det som att komma till en främmande planet. Men det kan man också vänja sig vid om det skulle hålla i sig.

weasley skrev: Att fundera över vad som skulle kunna komma istället låter som om ni identifierar er med tvångstankarna och gör dem till en del av er själva som är så viktig att det vore skrämmande om den försvann, ungefär som att bli av med en arm eller ett ben.

Personligen så har jag accepterat att jag är som jag är. Delar med mig av mina defekter mest för att jag kanske kan hjälpa någon annan som har fokus på sina tvångsmässiga tankar. Oh så ädelt av mig . Men det är intressant att diskutera.

Jag är inte rädd för mina tvång, jag ser dem som en drivkraft, ett sätt att hålla hjärnan vaken, i verkligheten. Det känns fel att klanka ner på alla sina egenskaper när de genomsyrar hela ens personlighet.

Jag mådde bättre förr, då hade jag inte dåliga tvång, bara tex tvång att alltid ha freestyle och tvång att gå promenader, annars mådde jag dåligt.

Nu består tvången mer av någon slags ångestneuroser. Men jag mår ju asdåligt, det jag måste göra är att hitta vägar för att må bättre. Inte klanka ner på mig själv för att jag har dåliga copingförmågor.

Helena

Ditt inlägg från 13:35 var inte postat när jag började på mitt.
Skulle du möjligen känna dig nedstämd för egen del av min "hopplöshet" (obs. citationstecknen), så - enkelt sagt, gör inte det. Vi funkar alla olika, jag talar för mig och kanske de få jag känner irl som brottas med det här, men det finns alldeles säkert sätt att fungera även här, som inte jag har mött. Förresten får jag intrycket att du är bra mycket längre på väg med det här än vad jag var i ungefär din ålder.

Är det skillnad på: "Jag måste...."
Jämfört med: "Jag kan inte undgå att...."

Ganesh skrev:Är det skillnad på: "Jag måste...."
Jämfört med: "Jag kan inte undgå att...."

Rimligtvis. Jämför t.ex.

1. Jag måste duscha innan jag går ut, men jag orkar inte så jag går ut ändå.

2. Jag kan inte undgå att duscha innan jag går ut, för jag kan inte tänka mig att gå ut om jag inte har duschat.

Nr 1 kan man väl betrakta som ett normalt måste, ett behov eller någon form av yttre tvång, medan nr 2 har karaktären av tvångstanke och kommer av ett inre kompromisslöst tvång.

Zombie

Inte gör det något. Jag vill inte skrämma folk till tystnad.

Är det skillnad på: "Jag måste...."
Jämfört med: "Jag kan inte undgå att...."

Jag tror att det är en ganska väsentlig skillnad. Kanske inte om man inte är så hårt drabbad av dessa fenomen. Men när det rör sig om höga tal på "richterskalan" så är minsta variation betydande. Kasta ett gram trä och ett gram bomull i i ån. Det händer inte så mycket och skillnaden är inte dramatisk. Gångra upp det lite och kasta i 1000 kilo av varje. Där bomull är "Jag kan inte undgå att..." och trä är "Jag måste..."

Jag tror läget behöver mätas från gång till annan. Det är så många faktorer som spelar roll. Vilka oros/stressmoment ingår i just denns ekvation...? Osv.

För tillfället så har jag inte riktigt möjlighet att placera de olika i några fack. Allt som ens möjligen kan tänkas vara i närheten hamnar direkt, utan att passera gå, i "Jag måste annars dör jag och hela världen med mig"-kategorin. När jag får bättre grepp om det hela så kan jag säkert börja reda upp begreppen. Men det var bra att du tog upp det. Fram till nu har jag aldrig tänkt tanken... Det går frammåt ser jag.

Om jag vill vara mina tvångstankar...? Nja, kanske inte. En del av dem är ganska illa. Men jag får ta mig ur detta lite försiktigt så att planen inte "backfires". Så jag vågar nog inte svara helt ärligt på det utan att förråda mina trupper . "Hear no evil, se now evil, say no evil..." Jag låtsas helt enkelt som om det inte finns. Oh, denial, sweet denial...

Rimligtvis. Jämför t.ex.

1. Jag måste duscha innan jag går ut, men jag orkar inte så jag går ut ändå.

2. Jag kan inte undgå att duscha innan jag går ut, för jag kan inte tänka mig att gå ut om jag inte har duschat.

Nr 1 kan man väl betrakta som ett normalt måste, ett behov eller någon form av yttre tvång, medan nr 2 har karaktären av tvångstanke och kommer av ett inre kompromisslöst tvång.

Hoppsan, vi har ett läge där man väger in olika värden i orden. Ett smärre litet error. Inget allvarligt. Det beror bara på vad man har fått lära sig att de olika begreppen betyder. För mig är "måste" MÅSTE. Att inte kunna undgå något är detsamma som att råka göra något...som inte är så allvarligt.

Helena skrev:Hoppsan, vi har ett läge där man väger in olika värden i orden. Ett smärre litet error. Inget allvarligt. Det beror bara på vad man har fått lära sig att de olika begreppen betyder. För mig är "måste" MÅSTE. Att inte kunna undgå något är detsamma som att råka göra något...som inte är så allvarligt.

Jo, så kan man väl också tolka orden. Jag utgick dock från att Ganesh syftade på olika typer av måsten.

sugrövmanövern skrev:Tvång driver mig. Utan det är jag en stillasittande grönsak.

Det hänger ju bara på dig själv. Ta dig i kragen och snacka lite allvar med dig själv istället för att komma med sådana påståenden.

Jag har as. och trots det har jag både ett välstädat hem, motionerar regelbundet, äter vettigt och har koll på mina pengar.

Så länge du inte är nere i en djup depression (är du det, så ber jag om ursäkt), så handlar allting om självdisciplin.
Vill man ha det, så kan man ha det.

ford skrev:

sugrövmanövern skrev:Tvång driver mig. Utan det är jag en stillasittande grönsak.

Det hänger ju bara på dig själv. Ta dig i kragen och snacka lite allvar med dig själv istället för att komma med sådana påståenden.

Jag har as. och trots det har jag både ett välstädat hem, motionerar regelbundet, äter vettigt och har koll på mina pengar.

Så länge du inte är nere i en djup depression (är du det, så ber jag om ursäkt), så handlar allting om självdisciplin.
Vill man ha det, så kan man ha det.

Jag är gravt störd, depressionen har övergått i en störning av något slag. Förr (för typ 10 år sedan) hade jag också välstädat, kliniskt rent. Lagade mat dagligen, motionerade minst 2, ibland upp till 4 timmar per dag tvångsmässigt i marschtakt. Koll på pengarna har jag dock alltid, nitisk koll.

Men det har aldrig handlat om att ta mig i kragen, jag har alltid drivits av tvång även på den mer välansedda tiden när jag inte var en slacker.

Jag vill ha ordning nu, men min hjärna är en dysfunktionell svamp, blockerad av skräck och stress, paranoia, vanföreställningar och total brist på sömn. Har sökt hjälp, men kvarnarna maler långsamt. De skall ge mig starka mediciner har jag tänkt. Måste få igång svamphjärnan igen.

ford

Har du läst hela tråden, och tänkt efter vad där står? Det du skriver om att bara ta sig i kragen och så vidare är redan bemött. Varken Helena, Sugrövmanövern eller jag är sådana ansvarslösa lättingar att det du skriver är särskilt rättvist eller användbart.

Vad jag har kunnat utläsa: du är en bra människa, hederlig och rakryggad; men du delar med oss alla den bristen, att du har svårt att ta andra på allvar som dig själv, när det gäller något du inte själv har fått möta på väldigt nära håll.

ford skrev:

sugrövmanövern skrev:Tvång driver mig. Utan det är jag en stillasittande grönsak.

Det hänger ju bara på dig själv. Ta dig i kragen och snacka lite allvar med dig själv istället för att komma med sådana påståenden.

Jag har as. och trots det har jag både ett välstädat hem, motionerar regelbundet, äter vettigt och har koll på mina pengar.

Så länge du inte är nere i en djup depression (är du det, så ber jag om ursäkt), så handlar allting om självdisciplin.
Vill man ha det, så kan man ha det.

Om man har tvångstankar eller liknande kan man inte bara rycka upp sig. Då skulle fler gjort det. Jag tex har adhd och har svårt att sitta tillsammans med många männinskor eller om tv radio står på och jag ska prata med någon samtidigt. Det går inte bara att ändra på.

Ford har fortfarande inte förstått att inte alla Aspergare är kloner av honom själv.

Ford, om någon som mår dåligt och funderar på att ta livet av sig petas över gränsen pga. din oförskämdhet, tar du på dig ansvaret för det självmordet då?

Ford

Jag förstår väldigt väl att det för utomstående kan verka som lättja. Det är just dom argumenten man ofta möter. Just nu är det inte möjligt för mig att ta mig i kragen och rycka upp mig. Det är ju just det jag har gjort hela tiden. Sagt något i stil med "Äh, sitt inte här o slöa, hösäck!". Rusat iväg och tagit itu med allt och lite till. Min sorg är den att varje gång har det slutat i kaos och "dödskänningar".

Min familj och mina terapeuter har bett mig att försöka att inte "rycka upp mig" så mycket. Ta det lungt och vänta in hälsan. För att komma tillräckligt på plussidan för att kunna börja umgås med familj och folk igen.

Jag har även diagnostiserad "överaktivitet" som gör att jag gör alldeles för mycket. En av de största prövningarna för mig just nu är att vara just hemma. Egentligen skulle jag vilja resa jorden runt och möta folk från alla kulturer. Jag älskar kultur, religion, konst, geografi, historia, människor, människor, människor, you name it!!! Allt som har med den här världen att göra.

I mitt sinne gör jag allt det där. Och jag njuter till fullo. Men när jag kommer utanför min dörr och in på allmänt territorium så stoppar det där. Det är för mycket information på en gång. Det är som att trycka för mycket kött i korvkvarnen. Och det är inte särskillt snyggt. Tro mig. När jag var barn och vi åkte hem till mina släktingar på Ungerska landsbyggden fick vi vara med om grisslakt innan bröllop. Traditionen bjuder att man ska ha mat i överflöd. Festa i dagarna tre. Tiotals höns hoppade omkring samtidigt utan huvuden och grisarna skrek när de tömdes på blod. Sedan stod de gamla, inhemska damerna och tryckte kött i kvarnen. Inget bröllop utan hemlagad korv.

Hoppsan jag slank ifrån ämnet Vad jag vill ha sagt är att det finns flera sidor av samma mynt. Jag är under inga omständigheter lat. Jag är "hyperlady". Men Hyperlady är inte alltid så välorganiserad som hon önskar. Hon stoppar inte korv i samma takt som vanligt folk. Misstolka mig precis som ni vill. Jag önskar att jag kunde det. Men sen så hade jag gärna varit både längre, snyggare och charmigare också.

Vad vi disskuterade i tråden var kanske just det att det inte alltid går att göra det man vill. Just för att man är sjuk eller handikappad. Men jag kräver inte att alla ska förstå mina handikapp. Det vore ganska tokigt. Hur skulle de kunna det? Jag förstår till exempel inte att folk är så friska att det kan sköta sig så bra som det gör. Det är på andra sidan av min horisont. But I do salut them! Jag vill inte tvinga nån att känna med mig eller förstå mig. Jag starade bara den här tråden för att få lite perspektiv. Kanske du kan dela med dig dina hemligheter? I´m all ears...

Herre min je vad bra du skriver, Helena!!!
Och vad jag känner igen mig i livslusten, intressena, allt man vill (dock för min del under tio kalla vinterpälsar trötthet numera)!
Och i just det att försöka för mycket. Jag har slagit tillräckligt på mig själv i kapp med alla andra för att jag ska ha varit "lat", "lagt över mitt ansvar på andra" och i den stilen. Fy i helvete vad fel och kontraproduktivt.

ford

[När jag såg Kvasirs inlägg (tack för det!) så fick jag litet perspektiv på min egen överförsiktighet igen - alltså]:
du har nog hjärtat på rätt ställe, ford; men svårare än många andra av oss att sätta dig in i folk som är annorlunda än du. Och därmed vara rättvis mot eller kunna hjälpa i stället för stjälpa dem. Resultatet blir att du, utan att mena det, i praktiken blir lika hjärtlös (och farlig om du skulle sitta med politisk makt) som de borgare du (med all rätt, enligt min mening) kritiserar.

Självdisciplin, att rycka upp sig och liknande fungerar inte längre när man har försökt gå den vägen så många gånger att kroppen bara säger ifrån och de psykosomatiska symptomen kommer smygande. I stället kan det handla om att dra ner på disciplinen för att bli mindre spänd och vänta in sig själv och andra. Sover man dåligt, är överaktiv och stressar kan det vara väldigt knepigt att få organisation på sin tillvaro även om man inte har AS eller ADHD. Och stressen kan också bero på yttre orsaker.