tillbakadragen skrev:

earlydayminer skrev:Haha. Woho, neuro-mode i läkarnas fikarum. Men "då är det den gruppen som får pengar" är ju skitsnack.

Knappast läkarna som fördelar pengarna. Du ska veta att ni får massa resurser som t.ex aldrig schizofrena skulle få. Och ja, det går mode i diagnoser. Fråga min läkare!

Det är nog visserligen riktigt att det går mode i diagnoser, men här handlar det nog kanske mest om ett slags uppdämt behov för att diagnosen fortfarande är så ny och den gör att man kan klassificera in en massa personer, som undertecknad, som har varit svåra att få grepp om tidigare. Det är möjligt att det därmed även följer att man i alla fall tillfälligt får mera resurser. Det är nog lättare att övertyga politiker om att lätta på plånboken när det gäller en ny diagnos än en gammal diagnos, där det är svårt att motivera varför man plötsligt skulle behöva mera pengar till t.ex. schizofrena. (I och för sig kanske det är just det som avgör vilka diagnoser det är mode i)

Men så generöst som du försöker få det att låta som är det knappast. Inte minst märker vi att det verkar finnas en stor ovilja i vissa landsting att diagnosticera oss lite äldre, för att man inte har resurser, och att många förmodligen hamnar i förtidspension odiagnosticerade av det skälet.

Kvasir skrev:Det är nog visserligen riktigt att det går mode i diagnoser, men här handlar det nog kanske mest om ett slags uppdämt behov för att diagnosen fortfarande är så ny och den gör att man kan klassificera in en massa personer, som undertecknad, som har varit svåra att få grepp om tidigare. Det är möjligt att det därmed även följer att man i alla fall tillfälligt får mera resurser. Det är nog lättare att övertyga politiker om att lätta på plånboken när det gäller en ny diagnos än en gammal diagnos, där det är svårt att motivera varför man plötsligt skulle behöva mera pengar till t.ex. schizofrena. (I och för sig kanske det är just det som avgör vilka diagnoser det är mode i)

Men så generöst som du försöker få det att låta som är det knappast. Inte minst märker vi att det verkar finnas en stor ovilja i vissa landsting att diagnosticera oss lite äldre, för att man inte har resurser, och att många förmodligen hamnar i förtidspension odiagnosticerade av det skälet.

Förstår att ni har massa svårigheter och så med och att en del bara är skrivet på pappret.
Det är bara det jag är måttligt sur över att jag måste byta diagnos för att få resurser. Det borde räcka med att ha en psykossjukdom för att få adekvat hjälp.
Det här är ingenting jag skyller på enskilda människor med aspergers diagnos, självklart inte.

tillbakadragen skrev:Det är bara det jag är måttligt sur över att jag måste byta diagnos för att få resurser. Det borde räcka med att ha en psykossjukdom för att få adekvat hjälp.
Det här är ingenting jag skyller på enskilda människor med aspergers diagnos, självklart inte.

Men (med risk för att förväxla dig med någon annan i hastigheten) det var väl inte därför en AS-diagnos var aktuell för dig, utan för att någon läkare eller annan ansåg att du var feldiagnosticerad? Jag har svårt att tänka mig att man skulle medvetet ändra en korrekt diagnos till en felaktig för att patienten lättare ska få resurser (i alla fall om det inte är två mycket snarlika och besläktade diagnoser).

Kvasir skrev:Men (med risk för att förväxla dig med någon annan i hastigheten) det var väl inte därför en AS-diagnos var aktuell för dig, utan för att någon läkare eller annan ansåg att du var feldiagnosticerad? Jag har svårt att tänka mig att man skulle medvetet ändra en korrekt diagnos till en felaktig för att patienten lättare ska få resurser (i alla fall om det inte är två mycket snarlika och besläktade diagnoser).

I första hand handlar det om att jag ska få mer resurser. I andra hand om att aspergers säkert är en mer adekvat diagnos än den jag har nu.

tillbakadragen skrev:

Kvasir skrev:Men (med risk för att förväxla dig med någon annan i hastigheten) det var väl inte därför en AS-diagnos var aktuell för dig, utan för att någon läkare eller annan ansåg att du var feldiagnosticerad? Jag har svårt att tänka mig att man skulle medvetet ändra en korrekt diagnos till en felaktig för att patienten lättare ska få resurser (i alla fall om det inte är två mycket snarlika och besläktade diagnoser).

I första hand handlar det om att jag ska få mer resurser. I andra hand om att aspergers säkert är en mer adekvat diagnos än den jag har nu.

OK, men det senare torde ju vara en förutsättning för omdiagnosticeringen. Förmodligen menar de att du är feldiagnosticerad, men att de inte skulle bry sig om att lägga resurser på en omdiagnosticering om det inte vore så att det är en fördel för dig själv, i detta fall resurser. Man vill oftast undvika att lägga resurser på att ställa diagnoser som inte fyller någon praktiskt funktion.

Kvasir skrev:OK, men det senare torde ju vara en förutsättning för omdiagnosticeringen. Förmodligen menar de att du är feldiagnosticerad, men att de inte skulle bry sig om att lägga resurser på en omdiagnosticering om det inte vore så att det är en fördel för dig själv, i detta fall resurser. Man vill oftast undvika att lägga resurser på att ställa diagnoser som inte fyller någon praktiskt funktion.

Precis så!

tillbakadragen skrev:

Kvasir skrev:OK, men det senare torde ju vara en förutsättning för omdiagnosticeringen. Förmodligen menar de att du är feldiagnosticerad, men att de inte skulle bry sig om att lägga resurser på en omdiagnosticering om det inte vore så att det är en fördel för dig själv, i detta fall resurser. Man vill oftast undvika att lägga resurser på att ställa diagnoser som inte fyller någon praktiskt funktion.

Precis så!

Och alltså vinklar du egentligen om det när du klagar på att du måste bli omdiagnosticerad för att få resurser, eftersom du kanske egentligen är feldiagnosticerad. Visst, om det inte spelar någon roll för dig vad du har för diagnos kan man förstås tänka sig att det vore enklast att strunta i det och bara ge dig den hjälp du behöver. Men dels fungerar det inte administrativt och politiskt så, och dels kan du få mera adekvat och anpassad hjälp om du har en korrekt diagnos. Jag har t.ex. fått en psykolog på LSS som verkar specialiserad på och mycket kunnig om just AS.

Hej.

Jag har börjat undra en del över om det inte gjorts ett antal felslut i samband med min utredning för drygt ett år sedan. Det finns orsaker att misstänka att diagnosen, som beskrivs som en lindrig aspergerliknande personlighetsstörning, har sin grund i något helt annat än den slutsats som dras i utredningen och således är felaktig.Att det snarare skulle ha varit fråga om en differentialdiagnos som diskuterats (vill inte gå in på detta närmare).

rekommenderades ansökan om LSS enligt personkrets 1 vilket jag måste ifrågasätta starkt. (Detta kommenterades också av utredaren-att det var ett gränsfall med mig, att jag inte heller beteendemässigt skiljer ut mig på något sätt "du är inte något freak" som h*n uttryckte det). Den ställer för övrigt till det rejält nu för mig, då ett antal myndigheter (FK,AF) också har den fullständiga utredningen och jag i dagsläget är arbetslös och deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering-vilken inte ger något vettigt (söker arbetsplatser att arbetsträna på helt på egen hand, men så fort AF kommer med i bilden fallerar det...men det är en annan fråga.).

Vad ska jag göra?

Har jag rätt att söka jobb istället på egen hand? Dum fråga kanske.....

Fantasy


Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

1. Be om second opinion på din diagnos?

2. Du har all rätt i världen att söka jobb på egen hand. Söker man själv har man större chans att få jobb, än om arbetsgivaren vet att tex arbetsförmedlingen står bakom.

Instämmer med Tibbs. Klarar man sig med att hålla tyst om sin AS så ska man nog göra det - till och med om man är säker på den.

Å andra sidan: håll för Guds skull utkik efter minsta tecken på att du anstränger dig mer än du borde - då bör du ompröva din strategi, för många aspergare kan bränna ut sig fortare än kvickt sedan det väl har börjat och verkar ha dålig eller ingen förmåga att hämta sig från sådant.

------------

Men jag anar också en av de många okunniga utredarna bakom repliken

Fantasy skrev:"du är inte något freak"

Det är måååååånga av oss som inte är freak.

Framgick det också om h*n ansåg t.ex. att aspergare kan vilja ha vänner, förhållande, umgänge irl, ögonkontakt, kan ha normalt rörelsemönster, kan vara genuint intresserade av andra, kan ha utmärkt inlevelseförmåga, vara "flexibla" socialt, lyhörda i samtal, kan bli misstagna för normala även vid mer än bara ytlig kontakt - eller inte? Även de sakerna gäller massor av oss, men många utredare vet helt enkelt inte det.

Observera bara att jag kan ha fel här, nätet är ingen kanal för att bedöma sådant utan det måste du själv göra.

Hur kommer det sig att FK och AF alls känner till diagnosen?

LSS är en rättighet, ingen skyldighet och inget tvång.

Om du är ett gränsfall så kan det vara bäst att söka arbete på egen hand, utan att knysta om vare sig om AF, FK eller diagnosen.

Har du haft problem att arbeta tidigare?

För övrigt så behöver väl inte arbetsgivaren veta vilken diagnos du har vid praktik/arbetsträning heller, räcker det inte med att man varit långtidsarbetslös?

sök jobb och motbevisa din diagnos. visa att du inte har några problem genom att "agera frisk" så att säga. svårare än så är det inte.

Zombie skrev:Men jag anar också en av de många okunniga utredarna bakom repliken

Fantasy skrev:"du är inte något freak"

Det är måååååånga av oss som inte är freak.

Ja fy fan. Handläggare och utredare som har den nivån på kunskaperna, och som säger sådant, borde bli brickstaplare på Donalds MC i stället. Fy fan.

Jag är heller inget freak, och jag hoppas att jag 1. inte ses så och 2. inte får sämre hjälp för att jag inte verkar vara ett freak.

Kanske sade personen det för att göra patienten glad? En del proffs är ju rätt korkade.

Ah, nu skrev jag ju dumt själv "hoppas att jag inte verkar som ett freak". Det är naturligtvis vansinne att beskriva andra i dessa termer, och så jävla lätt att göra felet själv som synes. Men som proffs borde man ju kunna bättre kan jag tycka, man ska utöva sitt yrke som ett proffs.

"Freak" har jag hört MC-killar och missbildade kallas. Är det så man ska se ut för att vara riktig aspergare?

Faktum är att min psykolog nämnde vad olika personer med olika diagnoser jobbade med (hon nämnde dagisfröknar, snickare, säljare, sjuksköterskor, läkare och psykologer), hon avslutade med "vi finns överallt".

Tänkte inte på det då men undrar om hon menade att hon har någon psyk-diagnos diagnos själv.

alla är mer eller mindre freaks och störda

nano skrev:Faktum är att min psykolog nämnde vad olika personer med olika diagnoser jobbade med (hon nämnde dagisfröknar, snickare, säljare, sjuksköterskor, läkare och psykologer), hon avslutade med "vi finns överallt".

Tänkte inte på det då men undrar om hon menade att hon har någon psyk-diagnos diagnos själv.

Jag misstänker att det är relativt vanligt med diverse diagnoser inom psykvården.. dvs bland de som arbetar. Det blir kanske som en slags självterapi.

carl skrev:

nano skrev:Faktum är att min psykolog nämnde vad olika personer med olika diagnoser jobbade med (hon nämnde dagisfröknar, snickare, säljare, sjuksköterskor, läkare och psykologer), hon avslutade med "vi finns överallt".

Tänkte inte på det då men undrar om hon menade att hon har någon psyk-diagnos diagnos själv.

Jag misstänker att det är relativt vanligt med diverse diagnoser inom psykvården.. dvs bland de som arbetar. Det blir kanske som en slags självterapi.

Det är det säkert. Min läkare verkar ha starka drag av AS (fast inte på något sätt en trevlig aspergare). Min förrförra likaså, fast han var roligare och trevligare (men ännu mer oengagerad i behandlingen).

Vissa psykologer har verkat ha olika störningar.

Min första läkare verkade dock mest som en ovanligt trevlig, fördomsfri och hjärtligt NT, typ en sådan person som ingen tycker illa om, oavsett läggning. Ovanligt det med.

Häromdagen blev jag diagnostiserad med autismspektrumtillstånd. Jag vet inte vad dem menar med detta då dem först sa autism, asperger och sen detta. Jag tycker inte det stämmer på mig och undrar om ni kanske har nån annan åsikt.

Jag har vissa drag, t.ex.:

Jag gillar inte att umgås med folk, aldrig gjort det förutom kanske i 1 eller 2 perioder under mitt liv då jag ansträngt mig för att orka umgås med vänner. Det var kul men ändå inte. Jag skulle kunna säga att jag har social ångest och att jag kanske innerst inne vill kunna umgås med folk, men samtidigt så vill jag inte det. Det är rätt så komplicerat. I skolan däremot, kan jag umgås men min kompis och tycka att det är jättekul men aldrig efter skoltid. Efter skolan är jag i STORT behov av att vara för mig själv.

Jag har svårt för stora förändringar vilket resulterar i depressioner. Då menar jag som väder, miljöbyte, flytt osv.).

Jag har dåligt lokalsinne, samt bollsinne. Rör mig osmidigt och har ingen känsla för lagsporter.

Jag har svårt för att bryta vanor men jag VILL göra det. (brukar vara tvärtom?)

Jag har få intressen. Ett helt sommarlov kan passera utan att jag gjort nånting särskilt och jag spenderar dagarna i skolan och sen kollar jag på film efter film. Just denna vana vill jag bryta men det är jättesvårt för mig. Sen älskar jag att sitta i flera timmar i sträck och bara googla på en massa saker.

Ojämn begåvnings kurva (mot det lägre..)

Svårt för att se helhet och allt blir fel när jag hakar upp mig på vissa detaljer.

Självstimulerande beteenden

Listan kan göras längre..

Sen har jag inga problem med ögonkontakt, outtalade regler, kroppsspråk, ironi och ansiktsuttryck och jag säger oftast inte socialt olämpliga saker och jag tolkar inte allting bokstavligt. Jag trodde att allt detta, förutom det sistnämnda var något som var själva grunden för en diagnos.

Har det blivit något fel tror ni? Vad ska jag göra? Nu har inte jag någonting emot diagnosen men det känns fel med tanke på att jag inte uppfyller tillräckligt många kriterier, eller? Det känns som att jag har ljugit även fast så inte är fallet.

Tankar/åsikter att dela med er? Fråga gärna om det är någonting ni undrar över.

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Fråga den som satte diagnosen hur den tänker! Be att ni går igenom diagnoskriterierna tillsammans och kräv att få det förklarat. Det gjorde jag, inte för att jag tvivlade på att diagnosen var riktig utan för att jag ville veta hur jag passar in i diagnoskriterierna.

När jag fick diagnosen så förklarade hon att det var genom mitt sätt att fungera och tänka. Hon utgick från det hon hade sett alla gånger som vi träffats. Sen gjorde jag även WAIS test där jag hade svårt för symbolletande, samt delen med klossarna, klarade av detaljer men inte helheten.

Jag kanske ska be dem att förklara lite bättre.

För mig låter det som autistiska drag. Men att ställa diagnoser är svårt. Du borde prata med den som gav dig diagnosen den diagnosen jag har är åt autism hållet. Jag är precis tvätom jag gillar att vara bland folk men har beroende av att få vara i fred i bland. Sen vill jag att det ska vara ordning på saker o ting o gör nån fel eller nåt så blir jag arg då.

Du tycker alltså att du inte borde få ha en autism-diagnos alls, eller är det den du till slut fick som känns fel?

Jag har också varit osäker kring min diagnos då jag känner att jag saknar en del problem och svårigheter som känns viktiga för att få en diagnos, men samtidigt verkar det mesta som går att läsa om Asperger på diverse sidor och som rör diagnoskriterierna lite missvisande, i alla fall om man läser på ett forum som detta där personer med AS-diagnos vistas.

Hur som helst har jag svårigheter och problemområden, och jag tar tacksamt emot den hjälp jag kan få för att tackla eller ta mig runt dessa problem, samtidigt som Asperger ändå känns som rätt diagnos för mig då jag känner igen mig väldigt mycket.

Det jag menar är ungefär: vad innebär det för dig att du får en diagnos? Om du har gjort en utredning bör du ha gjort den av en anledning?

Gör en ny utredning på ett annat ställe än där du gjorde den tidigare för att få fler åsikter kring det hela.