ankhh skrev:Idag känner jag mig konspirationsteoretiskt lagd, så jag undrar om alternativa uttryck kan användas som ett sätt att förminska problemen, och därmed inte behöva ge/betala för så mycket stöd.

Sen tycker jag i och för sig att det kan vara attraktivt att tala om aspighet som en personlighetstyp i vardagliga sammanhang. Då det kan fungera som ett slags begripliggörande etikett istället för stigma.

Men de professionella vi möter ska ge katten i att förminska de olika svårigheter vi har.

Jag gillar din konspirationsteori. Men det finns ett litet problem med den, nämligen att den förutsätter en avsikt.

Personligen tror jag inte att det finns en plan bakom det. Det är förmodligen något som bara uppstår i ett samhälle där staten har femtielva olika bidrag men ingen medborgarlön.

ankhh skrev:Du har rätt, Alien, här blev det betydelseglidning av. Jag borde sagt att jag envisas med att jag har funktionshinder till följd av funktionsnedsättningen, inte att de problem jag har = funktionsnedsättningen.

Letade också efter ursprunget till ordet "funktionsvarierad", och det verkar i alla fall föras fram av "funkisrörelsen", se http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/ ... ofobi.html

Personligen är jag ändå skeptisk till om professionella använder ord som förminskar problemen. Men, visst, det kan vara i all välmening, för att inte såra.

Tror Mountain_lion har rätt, det finns knappast enighet om detta, och det ska väl inte heller behövas.

Undrar när produktion av nyord står för halva Sveriges GNP?

Och som språkintresserad måste jag verkligen berömma dem på sätt och vis för att de misshandlar språket för sina kortsiktiga intressens skull. Man behöver inte resa långt ut i svenska förorter för att se monument över hur fel de har. Nämligen funkiskåkarna.

Det har alltid funnits byggnader som varit just funktionalistiska, så det är lite av en provokation i det namnet. Men vad funkiskåkarna har gemensamt är att just funktionen står över de högre skönhetsvärdena.

Just ordet "handikapp" (och alla dess mer eller mindre misslyckade ersättare) har problemet att det är generaliserande. För "blind" eller "halt" säger exakt vad som är problemet och ingenting mer. Och varken blindhet eller hälta behöver i sig vara anledning till oro. Men om du får reda på att någon har utsett en blind man som badvakt, skulle du inte bli rädd då? Att vara rädd över att någon uppenbart kommer att ha svårt att klara sin uppgift är en sorts rädsla.

Sedan så finns den andra sortens rädsla som typ är att handikapp är olika straff från Gud eller så.

Vad som är funktionellt är relativt. En osthyvel fungerar dåligt som en visp och en visp fungerar dåligt som en osthyvel. Och en blind kommer att fungera dåligt som en människa.

Ingen skulle säga att ett hus med ett stort hål i taket fungerar bra som ett hus. Funkiskåken är då ingen funkiskåk längre. Så om vi har människor som är blinda/döva/förlamade så kan de inte vara "funkisar".

Jag skulle säga att de som främst tjänar på detta är de som redan är aktivister. Och de normala människor som kan slumturista lite. De svarar dock aldrig på frågan hur det kommer sig att om de här människorna nu är så fantastiska, varför måste de ha massa extrainsatser? Utan den tjattrande klassen drar vidare mot något nytt och spännande.

Ett historiskt perspektiv är att förr så kunde man faktiskt hitta arbeten åt handikappade. Jag säger inte att allt var bra förr. Bara att i Japan var akupunktör och massör ett traditionellt yrke för blinda. I väst var det borstbindare. Och i tysktalande länder satte man de som var lite eljest att väva.

kiddie skrev:Om man är funktionshindrad ska man sluta upp med de områden inom vilka man glänser och klippa bort dessa från sin identitet? Funktionshindrad låter ju som att man inte kan något inom något område.

Förstår förövrigt inte varför man inte säger handikapp mera. I ordets rätta bemärkelse är det ett mycket bra ord!

Antar att det är dags att vara tjatig och säga vad det är för fel på en, även om det kan vara jobbigt. Personligen har jag inget intresse av att ingå i ett enda stort handikappcommunity. Än mindre sitta och hitta likheter mellan mig och någon som har epilepsi. Dels för att jag har nog med egna problem. Dels för att jag inte står ut med akademiker som leker med orden. I jobbet var jag en gång på en slags sådan kongress där just olika handikapp var en liten del av det hela.

I funktionsnedsättningen ingår det att miljön påverkar hur allvarlig funktionsnedsättningen är. Dvs en döv är inte speciellt funktionsnedsatt på en dövskola.

Även om jag inte känner mig del i en funktionsnedsatt grupp så förstår jag att ordet används. Skulle man inte få bilda med ord en större grupp än en viss diagnos då?

När jag var deprimerad hatade jag alla glada tillrop om att alla KAN! Jag kunde ju inte. Det var ju bara faktum. Men nu kan jag ju mer utan depression. Då känner jag att vissa vill trycka från andra hållet istället att "Du kan inget". Jag hade aldrig trott som deprimerad att jag skulle reta mig på det för jag kände bara LÅT MIG VARA!

Så det viktigaste är väl att man håller peppningarna till folk som vill peppas.

kiddie skrev:I funktionsnedsättningen ingår det att miljön påverkar hur allvarlig funktionsnedsättningen är. Dvs en döv är inte speciellt funktionsnedsatt på en dövskola.

Handikappet finns alltid där. Däremot så fungerar den döve bättre socialt. Men finns det situationer då det kan vara bra att höra, även på en dövskola.

Det skulle vara något lättare att smyga sig in där och sno saker dagtid. Syn kan täcka upp för hörsel bara så mycket.

Skulle det vara dövofobiskt att sno saker från döva? Nej, bara opportunistiskt.

kiddie skrev:Även om jag inte känner mig del i en funktionsnedsatt grupp så förstår jag att ordet används. Skulle man inte få bilda med ord en större grupp än en viss diagnos då?

Ingen hindrar någon. Men på ett mer handfast plan är nyttan diskutabel. Den som uppfinner en bättre hörselapparat gör mer för världens alla döva än alla de som rasar mot hörselmaktsordningen i universiteten. Liksom den dagen då de där akademikerna får svårt att tala; varken kan sminka, klä sig eller gå på toaletten själva; misslyckas ständigt med studier och arbete; får grava epileptiska anfall; måste sondmatas; har svårare att greppa nya koncept än en normal sjuåring; onanerar offentligt och blir livrädda när det börjar blåsa - DÅ kan vi snacka om grava handikapp.

kiddie skrev:När jag var deprimerad hatade jag alla glada tillrop om att alla KAN! Jag kunde ju inte. Det var ju bara faktum. Men nu kan jag ju mer utan depression. Då känner jag att vissa vill trycka från andra hållet istället att "Du kan inget". Jag hade aldrig trott som deprimerad att jag skulle reta mig på det för jag kände bara LÅT MIG VARA!

Stämmer bra. Jordan Peterson sade att "högern" har fel för att de tror att alla kan lyckas bara de anstränger sig och "vänstern" har fel för att de tror att alla är likadana.

kiddie skrev:Så det viktigaste är väl att man håller peppningarna till folk som vill peppas.

Det är bara det att i de där uttalandena om hur bra handikappade egentligen är så är det massa höjda förväntningar.

Men du uttrycker dig lite som om man inte är perfekt så kan man ingenting. Tror du att en hörande konstnär av naturen är bättre än en döv konstnär?

kiddie skrev:Men du uttrycker dig lite som om man inte är perfekt så kan man ingenting. Tror du att en hörande konstnär av naturen är bättre än en döv konstnär?

Beror på vad det är för konst. En döv ljudkonstnär vore intressant att höra verken av.

Ett extremfall är ju Stephen Hawking. Han kan knappast vara en modell för hur alla med ALS bör vara. Men jag känner inte till minsta uttalande från honom om normativiteten kring att kunna gå osv. Kan ju vara för att han var så oerhört mycket smartare än alla de där cripteoretikerna.

Och för det fick han den finaste utmärkelsen någonsin, en punkig populärkulturhjälte. Simpsons, Star Trek, Dilbert, Son of the Beach bara för att nämna några.

Min livssituation har varit väldigt sårbar de senaste årtiondena. Allt detta normalisarna tar för givet har jag knappt känt. I Normalien är 3-4 månader arbetslöshet en stoor katastrof. I synnerhet om du är akademiker, för då kallar Svenskt Näringsliv och Överutbildades Fackförbund på Normalpolisen. För mig är 3-4 månader en typisk väntetid till att få tala med en handläggare på Arbetsförmedlingen.

I Normalien så behandlar man varandra väl, för andra är värdefulla, avtal måste följas och man har ett rykte att tänka på. Mig vet man inte hur man skall behandla, men det gör inget om ett ärende faller mellan två stolar.

Att jag har höga krav på andra är för att jag inte har råd med mindre. Givetvis så anpassar jag mina krav efter situationen. Men jag måste alltid få ut mer av något än vad jag investerar i det.

Freedrone skrev: En döv ljudkonstnär vore intressant att höra verken av.

Beethoven

Chilehead skrev:

Freedrone skrev: En döv ljudkonstnär vore intressant att höra verken av.

Beethoven

Symfoni nr 9 vill jag minnas att vi lärde oss på musiken i skolan var det ända stycket han skrev som döv.

Här kan du lyssna på en döv DJ som lever i dagsläget.

https://edition.cnn.com/2013/08/28/heal ... index.html

slackern skrev:

Chilehead skrev:Beethoven

Symfoni nr 9 vill jag minnas att vi lärde oss på musiken i skolan var det ända stycket han skrev som döv.

Här kan du lyssna på en döv DJ som lever i dagsläget.

https://edition.cnn.com/2013/08/28/heal ... index.html

Sant.

Kruxet med "handicapable"-schticken är att då finns det ju liksom ingen anledning med stödåtgärder. De klarar ju sig ändå!

Man kan väl klara vissa saker galant och vissa saker nästan inte alls.

kiddie skrev:Man kan väl klara vissa saker galant och vissa saker nästan inte alls.

Visst, men om något är för ojämnt så blir det inte roligt för någon längre. I reglerna till rollspelet GURPS står det en rolig sak om hur man skapar rollfigurer med det systemet. Folk får t.ex. 100 poäng at köpa olika färdigheter och förmågor med (t.ex. skytte och absolut gehör). Men om man skaffar nackdelar (t.ex. färgblindhet och en smutsig hemlighet) så får man mer poäng att köpa fördelar för. Regelboken rekommenderar dock att sätta en gräns för hur mycket nackdelar som får köpas. För ingen tycker i längden att det är roligt och spelleda en figur som är en puckelryggig, argsint dvärg med klumpfot.

Sedan så kan folk vara sämre på alla fronter. Multihandikapp brukar följa principen "ju fler desto värre".

Vad företag som Samhall gör är inte bara att de ökar risken för att folk tycker sämre om handikappade, det skapar även förakt för arbete som sådant. Samhalls schtick är ju att de kan lösa arbeten som kräver flera (dvs deras arbetskraft är billigare), t.ex. städa hotellrum. Men ibland är det så att flera personer bara springer i vägen för varandra och att en riktigt kompetent person är lösningen. Och oavsett så behöver de på Samhall arbetsledare. (Tänk dig att du är en hotellstäderska från Colombia som arbetat i 20 år här. Slitit lite extra hårt för att du är ganska kort. Och så kommer det massa svenskar som verkar knappt veta vad busstidtabellen heter, som gör samma jobb som du fast slarvigare och kräver direktövervakning. Det är inte bra för de etniska och klassmässiga relationerna...)

Helt osökt tänker jag på slaveriet i Sydstaterna. Plantagerna hade iofs vissa fördelar att jorden var bördig och man kunde få vissa stordriftsfördelar. Men i det stora hela så var det inte speciellt produktivt. Förmännen ägnade stor tid åt att bara rida fram och tillbaka och säga "Hörni, kan ni inte ta och jobba lite nu? Snälla?" Slavägarna hade iofs all rätt i världen att piska slavarna. Men det var något man helst slapp. Dessutom ville ingen vettig slavägare få ett uppror på halsen eller få rykte om sig att vara en slavplågare (för det hade varit ett svaghetstecken).

Och hos folk som aldrig skulle kunna tänkas ha råd med slavar så slog de av på arbetstakten. På andra sidan Jorden, på Java där det aldrig fanns speciellt mycket slavar. Så kunde vanligt folk hellre anlita en bärare än att bära själva. Just för att de föraktade så enkelt arbete.

Jag minns inte exakt var, men det fanns ett svenskt företag där man hade anställt massa med Downs syndrom. Deras uppgift var att bocka till metallbitar. De var en integrerad del av företaget. De producerade vinst. Men de fick ändå inte göra det, för då hette det att de var utnyttjade.

Rekordet i att o-integrera folk har Fredells i Sickla. De har en massa personer som är lite eljest. Skillnaden mellan de och de vanliga anställda var att de vanliga hade tröjor i mörkare blå nyans och en pratbubbla på ryggen där det stod "Du kan fråga mig om saker". Sedan fick de som var lite eljest röda tröjor.

Jag minns inte den exakta fördelningen, men det kan ha varit 60-40 till 70-30. I vilket fall som helst så var de eljest en ordentlig andel.

Jämför å andra sidan med Myrorna och Stadsmissionen. De är helt öppna med att de har folk i arbetsträning. Men det gör inget att en del kanske är lite för noggranna osv. Jag går ju ändå inte dit för att få världens snabbaste service. Faktum är att jag aldrig går dit med några som helst förväntningar än att de har nya grejer varje gång. Men de får ha sina egna kläder och får därför vara individer, ehuru med problem. Men det där med Samhall osv? Om klienterna inte var en del av en större gemenskap så är de nu garanterat inte en del av en större gemenskap.

Freedrone skrev:

kiddie skrev:Man kan väl klara vissa saker galant och vissa saker nästan inte alls.

Visst, men om något är för ojämnt så blir det inte roligt för någon längre.

Så du menar att man aldrig kan vara produktiv inom ett område eller ens känna glädje om man har någon form av funktionshinder!!!

Det är helt sinnesrubbat faktiskt.

Har man problem med att städa och laga mat och får boendestöd till det så kan man väl ändå glädja sig över att man t ex kan skriva kreativt, att man kan ha visst självhushåll, att man njuter av naturen och sina vänner.

Eller ska man sluta med de bra sakerna för att du säger det???

Självklart har vissa med grava funktionshinder det så svårt att de har svårt finna mening men det finns grader i helvetet.

kiddie skrev:

Freedrone skrev:

kiddie skrev:Man kan väl klara vissa saker galant och vissa saker nästan inte alls.

Visst, men om något är för ojämnt så blir det inte roligt för någon längre.

Så du menar att man aldrig kan vara produktiv inom ett område eller ens känna glädje om man har någon form av funktionshinder!!!

Det är helt sinnesrubbat faktiskt.

Har man problem med att städa och laga mat och får boendestöd till det så kan man väl ändå glädja sig över att man t ex kan skriva kreativt, att man kan ha visst självhushåll, att man njuter av naturen och sina vänner.

Eller ska man sluta med de bra sakerna för att du säger det???

Självklart har vissa med grava funktionshinder det så svårt att de har svårt finna mening men det finns grader i helvetet.

Märklig tolkning. Har jag aldrig menat.

Att man är berättigad till en stödinsats - oavsett varför eller vad den består av - är just för att jämna ut ojämnheterna. För annars kommer ojämnheten att bli en för stark selektor.

Tag t.ex. det där med kontor och de som har svårt att gå. Så länge det finns bra hissar, ramper, armbågsutrymme, bra brandsäkerhet och trapporna inte är helt idiotiska så är det inget större problem att arbeta på kontor. Innan dess så var två fungerande ben ett minimikrav för att arbeta där.

Men sedan så har vi ju datoriseringen av arbetslivet. Innan datorerna gjorde sitt intåg på 80-talet så behövde man inte greppa det. Arbetet bestod av vad man såg; papper, penna och telefon. Givetvis har datorer som sådana funnits väldigt länge. Men hålkortsmaskiner var inget som alla använde sig av vid arbetet. Och även där var arbetsmomentet att mata in och ut hålkorten något som krävde förhållandevis lite utbildning. Det var mest ett tragglande.

Men bara att arbeta med Officepaketet kräver ett betydligt mer abstrakt tänkande än vad forna tiders kontorister använde sig av. Det var inte så att de var dumma i huvudet eller inte skulle ha kunnat lära sig det. Det är bara det att varje sak man försvårar är det alltid några som inte kommer att kunna anpassa sig till det. Så det är ingen slump att man har laggt så mkt energi på att göra smartphones användargränssnitt användbara för den stora massan. Och om man har svårt att komma ihåg saker etc så kan man kombinera den med en sådan där klocka som kan ge en diskreta påminnelser. Vissa saker blir bättre.

Givetvis så kan alla försöka nå någon slags fulländning inom sina ramar. Men det gäller att känna sig själv och hantera ojämnheterna.

Och olika utbildningar är till stor del ett sätt att se vad allas miniminivå är. För examinerade måste det finnas ett golv. Det spelar ingen roll hur trevlig och intelligent du är, lämnar du inte in inlämningsuppgifterna så platsar du inte där. Militären tar idén om golvet ännu mer allvarligt med alla inträdeskrav och ständiga tester. Det går inte att ta ut folk i strid som om det vore något datarollspel där man har en klen alv som är jättebra på att skjuta och en långsam dvärg som är bra på att slåss osv. (Sedan så har fyskraven blivit mer diversifierade. Förr skulle en soldat vara någon som var otroligt seg och uthållig, vilket gjorde att de mer atletiskt byggda soldaterna fick det svårare. Nu kan även atleterna få en lättare chans. Kommer dock inte ihåg om det var USAs armé eller marinkår. Strunt samma. Golvet kvarstår.)

Personligen är jag allergisk mot alla sorters komplimanger, för jag vet hur billiga de är och jag vet hur det är att leva med ojämnheter. "Anon, du är så himla bra på ditten och datten. Utan dig Anon hade vi inte löst detta problem." "Ja, men ge mig fast anställning och lite tillägg för att jag är så kompetent." Då brukar det bli tyst.