Ursäkta eventuella stavfel och om allt blir rörigt. Men det är direkt från mina tankar och är lite paranoid ibland att jag säger för mycket om mig
själv. Men nu får det bära eller brista, har ändrat så många gånger att jag inte orkar hålla på pilla i texten i all evighet.

Jag får det förklarat, gång på gång. Att det är något speciellt med mig,
Vad jag gör, säger, hur jag går och är klädd.

Jag får hela tiden förklarat att något inte stämmer. Min envishet har lett mig till denna punkt där jag verkligen måste reda ut mina känslor eftersom ingen tycks förstå den ångesten jag bär inom mig, eller,
varför skulle dom förstå? alla är olika. Men samtidigt får jag höra gång på gång att så tänker alla vilket jag ofta tar bokstavligt.

Mitt pedantiska sida är att en layout får inte se fel ut i mina ögon utan det måste vara perfekt. T. ex vi skulle göra en tröja på en skola som jag gick på, med våra namn, skolans logga och våran speciella inriktning. Den personen som gjorde layouten till tröjan valde att göra om skolans logga och lägga till en liten krumelur jag inte tålde. Vissa av bokstäverna flöt ihop med varandra på ett konstigt sätt. Detta klagade jag på en del vilket gjorde personer sura. Så jag använde tröjan för att vara snäll en gång och har därefter inte ens tittat på den.

Petitesser. När jag gör en film har jag något pedantiskt för eftertexter, hur det ska se ut och formas. Gärna så strukturerat som möjligt
i perfektion.

T. ex

Det får ej stå KLIPP i eftertexterna på någon film jag gjort. Utan måste stå KLIPPARE. Ett klipp är inget yrke och hör därför ej hemma som yrkesroll. Det är därimot en Klippare. Det får inte stå Manus utan måste stå Manusförfattare, Regi kan det dock stå utan problem. Manus/Regi sammansatt går också bra. Det är små grejer men betyder mycket för mig. När det kommer till manus har jag ett överdrivet stort intresse i vilken färg pappret har (Gillar rosa eller blå papper) och själva formateringen i texten. Mina Historier brukar ofta vara ganska krångliga och svåra att förstå, det är för att jag går in för att skriva så komplicerade manus med mycket twister. Manuset måste vara bra enligt mig och jag blir sällan nöjd förens någon verkligen påpekar att det är bra.

Ibland när jag har gjort en film är jag osäker på vilken yrkesroll jag har då jag både kan skriva filmen och medverka som skådespelare, då tar jag in en vän som regisserar trots detta kommer jag med en aning regi hur jag tänkt i manuset. Men jag är då inte regissör eftersom
jag är en skådespelare som diskuterar en scen med en regissör. Detta gör att jag kan gå in och ändra i eftertexterna hit och dit så att stavningar och yrkesroller följer mina pedantiska regler. Allt detta kan skapa irriationer speciellt när det är ont om tid.

Ibland känner jag mig så otroligt ego som tycker så jävla mycket om allting. Det är krig i mit huvud mellan på vad jag gör som är bra mellan hurvida det är bra eller inte. Hur är man bra?

Folk säger till mig, var nöjd med dig själv, tro på dig själv. Men trots detta motsäger det mina indre ideal, att om jag skulle tro på mig själv -
vilket jag gör till och från - till hundra procent så skulle mitt ego vara så stort, att alla mina rädslor, T. ex rampfebern jag kan få innan jag går ut på en scen för att spela teater eller under en filmvisning. Den skulle försvinna. En känsla som jag gillar. Därför kan gå jag in i ganska nedvärderande tankar om mig själv.

I mitt svartvita tänkande finns det antingen eller. Antingen tror jag på mig själv eller inte. Men krigen inom mig gör att jag endast fokuserar på
det som sägs för stunden.

Du har gjort något dumt = jag är dum jämt
Du har gjort något bra = jag är bra jämt

Förvirringen är solklar. Vet inte om det jag gör är bra, varför ska jag då tycka det? varför kan jag inte vara ärlig och säga att jag faktiskt INTE vet
om det jag gör är bra. Detta säger jag dock bara till mig själv.

Jag är i ett ständigt försök att förstå min omgivning, hitta någon logik bakom allt och så har det alltid varit. Har fått vredesutbrott för att tjejer jag blivit kär i inte kände en ömsesidig kärlek. Jag förstod helt enkelt inte deras signaler.

Jag den enda i min närhet som misstänker asperger. Min mor, mina vänner kan inte tänka sig att jag har en asperger, dom tycker att jag är jag punkt slut. Dom säger att jag har mina små egenheter men det har ju vem som helst. Min mor gör allt för att bortförklara mina tankar, som att hon inte kan sätta sig in i hur jag känner det. Sedan blåser hon upp det till någon negativ grej och är tvungen och berätta för nära och kära hur jag känner. "Nu tror han att han har Asperger också" men förfan, bara för att jag berättar det till henne så vill jag inte att andra ska veta om det. Hur som helst kan hon inte tro det. Hon kan verkligen inte eftersom jag var ett sådant snällt barn som inte gjorde en fluga förnär. Men min barndom har varit allt i från problemfri. Mobbning och en känsla av att aldrig passa in osv. i min barndom ville jag för det mesta vara själv och leka med lego, rita, eller bara ligga och tänka på oändligheten. I min tonnår hade jag svårt att passa in och testade alla subkulterer var av en har hängt kvar hela livet.

Allt har liksom bara hänt och det jag uppfattat är TJAT om hur jag är och UPPMUNTRAN till hur jag ska vara vilket skapar en en förvirring i min självuppfattning. Har aldrig haft någon flickvän men haft några tillfälliga förhållanden men dom tog slut fort pga, för lite intresse från min sida och tjejerna tyckte ofta att jag var lite väl komplicerad för dem. Så jag har haft mycket otur. Kan även säga en viktig detalj när jag är i farten. Min äldre bror har diagnosen asperger och jag har aldrig misstänkt att jag kan ha asperger förens nu efter en lång depression och mycket grubblande. Fler bitar faller på plats så att säga.

Jag har ganska många grejer som jag gör utan att jag tänker på det, mest när jag är nervös och liksom kopplar bort omvärlden. Jag gnuggar fingret bakom örat väldigt ofta och står på fötternas långsida så fötterna blir snea med fotsulorna riktade mot varandra. Kan gå av och an, ofta runt och fram och tillbaka. Kan gå till ett ställe sedan går jag tillbaka och efter en stund gör jag samma sak igen utan att jag tänker på det. Kan sitta och titta på ingeting och vara helt inne i mina egna tankar. Ofta hur saker och ting fungerar och hänger ihop. Det som förbryllar mig är tanken på att jag gör det för att jag tror att det är så jag är eller om jag alltid varit så. Som att jag kanske bara inbillar mig allting, men samtidigt hittar jag alltid nya kopplingar till att jag faktiskt varit så jämt bara det att jag blivit mer medveten om det nu.

Socialt i livet är jag egen, har ganska många vänner och har endå relativt lätt att befinna mig på offentliga platser. Dock har jag en skräck för trafik och bussar, även om jag åker daglingen. Men känner mig alltid så instängd bland alla människor. Jag missuppfattar ofta ord, blandar ihop saker, ställer många frågor eller hakar upp mig på ord och händelser. Kan inte prata med folk om jag inte är avslappnad för då blir det blir välldigt mycket missförstånd.

Citat:
Mamma - Kan du städa?
Jag - Ja
Mamma - Du säger alltid ja, men du gör det aldrig.

Allt jag vill just nu är att hitta lite lugn och nu skriver jag detta för att jobbet är krävande, allt är krävande för mig och jag måste få tala ut innan jag blir tokig. Snälla kom med synpunkter, råd och liknande. Om jag inte har Asperger visst. Då kan jag endå lära mig mer om min bror så det är endå positivt.

Tack för att ni läste.
Mvh

Hej och välkommen!

Visst kan du ha aspergers, och då får du mycket information här. Man kan ha AS och ändå vara helt olika, som du kanske är olik din bror med diagnos. Har du läst denna tråd: http://www.aspergerforum.se/vanliga-fra ... t8504.html

Känner igen den där känslan av att "it got to be perfect", även om andra tyckte det var småsaker.

Känner igen mycket själv även fast jag inte har en diagnos. Har också en bror med diagnos och en omgivning som spontant tyckte "Du har inte asperger!", fast jag tror en del av dem har börjat inse att jag kan ha drag av det.

Ska köpa en skrivare idag och skriva ut min eländiga egenremiss så jag kan få iväg den någon gång, sen får vi se.

Känner igen att jobbet upplevs som för krävande så det är skönt att ha semester. Önskar dock jag kunde ta semester från vuxenlivet också.

Har du någon kontakt med en psykolog/kurator? Du kanske kan fråga denne om råd eller skriva en egenremiss? Under förutsättning att du vill ha en diagnos förstås.

Alien skrev:Känner igen den där känslan av att "it got to be perfect", även om andra tyckte det var småsaker.

Hög igenkänningsfaktor. Är så glad att jag börjat teckna/måla på datorn för den tänker jag mig för innan jag slänger ut genom fönstret för att någon yttepyttedetalj inte blev som jag ville. För mig kvittar det vad min omgivning säger - är jag missnöjd med något så kan de säga vad de vill; jag kommer hata bilden för det. Har däremot lärt mig att göra klart dem numera.

Välkommen förresten!