När jag skriver detta är jag väldigt upprörd, på gränsen till ett meltdown/en panikattack. Så om jag låter panikslagen/desperat så är det för att jag är det. Jag behöver verkligen eran hjälp nu för jag är väldigt förvirrad. Jag förstår mig inte på vårdsystemet!

Så här är det. Jag är i kontakt med NPF-portalen i Uppsala. De tycker att min problematik tyder på Asperger och/eller ADD men jag har inte blivit beviljad någon utredning än. Jag ska få träffa en psykolog någon gång i framtiden (förhoppningsvis innan årsskiftet, men de vet inte exakt när) som ska avgöra om jag ska få en utredning eller inte. Medan jag väntar på att det ska beslutas har jag varit i kontakt med primärvården. Jag har fått träffa en psykolog två gånger som sist sa att jag "når upp till" kriterierna för Depression, generell Social Fobi samt Generaliserat Ångestsyndrom (jag mår väldigt dåligt). Hon sa att jag skulle få träffa min husläkare som ska ställa lite mer frågor och sedan fastställa diagnoserna.

Jag fick själv ta tag i att ringa till vårdcentralen och boka in en tid då min husläkare kunde ringa mig. Väntade en hel vecka på ett telefonsamtal och min läkare ringde mig för några minuter sedan (det är därför jag är så upprörd nu). När jag bad om ett uppföljningssamtal (som psykologen sagt att jag skulle få) verkade hon förvånad. Hon sa att hon tyckte att vi ska vänta och se ifall jag har några neuropsykiatriska problem först. Men det kan ju ta flera år! Det sa jag till henne och hon sa att hon visste det men att allt hon kan erbjuda är medicin. Alltså, jag har inga diagnoser och hon erbjöd ingen samtalskontakt. Jag sa till henne att jag inte bara vill ha medicin (även om jag kanske kan tänka mig att prova det) utan att jag behöver få prata med någon eftersom jag inte klarar av saker och ting längre. Jag är så himla desperat och hon husläkaren verkade inte fatta vad jag menade. Hon sa återigen att hon tycker vi ska vänta och se ifall jag har något neuropsykiatriskt problem först (vid det här laget höll jag på att få panik). Jag upprepade vad jag behövde.

Det hela slutade med att hon sa att hon måste prata med sina kollegor och återkomma till mig om ungefär en vecka. Är det så här det ska gå till? Ska jag inte kunna få någon praktisk hjälp under tiden jag väntar på eventuell NPF-utredning? Jag orkar inte med mitt liv längre. Även om det skulle visa sig att jag inte har något NPF så är Depression, Social Fobi och Generaliserat Ångestsyndrom nog för att få mig att känna mig helt dysfunktionell och må fruktansvärt dåligt. Vad ska jag göra? Hur fungerar det?

All hjälp uppskattas! Tack.

EDIT: Jag bör även nämna att min läkare var osäker på om jag ens behöver medicin och hon var förvånad över att jag ringde.

Märkligt hur det fungerar. Det kanske går smidigare om du stuntar i vad som sagts och hör av dig till npf-portalen igen och för dem förklarar precis hur dåligt du mår. Du skriver att du inte orkar med ditt liv längre och vill ha praktiskt hjälp kanske får du det snabbare om de där förstår hur pass illa det är för dig nu?

Ledsen att jag inte kan ge några bättre råd än så, det verkar fungera olika i systemet beroende på vilka man kommer i kontakt med. Det är fruktansvärt hur det fungerar ibland. Hoppas att du får hjälp snart.
Det verkar vara såsom många säger att man måste vara frisk för att få hjälp eller så djävla illa därann att man får gå före pga självmordsrisk.

Men va fan?! Såg din edit nu. Min personliga åsikter efter att ha läst detta är att du borde byta läkare.
Bland det första de bör göra när man mår dåligt oavsett eventuella npf-diagnoser är att hjälpa till med ångest och depressionsproblematiken. Hon borde åtminstone ge dig något ångestdämpande.

Min erfarenhet ser ut som så.
1.Jag ringde vc sa att jag varit deprimerad att jag har ångestproblem och tror att jag kan ha add och kanske asperger. Jaha sa receptionisten.
Fick så en läkartid det tog visserligen en månad men det var i sommras och det var då inte heller akut för mig.
2. Träffade en läkare en ung empatisk djupt förstående sådan. Hon skickade iväg en remiss till en psykolog för bedömningssamtal.
Men hon poängterade att trots att jag sa mig ej vara deprimerad för tillfället så var min ångest och sömnproblamatik något hon ville hjälpa mig med och skrev ut ångestdämpande.
3. Efter en månad kom kallelse till psykolog.
4. Nu har jag gått på bedömningssamtal och psykologen har skrivit utlåtande som följt med en remiss till stadens Npf-team. Så jag lär väl bli utredd om en sisådär några år.

Men! Jag har även fått beviljat från min vårdcentral att fortsatt få gå till psykolgen för att arbeta med min ångestproblematik.

Nu har jag förstått att jag har haft tur och att jag kanske dessutom upplevde det här som en rätt smidig process eftersom jag nu ändå mår ok.

Det är fördjävligt att det för många som mår dåligt ska vara så otroligt svårt att få hjälp. Vet att det kan vara en inkörsport till hjälp att när man mår dåligt att åka till psykakuten. Har tidigare övervägt det då jag är dålig på att prata och beskriva mina känslor via telefonen.

Angerboda skrev:Men va fan?! Såg din edit nu. Min personliga åsikter efter att ha läst detta är att du borde byta läkare.

Hur byter man läkare? Tänk om det är jag som har fel?

Neutrino skrev:

Angerboda skrev:Men va fan?! Såg din edit nu. Min personliga åsikter efter att ha läst detta är att du borde byta läkare.

Hur byter man läkare? Tänk om det är jag som har fel?

http://www.vardguiden.se/Sa-funkar-det/ ... rdcentral/

"Byta vårdcentral eller läkare

Du kan alltid byta läkare och vårdcentral. Du gör det på samma sätt som när du väljer vårdcentral, det vill säga genom e-tjänsten Mina vårdkontakter eller genom att skicka eller lämna in en valblankett på den nya mottagningen "


Finns även länk till hur man kan jämföra olika vårdcentraler. Men detta kanske är krångligt om du mår dåligt. Vet att när jag mår dåligt orkar jag inte tjafsa medan andra kan gå igång på att göra så.

Du har inte fel. Uttrycker din läkare förvåning över att du ska ha en samtalskontakt eller att det finns behov för att medicinering mot din psykiska ohälsa så är det hon som har fel.

Annars kanske det kan vara smidigt om du tar kontakt med psykologen igen och ber henne om hjälp.

"Jag har fått träffa en psykolog två gånger som sist sa att jag "når upp till" kriterierna för Depression, generell Social Fobi samt Generaliserat Ångestsyndrom (jag mår väldigt dåligt). Hon sa att jag skulle få träffa min husläkare som ska ställa lite mer frågor och sedan fastställa diagnoserna."

Har hon sagt detta så borde hon/psykologen vara införstådd med att du behöver hjälp och att du kanske behöver hjälp att förklara det för din förvånade icke införstådda läkare. Hon borde väl ha skrivit något som läkaren du var i kontakt med kan läsa?

Om jag var du skulle jag vända mig till psykolgen och förklara situationen och be henne förtydliga ditt behov av hjälp för läkaren.

Finns det ingen allmänpsykiatrisk mottagning i ditt län som du kan kontakta? Eller en psykakut? De bör kunna hjälpa dig med dina problem fram till en eventuell utredning.

Håller med Angerboda till fullo.

Banzai skrev:Finns det ingen allmänpsykiatrisk mottagning i ditt län som du kan kontakta? Eller en psykakut? De bör kunna hjälpa dig med dina problem fram till en eventuell utredning.

Allmänpsykiatrin vill ha en remiss från vårdcentralen (vilket min läkare är mycket tveksam till att skriva). Psykakuten känns som man bara kan kontakta om man är riktigt självmordsbenägen.

Vårdsystemet är skruvat, Neutrino.

En del av oss faller i sprickorna. Ledsen att du ska behöva få uppleva det så. Det är ett rent helvete tills det ordnar sig, så jag förstår dig. Tycker Angerboda uttrycker det jag skulle uttrycka ganska punktligt.

Neutrino skrev:

Banzai skrev:Finns det ingen allmänpsykiatrisk mottagning i ditt län som du kan kontakta? Eller en psykakut? De bör kunna hjälpa dig med dina problem fram till en eventuell utredning.

Allmänpsykiatrin vill ha en remiss från vårdcentralen (vilket min läkare är mycket tveksam till att skriva). Psykakuten känns som man bara kan kontakta om man är riktigt självmordsbenägen.

Det där är sjukt.

Och nej, psykakuten kan du besöka när du vill. Väntetider kan variera. Ibland väntar man länge, ibland går det snabbt. Det prioriteras.

Psykakuten kommer förmodligen skriva ut eller ändra medicinering, fråga om du vill bli inlagd (obligatoriskt att fråga det) och vad psykakuten kan hjälpa dig med. Be om en akut tid, förklara allt och låt ingen övertyga dig om att du kan vänta. Var rak och envis. Visa dina känslor. Du kommer bli hänvisad till psykiatrin och tillåt INTE att du blir skickad till vårdcentral.

Jag har blivit skickad till vårdcentral, men jag har fått en riktigt bra läkare som jag gärna behåller. Däremot ska man inte gå med en läkare som säger nej till dig. Du har rätt att begära det du begär. Låt dig inte övertygas av nonsens. Var envis och ryt till om du behöver. En del lyssnar inte lika bra som andra.

Vill du byta läkare ska du ha rätt att byta läkare oxå. Det är strunt samma hur fel du har ( Vilket jag inte tror du har). Och jo man ska visst ha rätt till stöd och hjälp även när man väntar på en utredning. Din läkare verkar ha valt fel yrke. Men i dagens samhälle verkar vissa vänta på att man tar saken i egna händer och begår självmord. Då först reagerar dom. När det är för sent.OBS!Jag menar inte att självmord är en lösning. Tvärtom. Det vill jag. Självmord är ingen lösning. Men ibland verkar vissa läkare tycka att det är ok med denna ickelösning.

Angerboda skrev:Finns även länk till hur man kan jämföra olika vårdcentraler. Men detta kanske är krångligt om du mår dåligt. Vet att när jag mår dåligt orkar jag inte tjafsa medan andra kan gå igång på att göra så.

Jag måste erkänna att jag börjar känna mig riktigt trött på det här nu. Börjar känna mig uppgiven och jag vet inte hur mycket jag orkar skickas fram och tillbaka längre. Jag kämpar och har kämpat så länge nu. Och jag är ensam i detta. Har ingen (förutom er) som jag kan ställa frågor till. Dessutom är jag ganska konflikträdd så jag vet inte hur mycket jag vågar bråka med vården.

earlydayminer skrev:Vårdsystemet är skruvat, Neutrino.

En del av oss faller i sprickorna. Ledsen att du ska behöva få uppleva det så. Det är ett rent helvete tills det ordnar sig, så jag förstår dig. Tycker Angerboda uttrycker det jag skulle uttrycka ganska punktligt.

Det är skönt att någon förstår. Jag funderar på att byta läkare men jag är som sagt ganska konflikträdd och jag är rädd att de ska bli arga på mig. Om vill byta läkare, behöver jag träffa min nuvarande läkare igen då? Alltså, för något slags avslutande samtal eller liknande.

earlydayminer skrev:Psykakuten kommer förmodligen skriva ut eller ändra medicinering, fråga om du vill bli inlagd (obligatoriskt att fråga det) och vad psykakuten kan hjälpa dig med. Be om en akut tid, förklara allt och låt ingen övertyga dig om att du kan vänta. Var rak och envis. Visa dina känslor. Du kommer bli hänvisad till psykiatrin och tillåt INTE att du blir skickad till vårdcentral.

De kan inte tvinga mig till att läggas in va? Jag vill verkligen inte bli inlagd. Är rädd för det. Förresten, hur vet man om man borde bli inlagd eller inte? Hur dåligt ska man må då? Kanske är en konstig fråga.

kullan skrev:Vill du byta läkare ska du ha rätt att byta läkare oxå. Det är strunt samma hur fel du har ( Vilket jag inte tror du har). Och jo man ska visst ha rätt till stöd och hjälp även när man väntar på en utredning. Din läkare verkar ha valt fel yrke. Men i dagens samhälle verkar vissa vänta på att man tar saken i egna händer och begår självmord. Då först reagerar dom. När det är för sent.OBS!Jag menar inte att självmord är en lösning. Tvärtom. Det vill jag. Självmord är ingen lösning. Men ibland verkar vissa läkare tycka att det är ok med denna ickelösning.

Ja, jag tycker det är sjukt. Jag förstår inte riktigt varför det är så. Jag är inte självmordsbenägen (trots att jag det senaste börjat få små listiga självmordstankar) och jag vill inte dö. Sjukt att jag (och andra) inte ska kunna få hjälp då.

Håller med earlydayminer, det är sjukt att det ska vara på det viset. Kontakta psykakuten, de kan inte lägga in dig mot din vilja, men du behöver hjälp. Låter som att du verkligen behöver en annan läkare. Jag hade själv en riktigt dålig läkare förut och bytte inte förrän efter jag vet inte hur många år. Borde ha gjort det tidigare, men det blev aldrig så.

Jag vet hur det känns. Fan, jag har 8 minuter på mig....

Nej, du behöver inte träffa din nuvarande läkare för ett avslutande samtal. Det är ditt val.
Även om du kallas till samma läkare, så kan du be innan att få reda på vad det handlar om så att det inte är något utöver det ni diskuterat.

Jag var också konflikträdd och orolig att folk skulle bli arga på mig. Det är något jag alldeles nyligen blivit bättre på och jag är 27 år gammal. Jag vågar stå min mark på ett helt annat sätt. Mycket tack vare en psykolog som var tydlig med att säga att mina åsikter, tankar, känslor och allt däremellan är lika värda som alla andras. Och man ska inte tvinga sig till något man verkligen inte vill göra, det är aldrig värt det. Nu har jag 5 minunter på mig. Jag måste gå just nu.

Sorry. Är hemma om en 3-4 timmar.

Gå inte till psykakuten, det är en dålig idé. Där byter man läkare varje dag, och bör undvika att sätta in mediciner eftersom man inte kan följa upp det. Jag påstår att det skulle vara direkt oseriöst att sätta in medicin på psykakuten.

Inläggning tycker jag heller inte låter som ett vettigt alternativ. Däremot ska du såklart ha hjälp, och den hjälpen ska din husläkare ordna. Det låter för mig som att du träffat en utbildningsläkare, dvs en som fortfarande arbetar under handledning. Det kan förklara den taffliga handläggningen.

Utifrån den beskrivning du gett ovan ser jag det som självklart att du ska börja medicinera, för ingen samtalskontakt i världen kan lösa dina problem när du är i så dåligt skick. Jag tvivlar på att du kan tillgodogöra dig någon terapi alls, och behöver stabiliseras med läkemedel innan man ens kan börja.

I sak bör du få ett preparat som är bra mot ångest, och då skulle det givna förstahandsvalet vara Sertralin (Zoloft). Citalopram kommer troligen inte att vara tillräckligt effektivt. Mitt andrahandsval skulle vara Paroxetin (Seroxat).

Och slutligen skulle jag säga att om du inte medicinerar är det inte mycket vården kan göra för dig. Om du skulle träffa mig på psykakuten skulle jag förklara ovanstående och säga att om du inte medicinerar har du faktiskt, i någon mening, valt att fortsätta må såhär. Kärvt, men sant (i mina ögon, som psykiater).

Hoppas att du snart ska må bättre.

Archpsyche skrev:Gå inte till psykakuten, det är en dålig idé. Där byter man läkare varje dag, och bör undvika att sätta in mediciner eftersom man inte kan följa upp det. Jag påstår att det skulle vara direkt oseriöst att sätta in medicin på psykakuten.

Inläggning tycker jag heller inte låter som ett vettigt alternativ. Däremot ska du såklart ha hjälp, och den hjälpen ska din husläkare ordna. Det låter för mig som att du träffat en utbildningsläkare, dvs en som fortfarande arbetar under handledning. Det kan förklara den taffliga handläggningen.

Utifrån den beskrivning du gett ovan ser jag det som självklart att du ska börja medicinera, för ingen samtalskontakt i världen kan lösa dina problem när du är i så dåligt skick. Jag tvivlar på att du kan tillgodogöra dig någon terapi alls, och behöver stabiliseras med läkemedel innan man ens kan börja.

I sak bör du få ett preparat som är bra mot ångest, och då skulle det givna förstahandsvalet vara Sertralin (Zoloft). Citalopram kommer troligen inte att vara tillräckligt effektivt. Mitt andrahandsval skulle vara Paroxetin (Seroxat).

Och slutligen skulle jag säga att om du inte medicinerar är det inte mycket vården kan göra för dig. Om du skulle träffa mig på psykakuten skulle jag förklara ovanstående och säga att om du inte medicinerar har du faktiskt, i någon mening, valt att fortsätta må såhär. Kärvt, men sant (i mina ögon, som psykiater).

Hoppas att du snart ska må bättre.

Tack. Jag har några följdfrågor:

1. Bör jag byta läkare? (Jag tror för övrigt inte att hon är en utbildningsläkare, men jag kan ju ha fel.)
2. Behöver jag vara rädd för mediciner (det är jag nämligen)?
3. Du skrev att jag behöver stabiliseras med medicin innan jag ens kan börja med terapi. Hur fungerar det?

1) Ge henne en chans till. Förklara att oavsett vad man kommer fram till i en utredning så har du ju ångest som behöver kuperas. Det ska man inte göra med medicin vid behov, utan med daglig medicinering. Hon verkar ju har erbjudit medicin, så jag föreslår att du antar erbjudandet. Om det inte fungerar byter du bara vårdcentral, går på ett kick.

2) Nej, det behöver du inte. Det finns inga perfekta mediciner, och man kan få biverkningar (som oftast går över). Man kan behöva justera dosen och man kan behöva byta preparat. Men man bör kunna hitta ett läge där du sammantaget har det bättre än hur du har det nu. Man blir inte beroende av antidepressiva, men man mår ofta lite sämre under in- och utsättningsperioderna. Du ska inte avbryta på eget bevåg, och du ska vara inställd på att behandla under lång tid, säkert flera år.

3) Du förefaller väldigt ångestladdad och har börjat umgås med tankar om döden. Det är inte en bra utgångspunkt för samtal om hur man lägger om sitt liv och börjar rota i olika saker. Du behöver må bättre, stabiliseras om man så vill, innan du kan tillgodogöra dig sådan terapi. Idén är att lyfta dig på konstgjord väg så du har kraft och energi att göra det som behövs för att du långsiktigt ska kunna må bättre.

4) Något om tvång i vården. I princip kan jag svänga förbi dig och tvångsomhänderta dig om jag vill, det kan jag göra när som helst eftersom jag är legitimerad läkare. Men för att det ska vara lagligt krävs att du har en 'allvarlig psykisk störning' som 'kräver inneliggande sluten dygnetruntvård' och att vården 'inte kan tillgodoses på annat sätt'. Dessutom måste du själv motsätta dig vård, vara ur stånd att ta grundad ställning eller tidigare ha visat dig omöjlig att behandla med frivillig inläggning. Om inte samtliga ovanstående, samtliga, är uppfyllda är det olagligt att behandla med tvångsvård. Så, om du söker akut av något skäl och de tycker att du ska stanna kvar, så är det osannolikt att de kan tvinga dig. Undantaget skulle väl vara om du antingen blir så suicidal att man måste göra det för att rädda ditt liv, eller att du blivit så djupt deprimerad att du fått psykotiska vanföreställningar.

Psykiatrin är inte perfekt, men den är bättre än sitt rykte. Den består inte av sadister köpta av läkemedelsindustrin som vill proppa i dig gift som gör dig sjuk och lägga dig i bälte så de kan slicka på din kind (eller värre). Det är inte så. Vi som jobbar här har väldigt ofta egna erfarenheter från att vårda anhöriga eller själva må dåligt. Annars väljer man inte det här jobbet.

Archpsyche skrev:1) Ge henne en chans till. Förklara att oavsett vad man kommer fram till i en utredning så har du ju ångest som behöver kuperas. Det ska man inte göra med medicin vid behov, utan med daglig medicinering. Hon verkar ju har erbjudit medicin, så jag föreslår att du antar erbjudandet. Om det inte fungerar byter du bara vårdcentral, går på ett kick.

Ja, hon sa i princip att det enda hon skulle kunna fixa åt mig är medicin även om hon inte var säker på att jag behövde den. Men är det inte en bra idé om hon i alla fall remitterar mig till allmänpsykiatrin? Kön dit är ungefär 8 veckor eller något liknande ändå. Det jobbiga är att jag inte vet vad som är "rätt steg" för mig att ta. Allt jag vet är att jag behöver hjälp. Jag känner mig väldigt liten och ensam i det hela.

Archpsyche skrev:3) Du förefaller väldigt ångestladdad och har börjat umgås med tankar om döden. Det är inte en bra utgångspunkt för samtal om hur man lägger om sitt liv och börjar rota i olika saker. Du behöver må bättre, stabiliseras om man så vill, innan du kan tillgodogöra dig sådan terapi. Idén är att lyfta dig på konstgjord väg så du har kraft och energi att göra det som behövs för att du långsiktigt ska kunna må bättre.

Okay, men det är ingen som kommer neka mig vård sen då eftersom jag tagit medicin och kanske mår lite bättre (ja, jag borde antagligen lita på vården lite mer)? Jag menar, man tar ju inte itu med roten av problem med mediciner.

Archpsyche skrev:4) Något om tvång i vården. I princip kan jag svänga förbi dig och tvångsomhänderta dig om jag vill, det kan jag göra när som helst eftersom jag är legitimerad läkare. Men för att det ska vara lagligt krävs att du har en 'allvarlig psykisk störning' som 'kräver inneliggande sluten dygnetruntvård' och att vården 'inte kan tillgodoses på annat sätt'. Dessutom måste du själv motsätta dig vård, vara ur stånd att ta grundad ställning eller tidigare ha visat dig omöjlig att behandla med frivillig inläggning. Om inte samtliga ovanstående, samtliga, är uppfyllda är det olagligt att behandla med tvångsvård. Så, om du söker akut av något skäl och de tycker att du ska stanna kvar, så är det osannolikt att de kan tvinga dig. Undantaget skulle väl vara om du antingen blir så suicidal att man måste göra det för att rädda ditt liv, eller att du blivit så djupt deprimerad att du fått psykotiska vanföreställningar.

Psykiatrin är inte perfekt, men den är bättre än sitt rykte. Den består inte av sadister köpta av läkemedelsindustrin som vill proppa i dig gift som gör dig sjuk och lägga dig i bälte så de kan slicka på din kind (eller värre). Det är inte så. Vi som jobbar här har väldigt ofta egna erfarenheter från att vårda anhöriga eller själva må dåligt. Annars väljer man inte det här jobbet.

Skulle inte säga att jag uppfyller några av de där kraven. Då slipper jag oroa mig för tvångsomhändertagning i alla fall (tack).

Jag vet att psykiatrin antagligen inte är så illa som folk i allmänhet säger att den är. I mitt fall är det dock så att jag råkat lite illa ut sedan jag började komma i kontakt med dem och jag känner mig ganska ... besegrad. Tänker dock inte ge upp.

Det viktiga är väl inte vem som behandlar dig, utan att du får hjälp? Och om det går att hantera i primärvård går det oftast snabbare. Specialistvården kommer ändå att behöva sköta din utredning så småningom, och jag skulle gissa att man tids nog kommer att sköta hela din psykiatriska problematik. Men att sätta in medicin klarar ju vem som helst, bara så man kommer igång menar jag. Sen får man se tiden an.

Jag är säker på att du behöver medicin. Det är för mig inget att diskutera.

Archpsyche skrev:Det viktiga är väl inte vem som behandlar dig, utan att du får hjälp? Och om det går att hantera i primärvård går det oftast snabbare. Specialistvården kommer ändå att behöva sköta din utredning så småningom, och jag skulle gissa att man tids nog kommer att sköta hela din psykiatriska problematik. Men att sätta in medicin klarar ju vem som helst, bara så man kommer igång menar jag. Sen får man se tiden an.

Jag är säker på att du behöver medicin. Det är för mig inget att diskutera.

Du har rätt. Det är bara krångligt och rörigt och jag får panik när jag inte förstår vad som händer. Det som skrämde mig mest med telefonsamtalet med läkaren var dock att hon sa åt mig att det är bäst att vi bara kör med medicin ("om du nu behöver det, det får vi se") tills dess att jag fått en NPF-utredning, trots att det kan ta upp till två år. Jag känner inte riktigt att jag vill gå på mediciner i två år utan att få prata med någon eller veta exakt varför jag medicineras (diagnoser). Förstår du vad jag menar?

Medicinerna har inget med din utredning eller ett eventuellt neuropsykiatriskt funktionshinder att göra. Medicinerna ska behandla ditt ångesttillstånd, oavsett vad det är som orsakat det och oavsett om det till viss del beror på din ev AS/ADD. Så jag tycker nog att du vet vad du medicinerar för. Man behandlar symptomen du har, inte de sjukdomar du eventuellt har.

Samtalskontakt bör du kunna få via vårdcentralen, om de klarar av dig. Annars får du vänta på samtalskontakt inom specialistvården.

Vad gäller "stå på dig" kan jag inte annat än hålla med. Du har naturligtvis rätt till vård.

Däremot är jag inte helt ense med Archpsyche på ett par andra punkter.

Till att börja med - samtalskontakt. Jag håller helt med att "grävande" inte alls är lämpligt där du nu befinner dig. Däremot kan KBT ha en positiv effekt på ångest och hjälpa dig hitta strategier till att hantera din ångest, något som känns mycket viktigt i det här läget. Mediciner är inga mirakelpreparat - det är inte så att du stoppar i dig ett par tabletter om dagen och vips så är du konstant ångestfri. Ångest kommer du att måsta hantera ändå, även om det förhoppningsvis blir på en mindre intensiv nivå.

Och så var det detta med medicinering. Tycker det är ett bra alternativ och det har onekligen hjälpt många, däribland min dotter (hon blev då satt på Sertralin, som nämndes ovan). Men, var försiktig under insättningsperioden. Det nämns här ovan att man kan "må lite sämre" under insättningsperioden (handlar oftast om ca 3 veckor) vilket är en sanning med modifikation. När man mår så pass dåligt som du tycks göra nu får man vara beredd på att man kan komma att må riktigt översjävligt under första tiden och hålla fokus på att det faktiskt kommer att vända till det bättre - det är övergående. Jag inser att mildrandet i det tidigare uttalandet i frågan kan ha som syfte att inte skrämma dig för medicineringen, men i det här läget är det bättre att vara beredd på vad som faktiskt kommer så att man vet att det är "som det ska" trots att man mår som man gör.

Archpsyche skrev:Medicinerna har inget med din utredning eller ett eventuellt neuropsykiatriskt funktionshinder att göra. Medicinerna ska behandla ditt ångesttillstånd, oavsett vad det är som orsakat det och oavsett om det till viss del beror på din ev AS/ADD. Så jag tycker nog att du vet vad du medicinerar för. Man behandlar symptomen du har, inte de sjukdomar du eventuellt har.

Faktum är att det kan vara en fördel i den här frågan. En utredning görs ogärna om man mår för psykiskt dåligt alternativt är för instabil varvid utredningen ofta kan komma att skjutas framåt i tiden i väntan på att man ska börja medicinera och inleda eventuell samtalskontakt och slutligen hamna på en nivå i måendet där utredningen inte riskerar att bli missvisande till följd av bakomliggande psykiska sjukdomar.

Ofta är det SSRI som sätts in och ev. lugnande i början av behandlingen, beroende på vilken typ av problematik du har. Jag själv har ätit en del men ligger för närvarande på två mediciner: Citalopram och xanor depot. Alprazolam (substansen i xanor) är beroendeframkallande och har satts in p g a min panikångest. SSRI har jag ätit sedan den 8 juli. Sedan jobbade jag min väg från mianserin samt atarax (som jag upplevde direkt skrämmande) till citalopram och xanor depot Däremot är min läkare noggrann med att läkaren hellre höjer SSRI än det lugnande p g a beroendeframkallning.

Jag har försökt minskat xanor depot några gånger och det kan vara riktigt svårt. Jag har bara ätit det i några månader, men läkaren sa att en plan för utsättning kommer igång så fort jag säger till.

Jag uppfattar att du behöver någon form av medicinering och det som sätts in är oftast SSRI (sertralin, citalopram osv). Ja, vad ska jag säga om det.. När det kommer till en del ångestproblematik behöver du också samtalsterapi, så jag anser att det inte bara skall vara medicinering.

Jag är helt sinnessjukt trött på tjat om SSRI. Tycker det var en bisarrt jobbig insättningsproblematik då jag fick panikattack efter panikattack - p g a feltolkning av fysiologiska symptom så som yrsel, illmående. Lillhjärnan är på helspänn. Jag anser att det var till stor del tack vare alprazolam som mina attacker minskade och givetvis att jag själv började arbeta med vad som orsakade min ångest.

Det är synnerligen viktigt att du får någon vettig att prata med, gärna en psykolog med erfarenhet i frågan om ångestproblematik. Oavsett vad läkarna säger, för läkarna tar det ur ett medicinskt perspektiv. Ångestproblematik är också laddat med känslor, tankar och beteenden som psykologin förklarar och behandlar rent praktiskt.

En behandlingsform är inte tillräckligt. Jag har ingen examen i något av dessa ämnen, men det känns ändå tvärsäkert till fullo att påstå att en kombination är vad du behöver. Två år med medicinering, utan samtalsterapi? Nej, bara nej. Oacceptabelt. Kräv det. Du har rätten till det.