Ny här!

Jag är drygt 50 år gammal. Jag har alltid känt mig utanför, haft svårt/mycket svårt för sociala relationer, förhållanden osv. Jag livnär mig (nätt och jämnt) som extremnörd. Tills för runt ett år sedan såg jag mig som en fullt frisk om än något excentrisk och otrevlig gubbe. Jag har dock alltid haft ångest, depressioner, självmordstankar, sömnproblem med mera, men sett detta som meseri eller följd av överrörligt intellekt. Jag har med andra ord mått uselt i 50 år.

För några år sedan lärde jag känna en ung kvinna med diagnosticerad asperger. Vi kommer bra överens, har regelbunden kontakt och fixar saker tillsammans. Jag undrade vad det var för fel på henne så jag googlade Asperger. Först trodde jag det var ett skämt. Beskrivningarna handlade om mig! Sedan dess har jag tagit reda på mer och fått förklaringar till varför mitt liv är så eländigt. Allt har blivit uppochnervänt och jag ser mig själv med nya ögon.

Efter mycket vånda tog jag kontakt med psykvården. Jag har aldrig haft kontakt med dylikt, aldrig ätit medicin etc.

Första mötet i förra veckan skulle vara en preliminär bedömning. Psykiatern och psykologen förklarade att fortsatt utredning skulle följa om anledning finns. Den skulle göras av andra och ta avsevärd tid.

Efter en timmes utfrågning om uppväxt med mera, meddelade psykiatern och psykologen att mitt fall var glasklart. De kunde ställa diagnos direkt. Det ska göras vid ett nytt möte om någon vecka. Jag får en gräddfil in i autismspektrat och aspergern!

Nu undrar jag om det är lönt att få en diagnos. Jag frågade flera gånger vid undersökningen, men fick inget bra svar. En diagnos kan försvåra mina redan dåliga möjligheter till försörjning, vara ytterligare ett stigma i sociala sammanhang etc. Vem vill anlita en extremnörd officiellt stämplad som knäpp? Psykiaterns bästa svar var att jag kan hemlighålla diagnosen. Vad är det då för mening? Jag är inte intresserad av mediciner eller droger. Jag har ingen aning om det finns annan hjälp värd namnet. Jag vet dessutom inte om jag vill/vågar ta språnget. Jag har fortfarande svårt att identifiera mig som aspergerare/avvikande och ni här på forumet verkar vara en sorglig samling losers (inget illa ment...).

Dessutom är jag riktigt arg. Om nu min asperger är så uppenbar att den går att diagnosticera på några minuter, varför har ingen noterat den tidigare? Jag har haft sedvanlig kontakt med skolhälsovård, sjukvård, jobbhälsa med mera. Det har alltid gått åt pipan med jobb och förhållanden så det har funnits gott om signaler. Jag hade kunnat fått ett bättre liv om någon ansträngt sig lite.

Kort och gott: Bör jag avbryta kontakten med psykvården eller ska jag löpa linan ut? Finns det frågor jag bör ställa eller saker som jag bör kräva?

Det som är positivt är ju att du kan ha rätt till anpassat arbete t.ex. Och om du har svårt att kunna jobba heltid kan en diagnos underlätta att få t.ex aktivitetsersättning och sånt.

Plus att Hab kanske kan hjälpa dig med saker (beroende på vad du har för svårigheter).

Men om du inte tror du behöver hjälp från samhället är kanske diagnosen mer en förklaring inför dig själv och ett sätt att kanske se dina problem med andra glasögon. Jag fick en helt annat förståelse för mig själv efter diagnos.

Så det beror på skulle jag säga. Vad du mest tycker att du behöver.

Om du redan har jobb så blir ju AS-diagnosen ingen skillnad, eftersom du inte behöver uppge den. Inte heller om du söker nytt jobb behöver du uppge någon diagnos.

Det är väl om du vill ha liv/olyckfallsförsäkring som du kan bli diskriminerad.

Se även denna tråd: fordelar-vs-nackdelar-med-en-diagnos-t12557.htm

En annan sak är om du arbetar och inte skulle orka det längre så kan du få sjukersättning lättare med en diagnos.

I bästa fall kan man få tandvårdskort: om-tandvardskortet-t25575.html

För övrigt anser jag mig inte vara någon loser. Skulle du blir mer av en loser om du fick en diagnos, de problem du har finns ju kvar oavsett?

Du skrev at du ikke mener det vondt og det gjør du sikkert ikke, men hva mener du med at vi på forumet virker som en sørgelig samling loosers?

Du spør om det lønner seg å få diagnosen. Kanskje. Hva var årsaken til at du tok kontakt med psykvården? Om du nå har asperger og ikke har behov for offentlige ytelser ser jeg ingen grunn til å få diagnosen på papiret. Ok, så du har funnet ut at du er autist. Da kan du lese om asperger, lære det du vil og evt. treffe flere likesinnede om du vil, selv uten dokumentasjonen.

Ignatius skrev:Jag är inte intresserad av mediciner eller droger. Jag har ingen aning om det finns annan hjälp värd namnet.

Asperger er ingen sykdom. Asperger er en tilstand. Autisme. Det finnes ingen medisiner eller behandling.

Ignatius skrev:Jag har dock alltid haft ångest, depressioner, självmordstankar, sömnproblem med mera, men sett detta som meseri eller följd av överrörligt intellekt.

Angst, depresjon, sømnproblem etc. kan ofte behandles, men dette er et tillegg til asperger og ikke en del av det.

Du blir ju inte yngre så med det i åtanke, kan det finnas vissa poänger, när du så småningom behöver hjälp i din vardag, och har en diagnos kan det såklart hjälpa, annars vet jag inte om det är lönt, så länge man klarar sig själv...

Förresten @Ignatius, välkommen till dårarnas paradis...

"inget illa menat". Det är då man struntar i faktiskt skriva något. Att dra ett helt forum över en kam känns rätt trist attityd från en ny medlem. Du förstår väl att på ett forum för ens åkomma brukar det lätt bli mycket om svårigheter och deppat?

Vad en psykolog som är van vid utredningar och vad andra kan se är rätt olika. Bara för 10 år sedan så var det mycket ovanligare med diagnoser.

Boendestöd, hjälp vid anpassning av jobb/plugg etc... Nej, så mycket fördelar finns det inte men det kan ge en hel del att faktiskt förstå sig själv bättre.

Ignatius skrev:Ny här!

Jag är drygt 50 år gammal. Jag har alltid känt mig utanför, haft svårt/mycket svårt för sociala relationer, förhållanden osv. Jag livnär mig (nätt och jämnt) som extremnörd. Tills för runt ett år sedan såg jag mig som en fullt frisk om än något excentrisk och otrevlig gubbe. Jag har dock alltid haft ångest, depressioner, självmordstankar, sömnproblem med mera, men sett detta som meseri eller följd av överrörligt intellekt. Jag har med andra ord mått uselt i 50 år.

För några år sedan lärde jag känna en ung kvinna med diagnosticerad asperger. Vi kommer bra överens, har regelbunden kontakt och fixar saker tillsammans. Jag undrade vad det var för fel på henne så jag googlade Asperger. Först trodde jag det var ett skämt. Beskrivningarna handlade om mig! Sedan dess har jag tagit reda på mer och fått förklaringar till varför mitt liv är så eländigt. Allt har blivit uppochnervänt och jag ser mig själv med nya ögon.

Efter mycket vånda tog jag kontakt med psykvården. Jag har aldrig haft kontakt med dylikt, aldrig ätit medicin etc.

Första mötet i förra veckan skulle vara en preliminär bedömning. Psykiatern och psykologen förklarade att fortsatt utredning skulle följa om anledning finns. Den skulle göras av andra och ta avsevärd tid.

Efter en timmes utfrågning om uppväxt med mera, meddelade psykiatern och psykologen att mitt fall var glasklart. De kunde ställa diagnos direkt. Det ska göras vid ett nytt möte om någon vecka. Jag får en gräddfil in i autismspektrat och aspergern!

Nu undrar jag om det är lönt att få en diagnos. Jag frågade flera gånger vid undersökningen, men fick inget bra svar. En diagnos kan försvåra mina redan dåliga möjligheter till försörjning, vara ytterligare ett stigma i sociala sammanhang etc. Vem vill anlita en extremnörd officiellt stämplad som knäpp? Psykiaterns bästa svar var att jag kan hemlighålla diagnosen. Vad är det då för mening? Jag är inte intresserad av mediciner eller droger. Jag har ingen aning om det finns annan hjälp värd namnet. Jag vet dessutom inte om jag vill/vågar ta språnget. Jag har fortfarande svårt att identifiera mig som aspergerare/avvikande och ni här på forumet verkar vara en sorglig samling losers (inget illa ment...).

Dessutom är jag riktigt arg. Om nu min asperger är så uppenbar att den går att diagnosticera på några minuter, varför har ingen noterat den tidigare? Jag har haft sedvanlig kontakt med skolhälsovård, sjukvård, jobbhälsa med mera. Det har alltid gått åt pipan med jobb och förhållanden så det har funnits gott om signaler. Jag hade kunnat fått ett bättre liv om någon ansträngt sig lite.

Kort och gott: Bör jag avbryta kontakten med psykvården eller ska jag löpa linan ut? Finns det frågor jag bör ställa eller saker som jag bör kräva?

Halloj!

Inte helt olik min historia! Det som fick mig att upptäcka Asperger var att min nya arbetssituation fungerade inte alls (beroende av andra för att göra mitt jobb) + en utbildning som gick åt helvete trots antagen nr 1. Jag kollade Youtube och föreläsning av Tony Attwood - tog 5 minuter så var saken biff!

Jag har också gjort som dig och kontaktat psykiatrin. Mitt första möte med en psykolog; -Du har ingen Asperger! wtf!

Sen har jag träffat en psykiatriker som vidareutbildar andra specialistläkare i psykiatri; jag tror inte han kan se om jag har det eller inte. Så man undrar ju lite - vem är det du har träffat?

Om diagnosintyget kan man undra vad man ska ha för nytta med det? Ja, hade jag vetat tidigare så hade jag inte haft en fet CSN skuld idag utan examen!
Jag är i starkt behov av reducerad arbetstid typ 50 till max 80% arbetstid men något från försäkringskassan kan jag antagligen glömma och min arbetsgivare är INTE tillmötesgående, de vill bli av med mig!
Jag har varit ute i det reguljära arbetslivet och sett hur det förändras till det sämre för Aspergare som mig! Läs en arbetsannons och där står i princip att någon Aspergare vill man INTE ha. Men svänga sig med sköna ord och uttryck gör man gärna så som; okonventionell och tänka utanför boxen.
Det mest diskriminerande yrket idag som inte fanns förr är HR och de är oftast (alltid?) kvinnor. Och kvinnor ger mig en massa problem speciellt chefer. Har träffat på få men samtliga HEMSKA!
Och företagens värdegrund är SKITSNACK från början till slut!
Jag resonerar som så att om jag har PROBLEM idag på arbetsmarknaden - ja vad har jag inte då om 10 år? ev. om jag har en diagnos att jag kanske kan få nytta av den längre fram?
Jag har blivit erbjuden hjälp, arbetsterapeut, men det är inte det jag vill ha hjälp med, så problematiskt är det.

Vad vill du ha ut av att bli diagnosticerad?

När det gäller att du är förbannad för att ingen har sagt något till dig: ja, intressant frågeställning. Om du inte vetat som är runt 50 och levt med Asperger ovetandes och med alla problemen hur ska andra då veta? Visst, nån kan ju ha anat men mycket beror kanske på okunskap helt enkelt, och hur ska du själv göra om du ser någon med Asperger som kanske inte vet. Att jag har Asperger rör mig inte i ryggen för 5 öre och inget jag skäms ett dugg för - tog en vecka för mig att landa efter upptäckten, känner mig väldigt trygg i mig själv att jag har Asperger. MEN vet om att det skapar ett helvete i relationen med samhället.

Mitt stora problem som jag antagligen får lösa själv är; hur ska jag kunna vara mig själv (trivas i livet) samtidigt som det fungerar smidigt i samhället trots all negativt bemötande. Jag har inga problem att berätta att jag har Asperger men reaktioner från samhället bak min rygg är antagligen mycket negativ.

Och du: välkommen i "Loser-gänget"

Ignatius skrev:Nu undrar jag om det är lönt att få en diagnos. Jag frågade flera gånger vid undersökningen, men fick inget bra svar. En diagnos kan försvåra mina redan dåliga möjligheter till försörjning, vara ytterligare ett stigma i sociala sammanhang etc. Vem vill anlita en extremnörd officiellt stämplad som knäpp? Psykiaterns bästa svar var att jag kan hemlighålla diagnosen. Vad är det då för mening?

Samma fundering har jag, för egen del. Jag står i kö för en tid på vårdcentralen, som kan ge mig en remiss till rätt enhet. Sen lär jag få stå i kö igen, osv, så tid att fundera på saken lider jag ingen brist på.

Ignatius skrev:Jag är inte intresserad av mediciner eller droger. Jag har ingen aning om det finns annan hjälp värd namnet.

Mediciner finns, som flera har sagt, inte. Inte såvida man inte även har exv ADHD. Däremot finns läkemedel mot depression och så men det vet du ju sen förut.

På en del ställen har det funnits liksom kurser för nydiagnosticerade. Misstänker dock starkt att de flesta har dragit ner på det.

Hos psykolog har jag lärt mig en del strategier för att hantera min vardag bättre. Skulle gärna ta mig igenom högre studier men behöver isåf lära mig hantera hur jag funkar. Jag skulle gärna få mer av detta. Misstänker att jag inte får någon utan diagnos - men jag vet inte.

Ignatius skrev:Jag har fortfarande svårt att identifiera mig som aspergerare/avvikande och ni här på forumet verkar vara en sorglig samling losers (inget illa ment...).

Jag förstår de som tog illa upp över detta. Jag tror också att jag förstår vad du menar. Du får tänka på dels att det finns grader i helvetet (inte alls CP-skadade sitter i rullstol, osv). Och dels att mycket kan bero på omständigheter. Om man råkar hitta en plats i arbetslivet där ens styrkor är en fördel och där ens svaga sidor, som hör ihop med det autistiska, spelar mindre roll, eller om man blir placerad i ett kontorslandskap som gör en knäpp ...

Även jag noterar att de flesta här verkar ha större svårigheter än jag. Antar att de flesta vars liv ändå funkar hyggligt inte har så stort behov av att hänga på såna här forum. Det är problemen man ventilerar, mer sällan det som funkar bra.

Ignatius skrev:Dessutom är jag riktigt arg. Om nu min asperger är så uppenbar att den går att diagnosticera på några minuter, varför har ingen noterat den tidigare? Jag har haft sedvanlig kontakt med skolhälsovård, sjukvård, jobbhälsa med mera. Det har alltid gått åt pipan med jobb och förhållanden så det har funnits gott om signaler. Jag hade kunnat fått ett bättre liv om någon ansträngt sig lite.

För det första tror jag väl kanske inte på att du fick en formell diagnos på ett par minuter. Du fick nog ett preliminärt utlåtande? För riktig diagnos brukar behövas väsentligt mycket mer.

Varför ingen känt igen det tidigare. Tja. Dels antar jag att du denna gång pratade med en specialist, inte random skolsköterska. Sen fanns inte diagnosen Asperger i Sverige när du och jag var barn och tonåringar. Autister, det var ungar som öht inte hade något språk och inte kunde kommunicera med omgivningen. Så kunskapen har ökat, kan man lugnt säga.

Ignatius skrev:Kort och gott: Bör jag avbryta kontakten med psykvården eller ska jag löpa linan ut? Finns det frågor jag bör ställa eller saker som jag bör kräva?

Du verkar ha valt att inte berätta på forumet mer om vilka slutsatser du dragit och vilken väg du valt. Vad än man berättar för dig nu, riskerar man att bara skriva sånt du redan vet. Lycka till, oavsett vilken väg du väljer. Känn dig fri att slänga iväg ett PM, om det skulle vara så.

Jo, en grej till.

Ignatius skrev:Nu undrar jag om det är lönt att få en diagnos. Jag frågade flera gånger vid undersökningen, men fick inget bra svar. En diagnos kan försvåra mina redan dåliga möjligheter till försörjning, vara ytterligare ett stigma i sociala sammanhang etc.

Vem vill anlita en extremnörd officiellt stämplad som knäpp? Psykiaterns bästa svar var att jag kan hemlighålla diagnosen. Vad är det då för mening?

Det kanske kan finnas mellanlägen mellan att helt hemlighålla, och att basunera ut för hela världen? Själv grunnar jag på om det i såna där intyg att man är frisk, som arbetsgivare brukar vilja ha, finns någon rad med fråga om funktionshinder. Om inte finns väl inget skäl att eg. berätta. Men om man fattat lite bättre hur man funkar kan man förstås säga till chefen att jag har svårt för mycket ljud och tycker den här platsen är jobbig, kanske jag kan få en tystare plats så jobbar jag bättre ... osv. Frågan är om vården kan och tänker hjälpa en fram till såna insikter eller om det är nåt man får greja själv mha böcker.

Själv lutar jag åt att jag kanske vill ha en diagnos, bland annat eftersom jag alls inte är säker på att den psykolog som trodde jag har asperger/autism har rätt. Jag tycker att jag i mig ser minst lika mycket ADHD. Det är rätt mycket på listan över typiska "aspigheter" som inte passar på mig. Med lite hjälp borde det bli lättare att lista ut vad jag behöver lära mig ... för så ser jag det: jag behöver lära mig saker. Medvetna strategier för vissa situationer, osv. Diagnos (och processen dit) kan förhoppningsvis hjälpa mig att lista ut vad jag behöver.

Jag fick min diagnos när jag var 35 och är 38 nu. Har inte haft ett skit nytta av det på något vis

Hej!
Också ny här.

Huruvida en ställd diagnos för den enskilde är något positivt lär vara högst individuellt, tänker jag.
Går den att använda på något sätt, att få insikt kring sina egna förutsättningar som en del i personlig utveckling, då är det kanske något bra. Likaså i relation till myndigheter, sjukvård, eventuella arbetslivsinsatser etc.

Sedan finns ju även andra aspekter att ta hänsyn till, ett eventuellt bekräftande på att vara "annorlunda" kan säkert vara tungt för vissa, medan det för andra kan vara mer av en lättnad. Själv har jag ju alltid vetat, men ser det inte som något negativt i sig.

Jag fick min ADD-diagnos för kanske tio år sedan. Den har jag pragmatiskt använt vid behov, just vad gäller myndighetsinsatser, vilket faktiskt har hjälpt mig en hel del.
För mig handlade det om vilket skede i livet jag befann mig i, men jag har till exempel alltid kategoriskt valt bort föreslagen medicinering från sjukvården då jag alltid ansett mig klara mig utan. Så här retrospektivt är jag inte säker (kanske det hade hjälpt mig).

En AS-diagnos i det skedet jag är i nu emellertid, är jag inte så pigg på. Det handlar mest om ökad självkännedom, jag vet numera hur jag fungerar i större utsträckning, så det skulle knappast hjälpa mig nämnvärt.
Då hjälper det mig mycket mer att läsa på det här forumet exempelvis, jag har långt större behållning av att känna igen mig i vad användare här beskriver, än en stämpel i en journal.

Sedan, bör jag tillägga, är jag utåt sett rätt "högfungerande" (ogillar den termen egentligen), medan någon med större utmaningar kanske skulle ha större nytta av en sådan diagnos.

Kort och gott: Bör jag avbryta kontakten med psykvården eller ska jag löpa linan ut? Finns det frågor jag bör ställa eller saker som jag bör kräva?

Så, sammanfattningsvis, det är nog omöjligt för någon här på forumet att säga vad som är bäst för just dig. Men genuint lycka till, hur du än väljer att göra.

Det finns väl en hel del saker som man får svårare att göra med en diagnos (om man nu inte ljuger sig fri). Är man 50+ och närmare graven än vaggan spelar det säkert mindre roll.

Men kan väl ha som regel att aldrig berätta om sin diagnos om det inte är helt uppenbart man själv har stor nytta av det.

En sak jag undrat lite över är om vanliga sjukvården kan läsa vad psykiatrin skriver om mig, tex eventuella diagnoser?

LordNelson skrev:En sak jag undrat lite över är om vanliga sjukvården kan läsa vad psykiatrin skriver om mig, tex eventuella diagnoser?

Det kan variera mellan olika regioner (f.d. landsting), men på de allra flesta kan personalen läsa journaler från andra mottagningar. Så läkaren på vårdcentralen kan t.ex. läsa psyk-journalen inklusive diagnoser. Dessutom är de flesta regionerna med i nationell patientöversikt, som innebär tillgång till jornaler från andra regioner.

Vill man hindra andra från att läsa t.ex. psyk-jornalen ska man begära spärr. Det kan man göra per klinik, dvs. exempelvis välja att "bara" spärra psyk-journalen men låta vårdcentralsjournalen vara tillgänglig för alla inom regionen.

Man kan också välja att spärra läkemedelslistan, som ju kan ge insikt i de diagnoser man behandlas för. Å andra sidan kan en spärrad läkemedelslista ge problem: läkare vill inte skriva ut vissa mediciner om de inte kan kontrollera vad man redan har.

Gå till 1177 och välj din region på den här sidan, så ser du hur du ska göra för att spärra din journal i just din region: https://www.1177.se/sa-fungerar-varden/ ... n-journal/

truthseeker skrev:Jag fick min diagnos när jag var 35 och är 38 nu. Har inte haft ett skit nytta av det på något vis

+1.

Jag hade en naiv förhoppning om att det fanns stödinsatser att ta del av. Psykiatrin verkar mest vara intresserade av att prångla ut mediciner åt medicinbolagen. Så här i efterhand ångrar jag att jag gick dit. Men om man är intresserad av mediciner eller daglig verksamhet kan man gå dit.

För mig blev det en lättnad att få diagnos ("genomgripande autismspektrumstörning, ospecificerad"). När jag fick diagnosen var jag mitt i ett träsk av utmattningssyndrom, depression, inläggningar på psyket mm. Diagnosen gjorde att jag fick mycket mer stöd i vardagen. Först fick jag beslut om hemtjänst som kommer varje dag och tvättar och diskar. Efter ett tag fick jag boendestöd som hjälpte mig att komma ut på promenader och att ta tag i "pappersjobb". Nu har jag precis fått börja medicinera trolig adhd, vilket har gett mig en helt ny nivå av energi på dagarna. Tyvärr försvinner effekten sent på eftermiddagen, men det är i alla fall mycket bättre än tidigare.

För att sammanfatta: För mig har det varit odelat positivt att få diagnos.

Har man problem som verkligen orsakar ett handikapp i livet på områden som är viktiga så är det givetvis bra att få veta vad det beror på.
För en själv och för andra.
Precis som med fysiska problem/skador/handikapp/sjukdomar.
Blir inte så enkelt att förstå sig själv annars, man kanske tänker dåliga tankar om sig själv som är orättvisa när man egentligen har ett handikapp som är orsak och som man behöver ta hänsyn till.
Av samma skäl är det viktigt att andra människor runtomkring vet orsak och tar hänsyn till handikappet.
Sen är det ju bra om de även kan se styrkorna...

Jag är mest tacksam för möjligheten att delta i och få hjälp av habiliteringen med speciell kunskap och riktad hjälp till oss.

Hej

Det går att ha ett omfattande hjälpbehov även om man inte hittar stödet i LSS eller SoL. Dessa lagar har ju inte stiftas med vår målgrupp i åtanke: autister med normal eller hög begåvning.

Behöver ju inte alls vara så att man är mindre funktionsnedsatt bara för att man inte har t ex boendestöd. Finns femtioelva individuella skäl till varför inte boendestöd fungerar som insats för många. Har märkt att många professionella per automatik drar slutsatsen att om man har boendestöd, ja då har man lite mer problem än de som inte har den insatsen

"Nothing in biology make sense except in the light of evolution" Theodosius Dobzhansky 1900 - 1975. Rysk-amerikansk populationsgenetiker.

Med en parafras på ovanstående kan jag lite skämtsamt säga att inget i mitt liv blir begripligt om man inte ser det i ljuset av min diagnos. Jag är 59 år och fick min diagnos i augusti förra året. Asperger och ADHD kombinerad form. Genom att jag hade turen att även ha blivit begåvad med ADHD, som det finns medicin för, har utredningen hjälpt mig att göra livet lite lättare. Minskad rastlöshet/oro tack vare medicinen gör det lättare att handskas med bristen på sociala kontakter.

Om jag bara hade blivit diagnosticerad med Asperger vet jag inte hur jag nu i efterhand hade ställt mig till att göra en utredning. Som många av er skriver : man vet ju att man är udda på något sätt, det är ju bara att se tillbaka på sitt eget liv. Vad som KAN vara positivt är att den massiva känsla av skuld som man eventuellt går och bär på pga hur man var mot närstående från tonåren och upp genom får en förklaring. Den friskriver en inte helt och hållet men den kan kanske vara en slags lindring : "Ursäkta mig för det som var, men jag kunde inte bättre , jag gjorde det inte för jag tyckte det var roligt".

Men detta är alltså tankar från en medelålders man. Det spelar liksom inte så stor roll längre. Yngre människor har andra omständigheter att ta hänsyn till.