är as personer narcesistiska (ursäkta stavningen brr) eller dras ofta narcesistiska människor till AS personer, för att dom är lätta att trycka ner? eller iaf vissa.




jag är för övrigt ny diagnostiserad AS, visste inte nått om det för ett år sen typ och jag tycker det känns som det är ofta personer i min närvaro som har "hävdat sig" på min bekostnad.

även i yngre år har jagsjälv hävdat mig mycket. tryckt ner folk etc.

vad tror ni/vet ni.. har ni nån erfarenhet?

Moderator: rättade stavningen i rubriken.

Har inga kunskaper i den korrelationen. Men funderat i liknande banor förr.
Jag gissar mig till att en sund o frisk NT ofta kan upplevas som narcissist för en med AS.

Jag är nog så långt från narcisistisk man kan komma. Stavningen kan man ju undra över, jao.

Jag är Självhatets Drottning! Jävligt självupptagen är jag, men narcissistisk är det sista jag är!

FakkDöWörld skrev:Jag är nog så långt från narcisistisk man kan komma.

Samma här om jag känner mig själv någorlunda rätt.

Oj jag läste nog lite för snabbt. Det här summerar rätt bra vad jag läste.

hangwithmeifyourforreal skrev:dras ofta narcesistiska människor till AS personer

Men nej jag tror inte att AS har koppling till narcissism snarare tvärtom.

Vissa drag inom narcissism - som självupptagenhet - kan kanske förekomma hos en del aspergare.

Men andra drag - som fåfänga, självförhävdelse, högfärdighet - är nog så långt bort från AS som man kan komma (utom möjligen hos en väldigt liten minoritet).

har ofta funderat på om jag är narcissist, dock talar mitt låga självförtroende emot det..

Jag är troligtvis, sannolikt skulle jag vilja säga, narcissist och har Aspergerdiagnos.

Jag är naiv och har blivit mycket utnyttjad och varit lättledd.

Jag kan också vara mycket elak och de som drabbas är de som står mig närmast. Jag vill oftast inget illa, men jag är en energivampyr som kräver uppmärksamhet hela tiden och blir rasande om jag hamnar i andra hand.

Det här uppdagades när jag blev psykotisk och tappade förmågan att behärska ondskan inom mig. Då kom mitt fula jag fram helt och hållet, det jag kämpar med att kväsa i vanliga fall. Det kväses också av min benägenhet att inte själv ta initiativ i relationer. Jag blir lätt både farlig, destruktiv och allmänt hemsk när jag är i rollen som den som styr och ställer.

Sugis,

Som du redan vet så är psykos ett abnormt psykiskt tillstånd som framförallt är kortvarigt. Så jag tycker inte du ska beskriva dig själv i så allvarliga ordalag.

barracuber skrev:Vissa drag inom narcissism - som självupptagenhet - kan kanske förekomma hos en del aspergare.

Det kan nog förekomma hos ganska många som har Aspergers. Eller så är det bara sättet att vara som ofta tolkas som självupptaget av människor som själva inte har AS, fast det kanske inte alls är det.

barracuber skrev:Sugis,

Som du redan vet så är psykos ett abnormt psykiskt tillstånd som framförallt är kortvarigt. Så jag tycker inte du ska beskriva dig själv i så allvarliga ordalag.

Fast alltså, jag är psykotisk enligt de kriterier som finns. Stunder av klartänkthet finns, men de är korta. (Och få tillägger antikropp som jag talar i telefon med nu). I texten syftade jag dock på det stora insjuknandet 2008 där min hjärna gick sönder helt. Då fanns det inte tillstymmelse till trevlig flicka kvar. Inte IRL.

Jag kan nog uppfattas som mycket narcissistisk i några avseenden. Har själv lurat i om jag försöker lura mig själv till att tro att jag är något jag inte är. Har ofta funderat på om jag lurar mig själv att lura mig själv till att tro att jag lurar mig själv och därmed förneka/inte se sanningen. Vilket i sådana fall skulle betyda att jag faktiskt inte tar till mig sanningen och att jag är helt uppslukad i någon form av vanföreställning.

Jag kan uppleva mig själv som extremt narcissistisk och antisocial när jag blir arg. Det känns som att allt gott i mig försvinner och att det enda som finns kvar är ett extremt hat mot mänskligheten. Då jag nästan fantiserar om hur jag ska visa vad rädsla egentligen betyder.

Men jag är ganska snäll och väldigt känslig så det bryter sig. Och jag är fullkomligt emot att skada liv som är helt oskyldiga. Om jag t ex går på en snigel, då mina exekutiva funktioner upphör att fungera, kan jag fastna i någon form av självhat. Jag blir så oerhört besviken på att jag inte fungerar bättre och borde ha uppmärksammat snigeln. Som ett exempel.

Om de två personligheterna har gemensamma egenskaper och beteenden, då tror jag att man först och främst borde titta mot vad som utlöser beteendena. Där tror jag man möts av hur olika vi faktiskt är (asperger vs narcissism).

Låt oss säga så här: Om jag har rätt och tvingar på någon att förstå det så är det för att jag vill att sanningen ska fram. Om en narcissist gör det så är det för att t ex kontrollera. Till skillnad från narcissisten så kan jag acceptera ifall jag har fel och be om ursäkt, känna skam och behöver INGEN uppmärksamhet ifall jag har rätt. Så är inte fallet hos en narcissist, såvida den inte tjänar något på det. Och låt oss nu förstå att om det är rädsla och respekt narcissisten vill ha så kommer den att suga på det så länge den kan.

Det är vad jag tror och uppfattar av det jag har läst.

OCH, ett tillägg:

Jag tror att många som kanske skulle få Aspergers syndrom och narcissistisk personlighetsstörning (för att det MISSUPPFATTAS som det) möjligtvis har Borderline personlighetsstörning. Faktum är att jag tror det är vanligare än vad som visas.

Tja, jag tycker det verkar som om nästan alla aspergare är väldigt självupptagna. Eller självcentrerade för att använda ett mindre värdeladdat ord. Inte självkära eller narcissistiska, snarare tvärtom på grund av låg självkänsla. Ibland när man pratar med aspergare kan låta ungefär "Jaså, du har bytt jobb, flyttat till Indien, gift dig, skaffat barn och din farfar har dött? Jaha, men nu pratar vi mer om MITT specialintresse som vi ALLTID pratar om när vi träffas."

Som det mesta annat man hör, det här går inte att säga generellt om aspergare. Att en massa personer som borde vara experter säger det gör det inte sant, bara värre.

Däremot kan det väl finnas vissa orsaker att bli självupptagen som är vanligare bland aspergare. Till exempel att man ständigt blir tillbakaslagen när man försöker rikta sig utåt, att man ständigt måste passa på sig själv för att andra ska till nöds tolerera en,... ...
Liksom vissa orsaker som är vanligare bland folk utan asperger. Till exempel att ha blivit bortskämd...

Det allmänna förhållandet i självupptagenhet mellan folk med och utan asperger (var man nu drar den gränsen) känner jag inte till. Men jag undrar om någon gör det. Så mycket av den forskning som fanns senast jag hörde något är både gammal, gjord på barn och metodiskt naiv, och bland annat just hur man utvecklas med åren kan skilja sig radikalt mellan folk med asperger och utan - inte bara i intellektuell inlärning utan också i "äkta" neuropsykisk och mental utveckling.

Vilket inte gör någon till "NT" med åren, som en del av de "experter" som för all del inser det tror - men väl till "mer människa" än vad de eller en massa andra, även bland oss själva, tror.

Björne skrev:Tja, jag tycker det verkar som om nästan alla aspergare är väldigt självupptagna. Eller självcentrerade för att använda ett mindre värdeladdat ord. Inte självkära eller narcissistiska, snarare tvärtom på grund av låg självkänsla. Ibland när man pratar med aspergare kan låta ungefär "Jaså, du har bytt jobb, flyttat till Indien, gift dig, skaffat barn och din farfar har dött? Jaha, men nu pratar vi mer om MITT specialintresse som vi ALLTID pratar om när vi träffas."

Ha ha, ja, precis sådär är det. Träffade nyligen ett kusinbarn som också har Asperger. Hon är bara 12, älskar sin diagnos och är totalt fixerad vid en anime som heter Avatar (den har inget med filmen med de blå gubbarna att göra). I princip hela kvällen pratade hon bara om Avatar, Avatar, Avatar. Rätt uttröttande.
"Är jag sådär när jag sätter igång?" tänkte jag.

Jag vet många aspergare som är väldigt självupptagna (jag är det definitivt!), men någon narcissistisk aspie tror jag aldrig att jag har träffat. Möjligen personer som är väldigt rättfärdiga.

Självcentrerad ja... klart man är det när man känner sig som en resenär från ett parallellt universum
Narcissistisk nej... jag blir bara ledsen och deprimerad när jag granskar mig själv och mitt liv.

Zombie skrev:Som det mesta annat man hör, det här går inte att säga generellt om aspergare. Att en massa personer som borde vara experter säger det gör det inte sant, bara värre.

Vad experter skriver vet jag inte. Mitt uttalande grundar sig strikt på mina egna erfarenheter. Berätta gärna ifall du Zombie, eller någon annan, har träffat aspergare som *inte* är mer självupptagna än vanligt.

Däremot kan det väl finnas vissa orsaker att bli självupptagen som är vanligare bland aspergare. Till exempel att man ständigt blir tillbakaslagen när man försöker rikta sig utåt, att man ständigt måste passa på sig själv för att andra ska till nöds tolerera en,... ...

Kanske. Sen kanske det också är så att intresset inte finns där. Ett vanligt klagomål från fruar till aspergermän brukar ju vara att "Åh! Han frågar aldrig hur min dag har varit!" Det kan vara så enkelt att han faktiskt inte är intresserad av att veta det, utan ägnar sig åt intressantare saker.

Kahlokatt skrev:

Björne skrev:Tja, jag tycker det verkar som om nästan alla aspergare är väldigt självupptagna. Eller självcentrerade för att använda ett mindre värdeladdat ord. Inte självkära eller narcissistiska, snarare tvärtom på grund av låg självkänsla. Ibland när man pratar med aspergare kan låta ungefär "Jaså, du har bytt jobb, flyttat till Indien, gift dig, skaffat barn och din farfar har dött? Jaha, men nu pratar vi mer om MITT specialintresse som vi ALLTID pratar om när vi träffas."

Ha ha, ja, precis sådär är det. Träffade nyligen ett kusinbarn som också har Asperger. Hon är bara 12, älskar sin diagnos och är totalt fixerad vid en anime som heter Avatar (den har inget med filmen med de blå gubbarna att göra). I princip hela kvällen pratade hon bara om Avatar, Avatar, Avatar. Rätt uttröttande.
"Är jag sådär när jag sätter igång?" tänkte jag.

Det är väl inte helt otroligt. En standardfråga på aspergertest är ju "När jag börjar prata har andra svårt att få en syl i vädret. Stämmer bra. Stämmer lite. Stämmer inte alls." De flesta tycker nog bara det är charmigt faktiskt. Hellre det än någon som alltid är tyst. Det är bara att ställa motfrågor då och då som "Hur var DIN semester då?" så att alla får känna sig delaktiga.

Björne skrev:

Zombie skrev:Som det mesta annat man hör, det här går inte att säga generellt om aspergare. Att en massa personer som borde vara experter säger det gör det inte sant, bara värre.

Vad experter skriver vet jag inte. Mitt uttalande grundar sig strikt på mina egna erfarenheter. Berätta gärna ifall du Zombie, eller någon annan, har träffat aspergare som *inte* är mer självupptagna än vanligt.

Då berättar jag det härmed. Jag har träffat vetna och misstänkta aspergare över typ hela spektren längs både axeln högt till lågt människointresse (där det sistnämnda ofta tas för självupptagenhet utan att vara det), axeln narcissism - självutplåning och axeln självupptagenhet - upptagenhet av andra i såväl "sund" som "osund" variant. Dessutom har jag träffat både mig själv och andra /misstänkta/ aspergare som har tvingats gå till grunderna med sig själv på olika sätt därför att andra inte har givit oss plats i världen som vi har varit, och av samma personer fått höra att vi har varit självupptagna.

Bland dessa jag förvisso också träffat dem som mal och mal helt inne i sitt, men då har det för det allra mesta varit så sak- och intresseinriktat att jag omöjligt kan se var självupptagenheten skulle finnas någonstans, eller än mindre narcissismen: de har nästan alltid funnits i axeländen "lågt människointresse (även för sig själv)". Som kanske kan vara helt konstitutionellt hos somliga, men jag kan gott tänka mig att det hos andra kan bero på eller ha blivit så ensidigt som det har på grund av både tidiga misslyckanden att få mänsklig kontakt med en avvisande omvärld och socialt arv i form av föräldrar med samma problem.

Jag har också stött på en oherrans massa misstänkta "NT":s, som har sugit sig fast i mig så fort de har upptäckt att jag inte har varit självupptagen, och översvämmat mig med niagarafall av uppdämd självupptagenhet som aldrig någon kunde ana att en "NT" hade bakom fasaden, allra minst andra "NT":s. Och de har sällan haft någon självoupptagenhet till övers för mig i gengäld. (Vet på rak arm åtminstone ett par till med samma problem.)

Björne skrev:

Däremot kan det väl finnas vissa orsaker att bli självupptagen som är vanligare bland aspergare. Till exempel att man ständigt blir tillbakaslagen när man försöker rikta sig utåt, att man ständigt måste passa på sig själv för att andra ska till nöds tolerera en,... ...

Kanske. Sen kanske det också är så att intresset inte finns där. Ett vanligt klagomål från fruar till aspergermän brukar ju vara att "Åh! Han frågar aldrig hur min dag har varit!" Det kan vara så enkelt att han faktiskt inte är intresserad av att veta det, utan ägnar sig åt intressantare saker.

Lågt människointresse, naturligt eller förvärvat – se ovan.

Sedan får man heller inte glömma vårt återhämtningsbehov i sammanhanget. Och att många av oss lever i en omvärld, kanske rentav med en äkta hälft och/eller en vårdapparat, som inte är nådig i sin oförståelse eller orubblighet och därmed ökar ens återhämtningsbehov radikalt; kanske dessutom (typ) drar på en en massa svårhanterad vrede och annat som de samtidigt ingalunda skulle godta att man visade.

Zombie skrev:

Björne skrev:

Zombie skrev:Som det mesta annat man hör, det här går inte att säga generellt om aspergare. Att en massa personer som borde vara experter säger det gör det inte sant, bara värre.

Vad experter skriver vet jag inte. Mitt uttalande grundar sig strikt på mina egna erfarenheter. Berätta gärna ifall du Zombie, eller någon annan, har träffat aspergare som *inte* är mer självupptagna än vanligt.

Då berättar jag det härmed. Jag har träffat vetna och misstänkta aspergare över typ hela spektren längs både axeln högt till lågt människointresse (där det sistnämnda ofta tas för självupptagenhet utan att vara det), axeln narcissism - självutplåning och axeln självupptagenhet - upptagenhet av andra i såväl "sund" som "osund" variant. Dessutom har jag träffat både mig själv och andra /misstänkta/ aspergare som har tvingats gå till grunderna med sig själv på olika sätt därför att andra inte har givit oss plats i världen som vi har varit, och av samma personer fått höra att vi har varit självupptagna.

Har kritiken vart berättigad, eller helt ogrundad?

Bland dessa jag förvisso också träffat dem som mal och mal helt inne i sitt, men då har det för det allra mesta varit så sak- och intresseinriktat att jag omöjligt kan se var självupptagenheten skulle finnas någonstans, eller än mindre narcissismen: de har nästan alltid funnits i axeländen "lågt människointresse (även för sig själv)".

Men det är det som ÄR självupptagenhet. Tiden är begränsad och lägger man en väldigt stor del av den på sina EGNA intressen är man upptagen med sig själv och har inte tid att bry sig om så mycket annat.

Sedan får man heller inte glömma vårt återhämtningsbehov i sammanhanget. Och att många av oss lever i en omvärld, kanske rentav med en äkta hälft och/eller en vårdapparat, som inte är nådig i sin oförståelse eller orubblighet och därmed ökar ens återhämtningsbehov radikalt; kanske dessutom (typ) drar på en en massa svårhanterad vrede och annat som de samtidigt ingalunda skulle godta att man visade.

Syftar du på dig själv? Jag ser inte kopplingen till självupptagenhet. Det ENDA jag menar med självupptagenhet är att den typiske aspergarens tankar i mycket högre utsträckning än genomsnittet kretsar kring hans enga intressen, egna förehavanden och egna åsikter.

Nej, narcissistisk personlighetsstörning är något annat.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Narcissist ... C3%B6rning

(Stuvar om citaten litet)

Björne skrev:Har kritiken vart berättigad, eller helt ogrundad?

Björne skrev:Syftar du på dig själv?

Säg hellre rent ut att du inte tror på mitt omdöme.

Björne skrev:

Bland dessa jag förvisso också träffat dem som mal och mal helt inne i sitt, men då har det för det allra mesta varit så sak- och intresseinriktat att jag omöjligt kan se var självupptagenheten skulle finnas någonstans, eller än mindre narcissismen: de har nästan alltid funnits i axeländen "lågt människointresse (även för sig själv)".

Men det är det som ÄR självupptagenhet. Tiden är begränsad och lägger man en väldigt stor del av den på sina EGNA intressen är man upptagen med sig själv och har inte tid att bry sig om så mycket annat.

Björne skrev:Jag ser inte kopplingen till självupptagenhet. Det ENDA jag menar med självupptagenhet är att den typiske aspergarens tankar i mycket högre utsträckning än genomsnittet kretsar kring hans enga intressen, egna förehavanden och egna åsikter.

Nej, din definition är inte ostridig. Vilka ord man använder kan man visserligen skita i, men inte vad man menar med dem. Dels har du dragit definitionen ytterligare ett varv bort från narcissism, som var trådämnet, dels stannar du vid en grövre kategorinivå än vad verkligheten ger underlag för och därmed måste man stanna vid en lägre upplösning och verklighetstrohet i analysen, som det följaktligen blir mindre nytta med.

Någonstans på spektrat möter personlighetsstörningarna autismen. Och vad gäller både narcissism, histrionisk och antisocial så har dessa till att börja med en sak gemensamt med autism. Social blindhet på lite olika sätt.

Narcissisten vet bäst, histrionikern är en drama queen, den antisociala kan vara ett socialt geni - till en viss gräns där det ofta kraschar och det sociala nätverket måste byggas om på nytt.

Att som en del hävdar säga att personlighetsstörningarna och då i synnerhet narcissism och histrioniker helt saknar samband med autismspektrum och Aspergers tycker jag verkar ologiskt.