Hur bekämpar man apatin och den mentala slutkördheten?

När man ständigt måste kämpa mot problem som man inte kan påverka, ännu mindre lösa, vad gör man för att komma vidare? Jag vet att många här haft samma problem, så frågan kvarstår. Vad gör man när man inte orkar men saknar alternativ? Hur bekämpar man tröttheten och apatin? Finns det något man kan göra? Bör man ens försöka eller tjänar man på att låta apatin ta över?

Som jag ser det så finns det oftast konkreta saker som man kan be om hjälp med som tar energi ifrån en som kan användas på det som behöver åtgärdas och man måste göra själv.

Du hade diagnos? Ta den praktiska hjälp in i det minsta för att vinna ork att göra det du skulle kunna göra själv som ett steg. Möjligt är att när du har tagit ett steg så klarar du allt själv men bara som en början.

Surrigt, förstod du hur jag menar?

Exempel, ta hjälp med att hålla hemmet ok så du har ork till att processa inombords ditt nästa steg för att bena ut hela din livssituation.

Detta kan mycket väl vara sant, men eftersom jag inte vet vilka saker som "tar energi" finns det inga konkreta åtgärder jag kan tänka mig som kan hjälpa mig, lika lite som jag kunde innan jag hade diagnos. Så då är snarare frågan vad man gör för att få reda på vilka dessa konkreta åtgärder skulle kunna vara, eller hur man "testar ut" vilka det skulle kunna vara.

Ur min synvinkel är allt jobbigt och allt tar energi, oavsett om jag vill göra det, är motiverad att göra det eller tror att det kommer leda någon vart. Resultatet är att jag ständigt försöker göra sådant som tar så lite energi som möjligt, det vill säga, gör inget alls. Har ingen aning om hur det skulle kunna förändras.

Personligen tror jag på denna uppdelning.

Fysiskt, praktiskt
Psykiskt


Fysisk, all hjälp i hemmet du kan få för att slippa sköta detta. Smärta - läkare, en kurator kanske på hab som han hjälpa dig att se vad dom kan göra för just dig?

Psykiskt, proffessionell hjälp genom terapi varje vecka, långsam process men nödvändig för att konfrontera sig själv och inte hamna i samma tankecirklar som tidigare och det kan ta åratal men är efter allt arbete värt all möda.

Att sluta komma med förklaringar som avstyr konfrontation tillsammans med andra i nuet för att överblicka slutresultatet är näst intill omöjligt eftersom man inte har den insikten ännu eller varit i den situationen rent praktiskt så man måste lite leva i ovisshet för att komma vidare.

Jag har redan hållit på i 12 år sökandes efter de praktiska lösningarna, prövat medicin, terapi, rubbet. Det fungerar inte. Så frågan är vad man kan göra annorlunda. Jag vet redan vad som inte fungerar, men jag vet inte vad som fungerar. Vem kan veta? Hur går man tillväga?

Jag avstyr konfrontation. Det är så jag fungerar. Att avstå från det är vad som händer när man löst problemet, inte något man gör på vägen till en lösning. HUR klarar man av konfrontation? HUR "lever man i ovisshet". Det är ju det jag inte klarar. Om jag kunde det hade jag inte problemen. Så frågan är HUR man gör dessa saker.

Ett klargörande: Jag drar mig själv "kicking and screaming" in i saker för det är det enda sättet att jag gör något alls. Problemet är att jag aldrig slutar sparka och skrika. Om jag bara släpper till en sekund så går jag tillbaka till apati och handlingsförlamning. Det blir aldrig lättare, och till slut tar energin slut. Men saker måste fortfarande göras.

Då är ju ditt grundproblem att du inte vill / klarar av att konfrontera dig själv och inte att du är apatisk.

Det är just det som är att göra dom förändringarna som dom du mött i 12 år föreslagit och det är säkert blandad kompott men någon har du väl mött som kommit nära din ömma punkt där du känner att du skulle behöva ändra men inte vågat.

Mitt förslag är att det är just det som är din nyckel till framgång att ta steget även om det gör både ont och är jobbigt, livet är jobbigt.

Vad tror du ska hända i en konfrontation och vad ser du som den svåraste konfrontationen? Ärlig inför läkare, hab, psykologer eller vad?

Vad innebär det att konfrontera sig själv då? Det är ju endast ett tomt uttryck. Jag har vänt på varje sten jag vet finns där. Om jag inte "klarar av" att konfrontera mig själv, visst, då kanske det är mitt problem. Men vad innebär det då?

Jag har väldigt lätt att vara ärlig inför läkare, terapeuter osv. Det är faktiskt handla jag inte klarar av. Prata är inget problem.

Jag är rädd för att misslyckas. Det vet jag. Inget konstigt med det. Jag är ständigt rädd för att göra fel, vad jag än gör. Problemet är att så är det, men inget kan göras åt det. Jag fortsätter att vara rädd för det oavsett. Jag vet inga konkreta åtgärder som skulle kunna ändra på det. Jag tycker alltid att det är bättre att avstå från något än riskera att jag misslyckas. Men det är så jag fungerar. Frågan är hur man ändrar på det. Apatin och handlingsförlamningen är en direkt konsekvens av detta som varken är lättare eller svårare att direkt lösa såvitt jag kan se.

Nu skrev du mera måste läsa.

Peter skrev:Jag är rädd för att misslyckas. Det vet jag. Inget konstigt med det. Jag är ständigt rädd för att göra fel, vad jag än gör. Problemet är att så är det, men inget kan göras åt det. Jag fortsätter att vara rädd för det oavsett. Jag vet inga konkreta åtgärder som skulle kunna ändra på det. Jag tycker alltid att det är bättre att avstå från något än riskera att jag misslyckas. Men det är så jag fungerar. Frågan är hur man ändrar på det. Apatin och handlingsförlamningen är en direkt konsekvens av detta som varken är lättare eller svårare att direkt lösa såvitt jag kan se.

Då har vi ditt problem på bordet, avstår för att inte misslyckas.

Har du i detalj beskrivit detta för din läkare med dessa ord?
Vad tror du ska hända med dig om du gör fel, vem nu som ska säga vad som är rätt och fel?
Har du tidigare i ditt liv blivit utsatt för en extrem konsekvens för att du gjort fel handling enligt någon och i så fall vem?

Alla gör fel ibland och det ingår i att leva och det mesta går att ordna till med att göra om med sin erfarenhet i hur man inte ska göra.

Aspkvinna skrev:

Peter skrev:Jag är rädd för att misslyckas. Det vet jag. Inget konstigt med det. Jag är ständigt rädd för att göra fel, vad jag än gör. Problemet är att så är det, men inget kan göras åt det. Jag fortsätter att vara rädd för det oavsett. Jag vet inga konkreta åtgärder som skulle kunna ändra på det. Jag tycker alltid att det är bättre att avstå från något än riskera att jag misslyckas. Men det är så jag fungerar. Frågan är hur man ändrar på det. Apatin och handlingsförlamningen är en direkt konsekvens av detta som varken är lättare eller svårare att direkt lösa såvitt jag kan se.

Då har vi ditt problem på bordet, avstår för att inte misslyckas.

Har du i detalj beskrivit detta för din läkare med dessa ord?
Vad tror du ska hända med dig om du gör fel, vem nu som ska säga vad som är rätt och fel?
Har du tidigare i ditt liv blivit utsatt för en extrem konsekvens för att du gjort fel handling enligt någon och i så fall vem?

Alla gör fel ibland och det ingår i att leva och det mesta går att ordna till med att göra om med sin erfarenhet i hur man inte ska göra.

Japp. Detta har jag diskuterat utförligt. Inga extrema konsekvenser av misslyckanden (åtminstone inte objektivt) genom åren förutom min egen känslomässiga reaktion, vilken är extremt stark och intensiv samt fullständigt opåverkbar. Jag vet vad som händer när jag gör fel. Jag skäms och mår dåligt och får en stark känslomässig reaktion. Det är denna reaktion jag i första hand inte klarar av att hantera, och den är alltid starkare än jag tror på förhand, så det finns inget sätt att "konfrontera" och upptäcka att det inte var så farligt som jag trodde. Det är alltid värre än jag tror på förhand. Jag har en ytterst sträng syn på vad som är rätt och fel och den vet jag heller inte hur jag skulle kunna påverka. Det finns inget sätt jag kan tänka mig som kan påverka någon del av detta.

Det bör påpekas att det nog inte är helt klart att denna rädsla för misslyckande är oberoende av annat. Igångsättningssvårigheterna lär vara mycket vanliga hos folk med Asperger och uppkom mycket tidigt för mig, så bilden är nog en aning mer komplex i sin helhet. Det vill säga, en hel del tyder på att det faktiskt finns rent neuropsykiatriska problem som förvärrar/ger upphov till helhetsreaktionen, vilket ju inte förenklar en redan problematisk situation.

Vi kommer närmare kärnproblematiken och det är bra, all heder för du är bra på att säga som det är och ärlig, alltid en början.

Denna känslomässiga reaktion är med all rätt verklig och det är då den som kan arbetas med. Nu är jag inte medicinskt kunnig i detalj men här undrar jag om inte en läkare skulle kunna hjälpa dig med rätt medicin. Som sagt, jag är i detaljkunskap om detta okunnig.

Får du en långvarig reaktion och hamnar på sjukhus? Hur lång tid tar det tills den går över?

Ser du när det började, föddes du så och har varit så hela ditt liv?

Din stränga syn tror jag är en konsekvens av att du inte orkar/mäktar med dina känslomässiga reaktioner så du drar slutsatser hårt för att slippa. Bara en tanke du vet svaret. Eller är du uppfostrad så eller född med det och var lika som nu när du var barn?

Aspkvinna skrev:Vi kommer närmare kärnproblematiken och det är bra, all heder för du är bra på att säga som det är och ärlig, alltid en början.

Denna känslomässiga reaktion är med all rätt verklig och det är då den som kan arbetas med. Nu är jag inte medicinskt kunnig i detalj men här undrar jag om inte en läkare skulle kunna hjälpa dig med rätt medicin. Som sagt, jag är i detaljkunskap om detta okunnig.

Får du en långvarig reaktion och hamnar på sjukhus? Hur lång tid tar det tills den går över?

Ser du när det började, föddes du så och har varit så hela ditt liv?

Din stränga syn tror jag är en konsekvens av att du inte orkar/mäktar med dina känslomässiga reaktioner så du drar slutsatser hårt för att slippa. Bara en tanke du vet svaret. Eller är du uppfostrad så eller född med det och var lika som nu när du var barn?

Det finns inget medicinskt sätt att hantera det såvitt jag vet och ingenting har föreslagits mig annat än antidepressiva mediciner vilka inte fungerar. Jag har fungerat såhär åtminstone sedan 8-års-åldern. Det som varierar är hur apatisk jag är med perioder då jag inte klarar av att göra något som tar energi. Jag klarar dock alltid av sådant som krävs för att jag skall överleva, gå upp på morgonen, inbilla mig att jag försöker göra något och så vidare. Vad jag gör är bara att jag går in i energisparläge då allting går på autopilot och alla känsloreaktioner går ner på sparläge och det enda jag gör är det som tar minst energi just då. Det enda sättet att fungera någorlunda är att inte bry sig om något. Så fort jag börjar bry mig bryter jag ihop.

Jag funderar på om vi kan hoppas att någon mer medicinskt kunnig ska mer i detalj kunna förklara för dig, t ex docfrasse, hur någon medicin skulle kunna hjälpa dig att inte få så starka reaktioner som du inte klarar av att mäkta med.

Men bryter ihop tänker jag, det gör nog många av oss som har diagnoser och är inte farligt i sig men hur blir det efteråt? Dröjer det flera dagar eller veckor innan du är lugn igen?

Hamnar du i psykos?

Medicin har jag för mig ska fasa ut topparna men känlsor får du nog steg för steg lära dig att man har och här kommer terapi in för att leda dig i denna reaktion inte ta bort den utan lära dig i daglig vardag att möta den, känna den och gå ur den.

Aspkvinna skrev:Jag funderar på om vi kan hoppas att någon mer medicinskt kunnig ska mer i detalj kunna förklara för dig, t ex docfrasse, hur någon medicin skulle kunna hjälpa dig att inte få så starka reaktioner som du inte klarar av att mäkta med.

Men bryter ihop tänker jag, det gör nog många av oss som har diagnoser och är inte farligt i sig men hur blir det efteråt? Dröjer det flera dagar eller veckor innan du är lugn igen?

Hamnar du i psykos?

Medicin har jag för mig ska fasa ut topparna men känlsor får du nog steg för steg lära dig att man har och här kommer terapi in för att leda dig i denna reaktion inte ta bort den utan lära dig i daglig vardag att möta den, känna den och gå ur den.

Ingen psykos. Apati och mental trötthet, vilket ju var vad jag beskrev från början. Energisparläge. Topparna är i sig ointressanta för jag sällan gör något som faktiskt löser ut känsloreaktionerna. De släpper när jag slutar försöka eller efter ett tag och återkommer om jag försöker igen. När jag slutar bry mig slutar problemen. Ju mer jag avstår från något som jag bryr mig om, desto lättare blir det. Om jag försöker göra något så går det inte längre. Enkelt.

Topparna är inte av ointresse för det är dom du inte vill ha och undviker handlingar för att slippa dom så jag ser att lösa känslornar toppar som det primära så du kan börja våga göra förändlingar.

Du vill ju inte ha det så här så att det är klart att du bryr dig, du måste det annars kan man sitta och vara fast i en sån här återvändsgränd i hela sitt liv.

Du behöver verkligen bearbeta din rädsla för dina känslor och att göra fel och se att det är inte hela världen OM det skulle bli fel för du vet ju inte när du inte provar om det blir rätt.

Apatin du hela tiden hänvisar till är sekundär följd, eller hur?

Förutom allt det som Aspkvinna skrivit och som jag inte orkar läsa nu, men som säkert är jätteklokt, för att hon är det, så skulle jag fundera på om inte medicin vore nåt, ett tag.

Jag får Voxra, som hjälper om man har en depression som yttrar sig om håglöshet och avsaknad av handlingskraft mer än att man är ledsen och känner meningslöshet.

Jag får den dock inte för det utan för ADHD-symtom, eftersom den verkar på dopamin och noradrenalin. Kanske kunde vara nåt? Eller nåt annat? Du kanske har krajjat ditt inre system genom att gå så länge och vantrivas med vad det nu är.

alfapetsmamma skrev:Förutom allt det som Aspkvinna skrivit och som jag inte orkar läsa nu, men som säkert är jätteklokt, för att hon är det, så skulle jag fundera på om inte medicin vore nåt, ett tag.

Jag får Voxra, som hjälper om man har en depression som yttrar sig om håglöshet och avsaknad av handlingskraft mer än att man är ledsen och känner meningslöshet.

Jag får den dock inte för det utan för ADHD-symtom, eftersom den verkar på dopamin och noradrenalin. Kanske kunde vara nåt? Eller nåt annat? Du kanske har krajjat ditt inre system genom att gå så länge och vantrivas med vad det nu är.

Jo, sånt skulle säkert kunna fungera. Jag är övertygad om att sådant som påverkar dopamin och noradrenalin kan fungera, men det allra mesta som gör det kräver ADHD-diagnos, vilket jag inte har. Det är något av ett moment 22 när det gäller just medicinering.

Peter skrev:

alfapetsmamma skrev:Förutom allt det som Aspkvinna skrivit och som jag inte orkar läsa nu, men som säkert är jätteklokt, för att hon är det, så skulle jag fundera på om inte medicin vore nåt, ett tag.

Jag får Voxra, som hjälper om man har en depression som yttrar sig om håglöshet och avsaknad av handlingskraft mer än att man är ledsen och känner meningslöshet.

Jag får den dock inte för det utan för ADHD-symtom, eftersom den verkar på dopamin och noradrenalin. Kanske kunde vara nåt? Eller nåt annat? Du kanske har krajjat ditt inre system genom att gå så länge och vantrivas med vad det nu är.

Jo, sånt skulle säkert kunna fungera. Jag är övertygad om att sådant som påverkar dopamin och noradrenalin kan fungera, men det allra mesta som gör det kräver ADHD-diagnos, vilket jag inte har. Det är något av ett moment 22 när det gäller just medicinering.

Det är ju det det inte gör, inte det här alltså, eftersom det ges för DEPRESSION primärt, och inte för ADHD. Varken Voxra eller Strattera måste du ha diagnos för. Även centralstimulantia har vissa fått utan diagnos, fast det är svårare och kanske t o m tveksamt om det är bra.

Aspkvinna skrev:Topparna är inte av ointresse för det är dom du inte vill ha och undviker handlingar för att slippa dom så jag ser att lösa känslornar toppar som det primära så du kan börja våga göra förändlingar.

Du vill ju inte ha det så här så att det är klart att du bryr dig, du måste det annars kan man sitta och vara fast i en sån här återvändsgränd i hela sitt liv.

Du behöver verkligen bearbeta din rädsla för dina känslor och att göra fel och se att det är inte hela världen OM det skulle bli fel för du vet ju inte när du inte provar om det blir rätt.

Apatin du hela tiden hänvisar till är sekundär följd, eller hur?

Huruvida ägget eller hönan kommer först är oklart i det här fallet, men åtminstone i det läge jag är nu, så är det största problemet att jag inte tar mig för vissa saker. Så länge jag inte gör det, så kommer inte topparna i spel.

Vad gäller att inte bry sig är det något jag måste tvinga mig till för att klara av att leva med det. Om jag bryr mig så blir jag sanslöst frustrerad, nervös och ångestfylld, men jag kan inte göra något.

Jag har ingen aning om vad du menar med "bearbeta känslorna". Att misslyckas är något jag gör hela tiden och det är, som jag sa tidigare, alltid mycket värre än jag trodde i förväg att det skulle vara. Jag är alltid beredd att misslyckas genom att avstå hellre än misslyckas genom att försöka men inte lyckas. Vad som helst är bättre än det.

Apatin är åtminstone till viss del en följd av denna prioritering.

alfapetsmamma skrev:

Peter skrev:

alfapetsmamma skrev:Förutom allt det som Aspkvinna skrivit och som jag inte orkar läsa nu, men som säkert är jätteklokt, för att hon är det, så skulle jag fundera på om inte medicin vore nåt, ett tag.

Jag får Voxra, som hjälper om man har en depression som yttrar sig om håglöshet och avsaknad av handlingskraft mer än att man är ledsen och känner meningslöshet.

Jag får den dock inte för det utan för ADHD-symtom, eftersom den verkar på dopamin och noradrenalin. Kanske kunde vara nåt? Eller nåt annat? Du kanske har krajjat ditt inre system genom att gå så länge och vantrivas med vad det nu är.

Jo, sånt skulle säkert kunna fungera. Jag är övertygad om att sådant som påverkar dopamin och noradrenalin kan fungera, men det allra mesta som gör det kräver ADHD-diagnos, vilket jag inte har. Det är något av ett moment 22 när det gäller just medicinering.

Det är ju det det inte gör, inte det här alltså, eftersom det ges för DEPRESSION primärt, och inte för ADHD. Varken Voxra eller Strattera måste du ha diagnos för. Även centralstimulantia har vissa fått utan diagnos, fast det är svårare och kanske t o m tveksamt om det är bra.

Jag har försökt få strattera, men läkarna vill inte skriva ut det heller. Voxra var en ny bekantskap. Jag har lyckats få en läkarkontakt i alla fall nu, så jag får väl försöka där.

Men då är vi ju tillbaka på medicinska lösningar. Även om jag kanske var oklar från början, handlade det här i första hand om icke-medicinska lösningar. Att det finns någon medicin någonstans som fungerar kan jag mycket väl tänka mig, och till slut kanske jag till och med hittar den. Men det kommer utan tvivel ta år och åter år innan det händer, varför jag i första hand måste koncentrera mig på att klara av att förbättra läget icke-medicinskt.

I själva verket är jag mer och mer tveksam till om jag är beredd att testa några mediciner längre. Det tar enorm tid varje gång och biverkningarna är alltid otrevliga utan någon trolig positiv effekt. För tio år sedan var jag beredd att ta den smällen, men jag blir alltmer tveksam.

Peter skrev:

alfapetsmamma skrev:

Peter skrev:[quote="alfapetsmamma"]Förutom allt det som Aspkvinna skrivit och som jag inte orkar läsa nu, men som säkert är jätteklokt, för att hon är det, så skulle jag fundera på om inte medicin vore nåt, ett tag.

Jag får Voxra, som hjälper om man har en depression som yttrar sig om håglöshet och avsaknad av handlingskraft mer än att man är ledsen och känner meningslöshet.

Jag får den dock inte för det utan för ADHD-symtom, eftersom den verkar på dopamin och noradrenalin. Kanske kunde vara nåt? Eller nåt annat? Du kanske har krajjat ditt inre system genom att gå så länge och vantrivas med vad det nu är.

Jo, sånt skulle säkert kunna fungera. Jag är övertygad om att sådant som påverkar dopamin och noradrenalin kan fungera, men det allra mesta som gör det kräver ADHD-diagnos, vilket jag inte har. Det är något av ett moment 22 när det gäller just medicinering.

Det är ju det det inte gör, inte det här alltså, eftersom det ges för DEPRESSION primärt, och inte för ADHD. Varken Voxra eller Strattera måste du ha diagnos för. Även centralstimulantia har vissa fått utan diagnos, fast det är svårare och kanske t o m tveksamt om det är bra.

Jag har försökt få strattera, men läkarna vill inte skriva ut det heller. Voxra var en ny bekantskap. Jag har lyckats få en läkarkontakt i alla fall nu, så jag får väl försöka där.

Men då är vi ju tillbaka på medicinska lösningar. Även om jag kanske var oklar från början, handlade det här i första hand om icke-medicinska lösningar. Att det finns någon medicin någonstans som fungerar kan jag mycket väl tänka mig, och till slut kanske jag till och med hittar den. Men det kommer utan tvivel ta år och åter år innan det händer, varför jag i första hand måste koncentrera mig på att klara av att förbättra läget icke-medicinskt.[/quote]

Tycker faktiskt du har fel angreppsvinkel eller vad man ska säga. Dels vad det gäller misslyckandet i ovanstående inlägg dels vad det gäller medicin. Det är jättefint att vilja lösa saker på egen hand och icke-medicinskt, men om du inte KAN då, eller FÖRMÅR göra det?

Gå till en annan läkare och be om medicinen. Be om hjälp överhuvudtaget, det är inte meningen att man ska klara allt själv! Hjälpen kan komma från medicin till en början, så du orkar ta tag i resten! KBT mot dina tvingande tankar skulle jag rekommendera. Det borde också gå att få bli ställd på kö för, oavsett diagnos eller ej.

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge säger jag. Det får bli mitt slutord, för VILL du inte ändra attityd utan hellre dväljs i det hemtama eländet - för det är i alla fall bekant - så kan jag inget göra. Jag kan bara berätta vad jag gjort och vad jag tror kan funka för andra, men jag kan inte ändra på nån som inte vill förändras, och så låter det på dig nu...

alfapetsmamma skrev:

Peter skrev:

alfapetsmamma skrev:[quote="Peter"][quote="alfapetsmamma"]Förutom allt det som Aspkvinna skrivit och som jag inte orkar läsa nu, men som säkert är jätteklokt, för att hon är det, så skulle jag fundera på om inte medicin vore nåt, ett tag.

Jag får Voxra, som hjälper om man har en depression som yttrar sig om håglöshet och avsaknad av handlingskraft mer än att man är ledsen och känner meningslöshet.

Jag får den dock inte för det utan för ADHD-symtom, eftersom den verkar på dopamin och noradrenalin. Kanske kunde vara nåt? Eller nåt annat? Du kanske har krajjat ditt inre system genom att gå så länge och vantrivas med vad det nu är.

Jo, sånt skulle säkert kunna fungera. Jag är övertygad om att sådant som påverkar dopamin och noradrenalin kan fungera, men det allra mesta som gör det kräver ADHD-diagnos, vilket jag inte har. Det är något av ett moment 22 när det gäller just medicinering.

Det är ju det det inte gör, inte det här alltså, eftersom det ges för DEPRESSION primärt, och inte för ADHD. Varken Voxra eller Strattera måste du ha diagnos för. Även centralstimulantia har vissa fått utan diagnos, fast det är svårare och kanske t o m tveksamt om det är bra.

Jag har försökt få strattera, men läkarna vill inte skriva ut det heller. Voxra var en ny bekantskap. Jag har lyckats få en läkarkontakt i alla fall nu, så jag får väl försöka där.

Men då är vi ju tillbaka på medicinska lösningar. Även om jag kanske var oklar från början, handlade det här i första hand om icke-medicinska lösningar. Att det finns någon medicin någonstans som fungerar kan jag mycket väl tänka mig, och till slut kanske jag till och med hittar den. Men det kommer utan tvivel ta år och åter år innan det händer, varför jag i första hand måste koncentrera mig på att klara av att förbättra läget icke-medicinskt.[/quote]

Tycker faktiskt du har fel angreppsvinkel eller vad man ska säga. Dels vad det gäller misslyckandet i ovanstående inlägg dels vad det gäller medicin. Det är jättefint att vilja lösa saker på egen hand och icke-medicinskt, men om du inte KAN då, eller FÖRMÅR göra det?

Gå till en annan läkare och be om medicinen. Be om hjälp överhuvudtaget, det är inte meningen att man ska klara allt själv! Hjälpen kan komma från medicin till en början, så du orkar ta tag i resten! KBT mot dina tvingande tankar skulle jag rekommendera. Det borde också gå att få bli ställd på kö för, oavsett diagnos eller ej.
[/quote]

Allt det här gör jag naturligtvis och det tar tid. Varje steg är ytterligare månaders väntan då ingenting produktivt händer. Jag gör allt jag kan för att få hjälp och har gjort i 12 år. Det är inget som tar emot för mig, men det har inte lett någon vart hittills. Jag vet att jag inte förmår lösa det på egen hand, men i brist på någon som kan lösa det har man inte mycket annat att tillgå.

Okej. Jag vill inte förändra mig. Jag visar fel attityd. Låt så vara. Nå, hur skall jag göra för att bli en person som VILL förändra mig och som har RÄTT attityd då? Det är ju en del av problemet uppenbarligen.

Peter skrev:Vad gäller att inte bry sig är det något jag måste tvinga mig till för att klara av att leva med det. Om jag bryr mig så blir jag sanslöst frustrerad, nervös och ångestfylld, men jag kan inte göra något.

Jag har ingen aning om vad du menar med "bearbeta känslorna". Att misslyckas är något jag gör hela tiden och det är, som jag sa tidigare, alltid mycket värre än jag trodde i förväg att det skulle vara. Jag är alltid beredd att misslyckas genom att avstå hellre än misslyckas genom att försöka men inte lyckas. Vad som helst är bättre än det.

Apatin är åtminstone till viss del en följd av denna prioritering.

Bearbeta känslor så menar jag att du behöver öva på att dom reaktioner du får när du försöker göra något inte i grunden är farliga och ibland kan det hjälpa att bara veta det.

Du kanske inte ska misslyckas genom att avstå utan att försöka igen för att hitta ett annat sätt att genomföra det du försökt med.

Mitt förslag är att du tar med hela den här trådens innehåll till din läkare och visar hur vi har resonerat så får du helt enkelt köpa hans förslag och se vart det tar dig. Inte avfärda det med en massa rädslor som gör att du avstår och sen står med din apati igen.

Förklara att du behöver stöd under den här förändringsperioden och det kanske är dagligt möte på öppenvården inom psyk tex under några veckor.

Jag tackar er bägge för att ha deltagit i tråden.

Jag är mestadels sanslöst frustrerad över vad jag inte klarar av så jag är medveten om att jag kan låta mer än knepig i sådana här trådar. Jag är sanslöst förbannad och det finns bara en som kan skyllas på och det är jag själv. Det går dock inte att ta ut denna ilska och frustration på mig själv eller på någon annan utan det blir till att undertrycka den så gott det går.

Oavsett det så kvarstår dock att jag inte klarar av att göra vissa saker. Jag klarar inte av att försöka och jag klarar inte av att tänka på dem. Om ett par månader kommer jag antagligen ha möjligheten att pröva ytterligare någon medicin och vem vet, kanske ger den effekt. Men varje dag är en förlorad dag och varje dag ett nytt misslyckande som jag endast kan klandra mig själv för. Att vara frustrerad kanske inte hjälper, men det är vad som händer när man inte klarar av vad man vill.

Det finns alltid en gräns då man inte orkar mer. Jag tror ständigt att jag har nått den gränsen men det har inte hänt på 15 år, så antagligen kommer det inte hända på ett bra tag, om någonsin. Jag är en tjurskalle och prövar allt jag kan, men jag kan inte göra mer än så, och det räcker inte. Det går inte framåt. Det är inte tillräckligt. Det är i sig ett misslyckande med ständigt nya episoder.