Detta tänkte jag skriva i min bokblogg, men jag kommer ju inte på den längre.

Nu har jag läst första delen av Anna Wahlgrens självbiografiska svit Mommo, Mommo: Det var en gång …

Det är en historia om ett barn som är försummat, rentav oälskat. Samtidigt ett barn som tar för sig och tar risker, ett barn som vill synas.

Annas mor drev en restaurangrörelse och hennes far var byggmästare. Båda var framgångsrika yrkesmänniskor, men inga vidare föräldrar enligt Anna. (Felicia Feldts egen bok om hur dålig Anna var som mor känns som en Nemesis.)

Det blev skilsmässa och modern flyttade med Anna och Skriking (hennes bror) till Stockholm och där började Anna skolan.

Lilla Anna var inget mönsterbarn. T ex stal hon från sin mors portmonnä för att ha godis att bjuda sina klasskamrater på. Hon ville ju bli populär. Det hjälpte inte att hennes mor sagt “Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” och “Gud ser allt du gör.” “Portmonnän missade Gud fullständigt" skriver Anna triumferande.

Hennes mor var missnöjd med Anna. Anna hade rakt och stripigt hår och var för blek. “Så fort vi skulle någonstans var hon tvungen att knipa liv i kinderna på mig så hårt hon kunde.” Dessutom såg Anna så sur ut, klagade hennes mor. Och Anna var “opålitlig som en piga”. “Jag var ledsen. Jag undrad hur hon kunde veta att jag var opålitlig som en piga, varför nu just en piga skulle vara opålitlig. Hon visste ju inte ens om att jag tog pengar från henne!”

Sedan lämnande modern Anna. Hon måste åka för att pengarna var slut och hon måste arbeta, påstod hon. “Hon sa att världen var elak och hemsk, som inte lät en mor vara tillsammans med sina egna små barn. Hon sa att hon fick lova att ta det arbete som bjöds. Det tur det fanns något alls. Hon måste ju försörja oss och hon måste försörja sig själv. Pappa gjorde det inte. Han betalade minsta möjliga underhåll för oss, rik som han var, och ingenting alls betalade till henne.”

Modern hade fått anställning hos Trafikrestauranger, som skötte tågserveringen och alla järnvägsrestauranger. Hon skulle rycka upp de som sjangsjerat till ölsjapp.

Som vuxen frågade Anna sin mor om hon någonsin sökt arbete i Stockholm. “Nej, jag sökte inget arbete i Stockholm. Jag ville ha just det jobbet jag fick. Det var därför jag sökte det." Vad Anna kritiserar är att modern inte sade sanningen, inte att hon vill leva sitt eget liv. Fast jag tycker det är lika illa, att man väljer bort sina barn, som ju inte kan välja en ny mor.

Och Anna gjorde ju samma sak, prioterade att “förverkliga sig” framför barnens bästa. T ex genom att supa och dra hem diverse karlar, som “fick ta för sig” av hennes tonårsdöttrar. Och genom att prioritera sitt arbete framför att vara med barnen, de skulle ägna sig åt “ensamlek” och ta hand om varandra.

Anna hamnade som barn i internatskola där hon inte trivdes. Det hindrade henne inte från att själv skicka sina tre yngsta döttrar på internatskola.

När hon var 16 år förlorade hon oskulden till sin nye pojkvän som var tio år äldre. Det blev en långdragen historia så Anna skolkade från skolan i en vecka. Det är förstås därför hon förbjöd sina döttrar att ha sex före 16 års ålder, det var givetvis den ideala åldern. (Men Felicia gjorde det redan vid 14 år, vilket Anna Wahlgren straffade henne för genom dels utegångsförbud, dels örfil: http://www.weylerforlag.se/Textutdrag/F ... _utdrag.pd)

Anna blev psykiskt och fysiskt misshandlad och framfört allt försummad av sina föräldrar. Hon hävdade sin rätt att inte försonas (och samma rätt hävdar Felicia).

Hon planerade att mörda sina föräldrar:

“Min mamma tänkte jag ha ihjäl genom att sätta kniven i ryggen på henne. När vi någon gång stod i köket och lagade mat, exempelvis. Min pappa tänkte jag mera förgifta. Honom var jag livrädd för och ville verkligen inte vara i närheten av när han dog! I massvis med år låg mitt lilla dubbelmord och pyre. Mer än en gång fick jag tag i handen som höll kniven den andra handen och med våld tvina ner den på skärbrädan igen, bort från min mamma som stod bredvid. Min pappa träffade jag så sällan efter sextonårstortyren, att mordet på honom aldrig kom mycket längre än till spridda studier i våra vanligaste gifter.
Det fanns en enda anledning till att jag faktiskt inte gjorde det. Den anledningen hette tjugo år i fängelse."


Ingenting om att det är orätt att mörda. Jag tycker Anna verkar psykopatisk här.

Det räcker nog inte med att hata sina föräldrar och besluta sig för att inte bli som dem. Våldet finns i ens omedvetna och dyker upp igen. Anna Wahlgren slog själv sina barn. Hur blir man av med sitt svarta arv? Kanske med hjälp av psykoterapi, men vad jag vet genomgick inte Anna någon sådan. FAst jag har ju bara lästa första delen av hennes självbiografi.

Boken slutar så här:

"--- Jag skulle få barnen tillbaka, och jag tänkte aldrig, aldrig släppa dem ifrån mig igen! Och nu var ett litet barn nummer tre på väg! Henne ville jag döpa till Anna Den lyckliga, på latin, om det blev en flicka.”

Det var alltså Felicia.

Ack, säkert önskade Anna Wahlgren att hennes dotter skulle bli lycklig. Men det blev hon inte.

Tack för din beskrivning.

Det finns alltid ursäkter.

Lennart Frimodig