Hej jag heter Annie och jag hoppas jag är välkommen i detta forumet trots att det är min bror som har AS. Jag försöker förstå min bror och har sedan diagnosen sattes för 15 år sedan läst en hel del och tror mig vara ganska påläst.
Men sedan 2 år tillbaka så vet jag inte vad jag ska göra. Jag är idag 29 år och han 28 år. Min bror har alltid varit speciell men detta förstod jag inte när vi växte upp för han var ju min lillebror och småbröder behövs ju kollas efter lite.
Enligt mig har vi alltid vart väldigt nära varandra. Skrattat massor ihop och har identisk humor. Han har vart en av mina bästa vänner men jag har förstått av honom att han inte alls har samma band till mig. Han har sagt -Jag har inte samma behov av familj som dig. Jag har blivit väldigt sårad när han sagt så eftersom vi inte har så mycket mer familj än oss två.

Jag erkänner att jag nog tagit mer av en mamma roll (i vissa tillfällen) än stora syster roll när vi kom in i vuxenålder för det var som han stannade kvar i 16 års åldern medan jag blev 50 år gammal.
Vår mamma var sjuk de senaste 10 åren men vi har ändå haft regelbunden kontakt och setts ofta, men alltid på mitt begär, Mutade med lunch för att umggås osv. Men de senaste åren har han vart nästan besatt av nya relationer med tjejer. Jag tror att bekräftelse från tjejer är en av de viktigaste sakerna för honom. Han ser väldigt bra ut och får lätt tjejer men det håller inte länge och det är en riktig berg och dal bana. Jag älskade de stunder han var singel för då var han kontaktbar och kunde umgås. Annars helt uppslukad.
Vår mamma dog för två år sedan och i samma veva blev jag gravid och köpte hus. Han tog då helt avstånd från mig, -Jag vill gå min egna väg, skrev han i ett sms. Han ville inte ens se bild på min nya bebis.

2 år senare så sitter jag fortfarande här och är helt förkrossad att min enda familjemedlem och bästa vän inte vill ha ngt med mig att göra. Jag förstår inte varför för jag vill bara väl och har aldrig gjort honom illa.

Ja ni förstår att den här historien saknar MYCKET information men mina funderingar följer

- Är familjerelationer ngt som kan vara komplicerat för en person med AS? I så fall hur?
- Jag känner att hans "flickvänner" alltid har vart viktigare än hans egna syster och mamma, Kan det vara så?
- Hur upplever ni som har syskon som inte har AS? Är det jobbigt att ha viss problematik som ett syskon eventuellt inte har?

- Vad för tips skulle ni kunna ge mig för att kunna få kontakt med honom igen? Avvakta? Eller behöver jag kontakta mycket för att han ska förstå hur viktig han är för mig?

Jag hoppas få mycket funderingar hur han uppfattar saker och ting för jag är väldigt ledsen och saknar min bror. Hans systerson är 10 månader och jag är så rädd att han kommer missa hela hans uppväxt.
Kram

Hoppas skrev:Vår mamma dog för två år sedan och i samma veva blev jag gravid och köpte hus. Han tog då helt avstånd från mig, -Jag vill gå min egna väg, skrev han i ett sms. Han ville inte ens se bild på min nya bebis.

Kanske han vill bevara känslan av frihet och att bebis med villa innebär stagnation och symboler för samma sak?
Nyckeln kanske är vad som gör att han vill gå sin egen väg?
Hur bor han själv?

Hoppas skrev:- Jag känner att hans "flickvänner" alltid har vart viktigare än hans egna syster och mamma, Kan det vara så?

Det kanske är den enda typ av relation som är stark nog för att han skall känna samhörighet?

Vad har din bror för intressen?

Avståndstagandet kan ha flera olika grunder. Förändring är en - många saker hände samtidigt och många av oss har väldigt svårt att hantera förändringar. Kanske kände han även att du förändrades när du fick barn.
Problem med samhörighet, som monstret är inne på, kan vara en annan.
Rädsla för att bli avvisad när han inte kan visa "lämpligt" intresse för sitt syskonbarn är ytterligare en möjlighet. För honom behöver det inte alls vara självklart att man tycker om någon bara för att det är syrrans barn, t.ex.

plåtmonster TACK för ditt svar. Så kan det absolut vara. Vi kanske helt enkelt tog två olika vägar i sammanband med att hon försvann. har inte tänkt så. Och ja med relationerna så måste det vara. Med tanke på de tjejer han väljer så låter det väldigt logiskt. tack för att du fick mig att tänka i lite nya banor

Hans intressen är språk och kan vissa helt flytande. Självlärd och väldigt imponerande. annars mkt tv-spel och flickvänner.

ok tahlia, det var intressant!!! det du säger skulle han kunna ha sagt så så kan det vara!!
Va snälla ni är som delar med er av tankar!! känns redan mkt bättre

Hoppas skrev:Vi kanske helt enkelt tog två olika vägar i sammanband med att hon försvann.

Min tanke var inte att det var eran mors död som gjorde att bandet bröts. Utan att du satt dig fast med barn och villa samt att han reagerat på detta. Men det är svårt att veta. Situationen känns ganska komplicerad utan något givet svar även om det på ytan kanske verkar tydligt.

Hur fungerar din bror med din man som du skaffat barn med?

Hur är hans inställning till att skaffa egna barn?

ja förlåt jag skrev nog lite klantigt för det var som du skrev som jag menade!

De har bara träffats ett par gånger och varje gång han har träffat en kille jag vart tillsammans med så blir han jätte nervös och man märker att han klistrar på ngn han inte är.

Han vill absolut ha egna barn. Han älskar barn och jag vet att han skulle bli världens bästa morbror.

Kanske känns det jobbigt för honom att se dina barn men inte få till egna?

1. Familjerelationer och relationer överlag brukar ofta vara krångliga på olika sätt. Man är mer oempatisk med asperger och förstår inte riktigt vikten av blodsband i alla lägen. Vi väljer oftare att göra något vi verkligen vill än det vi måste eller borde, tyvärr...

2. Förhållanden/partners blir lätt ett "specialintresse" då man oftast är ganska smal i sina intressen. Det blir då lätt att man slukas upp av det och glömmer sånt som "alltid finns där ändå". Kan även hända att man i hans turbulenta relationer väljer att "passa på" medan det finns kvar.

3. Syskonrelationer där de inte har samma diagnoser som jag finns nog inte. Både min lillebror och äldre halvbror har garanterat asperger (och adhd som jag). Vi hör nästan bara av oss om vi "vill något". Alltså när det är familjeträffar som ska planeras eller när man behöver hjälp med konkreta problem.

4. Hans avståndstagande efter att ditt barn kom skulle kunna bero på att han (liksom många andra med asperger) har svårt för oväsen och hygienfrågor. Nu vet inte jag om han är en barnkär person, men det skulle kunna vara så. Ifall det är därför kan det nog vara svårt innan dess att barnet går att prata med. Många av oss med asperger har svårt för att inte göra oss förstådda eller att förstå andra genom kommunikation.

Om du inte vet vad han tycker om barn/bebisar kanske du skulle fråga. Det är oftast jobbigt att ogilla något så "normalt"... Annars kan det vara någon form av avundsjuka för att du lyckats bättre i relationer än han själv. Försök med att höra av dig och skriv/prata om något han är väldigt intresserad av. Då brukar snacket lossna!

Tack alla underbara människor! Har fått så mkt svar på mina funderingar. tusen tack!!!

Er mammas död kanske påverkade honom mer än han visade för dig och andra och eftersom du är hans enda familj kanske han tycker det är lättare att välja bort dig nu än att du tas ifrån honom när du dör. Han tar med andra ord hela smällen nu ihop med er mammas död och på så sätt går han vidare med sitt liv.

Tiblan den tanken har faktiskt slagit mig med.