Vilket tycker ni vore det bästa sättet att skaffa barn, som ensamstående man?

En möjlighet är att betala för att någon ska skaffa barn med en, kostar runt en halv miljon och då får man ensam vårdnad om barnet sen också. Och det har jag råd med, men vill helst inte ta hand om ett barn helt på egen hand. Men kan tänka mej det som ett alternativ om jag hinner komma upp i runt 50 år och fortfarande inte har barn. Dock så skulle jag föredra något annat alternativ, så att barnet istället kunde ärva de där pengarna eller att jag kunde spendera mer pengar på att ge barnet en bra uppväxt.

Annars så sånt där att man gifter sej med någon från ett fattigare land och att den flyttar hit, vet inte alls hur det fungerar men vet ju att det finns folk som gör så och att det väl finns webplatser för det. Men det vill jag nog helst också vänta med tills jag är runt 50 isåfall. Personen skulle ju förmodligen inte ha några känslor för mej, men jag skulle förmodligen inte ha några känslor för henne heller. Däremot lite begränsat eftersom att jag vill att barnet ska likna mej själv, så skulle främst gälla europeiska länder isåfall.

Problemet med de alternativen är möjligtvis att man skulle behöva resa utomlands, och jag har aldrig varit utomlands eller rest rent generellt, och är dessutom extremt flygrädd, så att resa någonstans ensam sådär skulle jag inte klara av.

Sen finns ju även möjligheten att skaffa barn tillsammans med någon, typ som när man är spermadonator fast att man tar hand om barnet tillsammans. Skulle nog kunna räcka med att personen såg ok ut, då. Vet dock inte riktigt hur man skulle hitta någon person för det, och känns som det skulle kunna bli krångligt ifall personen bodde för långt bort. Kanske skulle kunna fungera med avstånd ifall barnet åkte fram och tillbaka en gång i månaden, men en ettåring kan ju inte direkt åka tåg någonstans på egen hand så skulle bli rätt krångligt de första åren.

Vanlig spermadonation skulle i övrigt kunna vara ett alternativ om ingenting annat fungerade, då så skulle jag ju åtminstone ha haft ett barn, men det skulle inte alls ha varit samma sak eftersom jag inte skulle ha någon vårdnad om det eller någon kontakt, så även om jag senare nån gång hade träffat barnet så skulle det ha känts som en fullkomlig främling. Så det känns som det allra sämsta alternativet.

Att hitta någon som jag gillar tillräckligt mycket för att få känslor för och har bra personkemi med har jag närmast gett upp, och vore ju så klart en möjlighet att ingå i ett förhållande med någon jag inte hade några känslor för, och bo ihop och skaffa barn med henne, men har föreslagit det till ett par stycken som jag pratat med och de har inte varit intresserade. Att hitta någon som jag faktiskt blev förälskad i vore ju självklart det bästa, men det känns närmast omöjligt.

Adoption eller att ta hand om någon annans barn är jag helt ointresserad av.

Men hursomhelst, att ha barn och familj har alltid varit min största dröm, hade egentligen velat ha minst 3-4 stycken, och jag har riktigt bra gener med en lång rad positiva egenskaper, men min personlighet gör att jag inte passar särskilt bra ihop med andra. Till exempel så hade jag helst velat ha barn med någon som också hade ett par diagnoser, och de flesta brukar tänka tvärtom om den saken.

Du kan säkert hitta någon som du fungerar bra ihop med. Många har konflikter i relationer, men de lyckas ändå ha en partner, så det är verkligen inte så att man behöver passa ihop perfekt med någon för att kunna ha en relation. Jag tycker att du först och främst ska leta i Sverige, men utomlands kan ju vara ett alternativ.

Nevyn skrev:Men hursomhelst, att ha barn och familj har alltid varit min största dröm, hade egentligen velat ha minst 3-4 stycken, och jag har riktigt bra gener med en lång rad positiva egenskaper, men min personlighet gör att jag inte passar särskilt bra ihop med andra. Till exempel så hade jag helst velat ha barn med någon som också hade ett par diagnoser, och de flesta brukar tänka tvärtom om den saken.

Du talar emot dig själv. Du har uppenbarligen inte några bra gener om det är som du skriver, att du inte passar ihop med andra. Att ta hand om barn kräver stor social skicklighet och engagemang och det blir ännu mer krävande då asperger är ärftligt och barnet sannolikt kommer behöva hjälp långt upp i livet.

Så, varsågod och bli arg nu. Sanningen är hård att smälta.

Huggorm skrev:Du talar emot dig själv. Du har uppenbarligen inte några bra gener om det är som du skriver, att du inte passar ihop med andra. Att ta hand om barn kräver stor social skicklighet och engagemang och det blir ännu mer krävande då asperger är ärftligt och barnet sannolikt kommer behöva hjälp långt upp i livet.

Så, varsågod och bli arg nu. Sanningen är hård att smälta.

Nej det är snarare tvärtom att jag inte passar ihop med andra eftersom andra har för dåliga gener, isåfall. Har funnits många tjejer som varit intresserade av mej och som jag pratat med hyfsat länge men som jag själv aldrig fick något intresse av. Rent generellt så har tjejer alltid varit mer intresserade av mej än vad jag varit av dem. Så jag pratar gärna med någon för att lära känna den men det krävs rätt mycket för att jag ska bli genuint intresserad av personen. Därav känns det rätt hopplöst att hitta en partner, för jag har inte energi att orka låtsas att jag är intresserad av någon om jag inte är det.

Den enda tjej jag verkligen gillat hade också asperger (och ett par andra diagnoser) och var ungefär som mej och både superintelligent och 10/10 till utseendet, och allt fungerade fint med henne i ett par år, tills det inte fungerade längre eftersom hon var otrogen. Hon ville också ha barn men det blev inget med det, av ett antal anledningar som mest hade med henne själv att göra och som jag inte tänker gå in på.

För mig låter det som att anledningen till att du vill "skaffa barn" är att du vill föra dina gener vidare. Har jag förstått dig rätt?

Solblomma skrev:För mig låter det som att anledningen till att du vill "skaffa barn" är att du vill föra dina gener vidare. Har jag förstått dig rätt?

Nej, anledningen att jag vill skaffa barn är att jag vill umgås och göra saker tillsammans med dem och ta dem med på utflykter i skogen och på resor och allt möjligt, och att de sen även kan ärva mej och rent generellt ha ett bra liv och bli bra personer. Om det inte var mitt biologiska barn så skulle jag däremot inte känna någonting för det, på samma sätt som jag brukar vara rätt ointresserad av de flesta människor, så det skulle inte fungera.

Alternativet vore att bli typ 80 år gammal, inte ha någon släkt eller vänner och alltid må dåligt över att jag var ensam och att ingen brydde sej om mej, och att det sen när jag dog skulle ta typ 10 år innan någon ens upptäckte det.

Huggorm skrev:

Nevyn skrev:Men hursomhelst, att ha barn och familj har alltid varit min största dröm, hade egentligen velat ha minst 3-4 stycken, och jag har riktigt bra gener med en lång rad positiva egenskaper, men min personlighet gör att jag inte passar särskilt bra ihop med andra. Till exempel så hade jag helst velat ha barn med någon som också hade ett par diagnoser, och de flesta brukar tänka tvärtom om den saken.

Du talar emot dig själv. Du har uppenbarligen inte några bra gener om det är som du skriver, att du inte passar ihop med andra. Att ta hand om barn kräver stor social skicklighet och engagemang och det blir ännu mer krävande då asperger är ärftligt och barnet sannolikt kommer behöva hjälp långt upp i livet.

Så, varsågod och bli arg nu. Sanningen är hård att smälta.

Den köper jag

Så vitt jag vet är det inte möjligt för ensamstående män att få barn i Skandinavien. Och det kanske är bra. Eftersom barn borde ha två föräldrar. Och för att ett system där ensamstående män kan få barn, lätt kan utnyttjas av farliga människor. Det är för lätt att missbruka ett sådant system och det viktigaste är barnens säkerhet och välmående.

Barn ska ha en närvarande mamma och pappa, det är det bästa för barnet.

Att ta hand om barn är ett svårt, tungt och ofta frustrerande jobb. Självklart finns det väldigt mycket positivt också, men utmaningen ligger förstås i de svåra bitarna. Att bli väckt flera gånger per natt, att alltid vara tillgänglig, de första åren har man i princip ingen egentid. Att behålla lugnet när allt man säger och gör är fel (enligt barnet).

Kontakt med förskolepersonal, skolpersonal, vara tvungen att stå i fotbollsklubbens café och vara social och trevlig trots att man helst bara vill vara ensam hemma tillsammans med sitt specialintresse. Listan på utmaningar kan göras hur lång som helst.

Har barnet dessutom ärvt förälderns funktionsnedsättningar blir det, förutom ännu tätare kontakt med skolan, ännu tuffare. Barnet kanske matvägrar, är vaket större delen av nätterna, har ångest och skolvägrar. Allt det här måste du som förälder hantera, oavsett din egen energinivå.

Min psykiater har sagt att jag troligen inte kan återhämta mig från utmattningssyndromet förrän barnen flyttat hemifrån. Det är inte roligt att höra, men jag har landat i att det troligen stämmer. Det tar enorma mängder energi att ha barn, även när de är nästan vuxna. Och jag lever tillsammans med barnens pappa, så jag är inte ens ensam om att ta hand om dem.

Att vara förälder är fantastiskt, och jag skulle inte vilja ändra på mitt liv även om det var möjligt. Men om jag hade vetat hur fruktansvärt trött jag skulle bli, hade jag troligen funderat ett extra varv över om jag verkligen skulle klara av det. Och detta trots att vi är två föräldrar som hjälps åt.

Jag skulle aldrig rekommendera att någon medvetet blir ensamstående förälder, särskilt inte om man dessutom har en funktionsnedsättning som gör det ännu svårare (sen kan man ju inte alltid styra vad som händer i livet).