Åter en artikel om att lyckan inte kan köpas för pengar. Ja, det är ju självklart, har man redan mycket (el iaf tillräckligt med) pengar så blir mer pengar bara en tillfällig glädje.

Så här säger lyckoforskaren Folke Tersman som är professor i filosofi vid Uppsala universitet:

UNT skrev:– Att ha nära relationer är mycket viktigare för vårt mående. Liksom att vara engagerad i en aktivitet som känns meningsfull, antingen på fritiden eller att du har ett jobb där du känner att du gör något bra, gärna tillsammans med andra.
Finns något mer som gör oss lyckliga?
– Ja. Vi har ett stort behov av social erkänsla, alltså att bli bekräftade av andra. Det tror jag ligger bakom allt mellan himmel och jord: från att lärare vill byta yrke eftersom de inte känner att de får den respekt och status som de tidigare hade, till att personer går med i extremiströrelser för att de känner sig utanför samhället.
Är det flockdjuret inom oss som driver detta?
– Ja, ta Facebook: man lägger upp en bild på att gästerna snart kommer, för att visa upp sig som lyckad och få många likes.

http://www.unt.se/nyheter/uppsala/darfo ... 34925.aspx

"Man är mans gamman", sade redan Havamal. Vi blir alltså lyckliga av att umgås med våra nära och kära. Samtidigt leder statusjakten till att man jämför sig med andra och vill bli lika bra/bättre än de. Man skulle bli lyckligare av att gå ner i arbetstid och få mer tid till nära relationer och att göra det man verkligen känner är meningsfullt. Men samtidigt måste man tjäna mer för att vara framgångsrik, alltså kan man inte arbeta mindre.

Så verklig lycka borde innebära att bry sig mer om dem man verkligen tycker om än om vad grannen tycker. "The rat race" gör en olycklig. "Helvetet, det är de andra", skrev Sartre.
Men som det nu är man alltså lyckligare om man är fattig, men rikast bland fattiga än om man är rikare men fattigast bland de rika. Statusen är så viktig.

Därför kan vi må sämre trots att vi fått det ekonomiskt bättre.

Den psykiska ohälsan är väldigt hög i dag. Varför mår vi så dåligt när vi ändå har det så bra?
– Dels handlar det nog om att man tidigare bet ihop. I dag är man mer öppen. Men jag tror också att det har att göra med faktorerna socialt erkännande och frihet. De upplevda kraven på erkännande har ökat mycket. Förut räckte det kanske att man hade jobb och familj. I dag känner nog många, särskilt unga, att det ska till otroligt mycket mer. Man ska vara snygg, ekonomiskt framgångsrik och så vidare. Det är svårt att känna att man kommer upp i den nivån.

De sociala medierna (Facebook, Instagram etc) bidrar alltså till att man jämför sig ännu mer med andra och mår sämre.

Men samtidigt funderar jag på hur lätt det är att verkligen få jobba mindre om man är anställd. Normen är 100%, problemet är alltid dem som inte får heltid. Rätt till deltid har man bara om man har små barn el är sjukskriven. Så även om man skulle ta den ekonomiska smällen är det inte lätt att få jobba mindre. Heltid el inget alls.