Från tråden "Stavningsregler":

Bror Duktig skrev:

HGJ skrev:Däremot:

Det var dem som bestämde matpriserna som jag träffade igår.

(Här vill jag alltså säga att jag igår träffade dem som bestämde matpriserna, inte att jag igår träffade några matpriser.)

Här tycker jag att det verkar fel med "dem".
Om jag byter mot "honom" så känns det fel. "Han" blir bättre, och motsvaras väl av "de"?

Fast det verkar vara skillnad på:
Det var dem, (som bestämde matpriserna), som jag träffade igår.
Det var 'de som bestämde matpriserna', som jag träffade igår.

Parentesen och apostroferna för att förtydliga betoningen/uttalet.

I det första exemplet är relativsatsen inte "nödvändig" (eller "restriktiv", som det också kallas). Det är den däremot i det andra exemplet. Att en relativsats inte är nödvändig betyder att den kan tas bort utan att någon syftning går förlorad. I det första exemplet säger du att du träffade just dem, och vilka som åsyftas med detta pronomen framgår rimligen av kontexten. Inom parentes så att säga nämner du också att dessa personer bestämde matpriserna. Denna upplysning kan utelämnas utan att det blir oklart vilka personer som åsyftas. I det andra exemplet säger du däremot det det var just de matprisbestämmande personerna du träffade. Tar man här bort bisatsen så försvinner pronomenets syftning.

Ett pronomen som följs av ("bestäms av") en nödvändig relativsats sägs ha determinativ syftning (eller determinativ referens). Relativsatsen avgör vad pronomenet syftar på. Jämför följande meningar:

(1) Han kommer in i rummet.
(2) De kommer in i rummet.
(3) Han som arbetar på fabriken kommer in i rummet.
(4) De som arbetar på fabriken kommer in i rummet.
(5) Oskar känner honom som arbetar på fabriken.
(6) Oskar känner dem som arbetar på fabriken.

I exempel (1) och (2) har pronomenen (han respektive de) icke-determinativ syftning. Ingenting i dessa meningar säger oss vem respektive vilka som avses med han respektive de. Nja, vi förstår att det i det första fallet måste röra sig om någon av manligt kön och i det senare fallet om minst två personer eller "saker". Detta framgår dock av pronomenen i sig och inte av någonting annat i meningarna. I övrigt måste vi av kontexten (den språkliga och/eller den utomspråkliga) sluta oss till syftningen. I exempel (3) till (6) har pronomenen (han, de, honom, dem) däremot determinativ syftning. De följande nödvändiga (restriktiva) relativsatserna anger vem respektive vilka som avses; de begränsar syftningen.

Det finns i svenska språket (och har länge funnits) tendenser till att inte böja pronomen med determinativ syftning utan använda subjektsformen oavsett syntaktisk funktion:

Han som arbetar på fabriken kommer in i rummet.
De som arbetar på fabriken kommer in i rummet.
Oskar känner han som arbetar på fabriken.
Oskar känner de som arbetar på fabriken.

Dessa tendenser torde vara starkare i fråga om de och han än t.ex. i fråga om vi. När det gäller de bidrar förmodligen det faktum att de flesta svensktalande i sitt talspråk här inte skiljer mellan subjekts- och objektsform utan genomgående säger dom. Emellertid är det nog vanligt hos den minoritet som använder di som subjektsform och dom som objektsform att säga saker som Oskar känner di som arbetar på fabriken.

Traditionellt har det dock betraktats som felaktigt att inte böja pronomen också vid determinativ syftning. Diskussionen har väl främst rört pronomenet de. Bruket vacklar alltså en hel del, men utgår man från det traditionella synsättet anser man det rimligen vara fel att byta ut dem mot de i nedanstående mening:

Det var dem som bestämde matpriserna som jag träffade igår.

Från tråden "Stavningsregler":

Zombie skrev:

Bror Duktig skrev:Men, om det ska vara objektsform, skulle det då alltså heta:
"Det var 'honom som bestämde matpriserna', som jag träffade igår"?

Så blir det väl om man byter ut objektsformen "dem" till objektsformen "honom"?

Om det hade stått "Det var honom, som bestämde matpriserna, som jag träffade igår" så hade det verkat rätt, men inte när när "honom" eller "dem" ska skrivas ihop i frasen "dem som bestämde matpriserna" eller "honom som bestämde matpriserna".

Ni får gärna förklara mer.

Försöker som hastigast - få se om HGJ kan tillägga något eller smälla mig på fingrarna...

1. Frasen "Det var honom, som bestämde matpriserna, jag träffade igår" liknar en vanlig konstruktion av typen "Det var han, bestämde matpriserna" - där verbet "vara" följs av en predikatsfyllnad i subjektsform, som det oftast gör, och som här också blir subjekt i den följande bisatsen ("han [...] bestämde matpriserna."). Så det är inte konstigt om man känner på sig att det 'ska vara' "han" i "Det var honom jag träffade [...]" också.

2. Frasen "Det var honom [, som bestämde matpriserna,] jag träffade igår" är en utvidgning av "Jag träffade honom [, som bestämde matpriserna,] igår". Man har betonat exakt vem det var man träffade genom att sätta objektet "honom" först och peka ut det medelst det formella (egentligen referenslösa) subjektet "det". Jag har satt klamrar för att förhoppningsvis göra litet tydligare vad som är subjekt och objekt i (den funktionella) huvudsatsen.

I svenskan har alltså ett utbrutet led (i princip?) samma kasus som om det inte hade brutits ut. Några ytterligare exempel:

Det var du som kom in i rummet. (Jfr: Du kom in i rummet.)
Det var dig (som) jag träffade. (Jfr: Jag träffade dig.)

Det är denna regel som talar för formen dem i nedanstående konstruktioner:

Det var dem (som) jag träffade igår.
Det var dem som bestämde matpriserna (som) jag träffade igår.

I våra grannspråk isländska och tyska behandlas dock utbrutna led annorlunda i fråga om kasus. Följande mening har jag hittat på sidan 261 i Handbók um málfræði (andra upplagan) av Höskuldur Þráinsson:

Í næsta dæmi stendur ábendingarfornafnið þennan með hund, sambeygist því og lætur í ljós að það er þessi tiltekni hundur sem átt er við (sjá nánar um fornöfn (2.2.4)).

Översättning:

"I nästa exempel står det demonstrativa pronomenet þennan tillsammans med hund, kongruerar med detta ord och anger att det är just denna hund som avses (se närmare om pronomen (2.2.4))."

Höskuldur diskuterar alltså grammatik här, men det jag vill ta upp här i tråden är inte det han diskuterar utan själva hans formulering, närmare bestämt följande del av den:

það er þessi tiltekni hundur sem átt er við

Översatt ord för ord blir detta på svenska det är denna bestämda hund som ägt är vid. Frasen eiga við betyder 'avse', 'syfta på' och följs av ackusativ. Frasen þessi tiltekni hundur ('just denna hund') heter i respektive kasus och numerus:

nom. sg. þessi tiltekni hundur
gen. sg. þessa tiltekna hunds
dat. sg. þessum tiltekna hundi
ack. sg. þennan tiltekna hund
nom. pl. þessir tilteknu hundar
gen. pl. þessara tilteknu hunda
dat. pl. þessum tilteknu hundum
ack. pl. þessa tilteknu hunda

Nu ska jag försöka formulera några exempel på isländska (hoppas jag inte gör något fel!):

Þetta á (pres. ind. 3 pers. sg. av eiga) við þennan tiltekna hund.
Detta avser just denna hund. (Översatt ord för ord: Detta äger vid denna bestämda hund.)

I passivum:

Átt (perf. part. av eiga) er við þennan tiltekna hund.
Just denna hund avses. (Översatt ord för ord: Ägt är vid denna bestämda hund.)

I dessa två exempel har vi alltså ackusativ av den fras som betyder 'just denna hund'. Bryter vi ut frasen, som Höskuldur har gjort, får vi däremot uppenbarligen nominativ!

það er þessi tiltekni hundur sem átt er við

Samma sak gäller i tyskan. Ur Tysk universitetsgrammatik (tredje upplagan) av Folke Freund och Birger Sundqvist, § 1639:

I svenskan behåller utbrutna led sin form. I tyskan står utbrutna substantiviska led i nominativ, om de inte föregås av preposition; det rör sig ju om en kopulaförbindelse:

Det är honom (som) jag menar.
Er ist es, den ich meine.

Det är av dem jag hört det.
Sie sind es, von denen ich es gehört habe.

Det är åt dig, Rosalinde, (som) jag vill ge blommorna.
Du, Rosalinde, bist es, der ich die Blumen schenken will.