Att ha Asperger är som att tvingas vara med i en helt absurd teaterpjäs, där alla andra skådespelare har fått ett fullständigt, lättbegripligt manus, medan du själv har fått ett trasigt, ofullständigt manus på ett språk du knappt behärskar. Du tvingas improvisera det mesta och ofta blir det fel. De andra skådespelarna blir dessutom sura på dig när du misslyckas, trots att du försöker visa ditt trasiga manus.
Pjäsen är konstig och förändras hela tiden. Precis när du tror att du begriper en scen, kommer en konstig vändning som gör att du förlorar fotfästet igen. Du får inget som helst helhetsintryck. Scenen är varm och obehaglig, lamporna bländar dig, stroboskopljusen gör dig yr i huvudet, ljuden är för höga och du är ofta farligt nära scenkanten. Folk springer ut och in, rekvisita yr genom luften och ingen hör dig när du skriker: Fäll ner ridån!

En bra beskrivning. Bra skrivet.

Kahlo, du kan iaf trösta dig med att ditt manus är mer läsvärt och grammatiskt bättre än de flesta andras.

Tack skall ni ha.

hela tråden +1