Hej!

För ett par månader sen började jag känna mig säker på att jag hade ADHD och sökte utredning, och när jag långt senare kom till psykologen sa hon att hon både misstänkte ADHD och autism eller aspergers. Jag förstod inte vad hon menade och höll inte med, men igår satte jag mig med gamla filmer från min videokamera jag fick när jag var tretton och det var som att se en helt annan människa. De senaste åren har min "ADHD-sida" tagit över mer så den introverta hamnat på andra plats, men jag är fullt medveten om hur instängd jag var, bara det att kroppen inte alls signalerat samma sak. Jag var inte bara tyst och försiktig, jag var fullständigt socialt inkapabel, fattade inga gränser, höll ingen ögonkontakt, tog ingen notis om vad andra sa eller frågade utan jag körde mitt spår och bemötta omkretsen efter vad som hände inne i min hjärna. Flera personer var till och med oförskämda och gjorde narr av mig utan att jag tog notis om att det inte var ett trevligt bemötande. Tidigare har jag gått år efter år med frågan om varför det inte funkar mellan mig och andra människor, men efter att ha sett dom filmerna är det inte längre så otydligt.

Det jobbiga är hur jag hatade mig själv på den tiden, och att se mig själv med den personligheten på film så förstod jag att människor omkring mig heller inte uppskattade sällskapet eller tog någon notis om mig. Jag ville bara ruska om mig själv och säg åt mig att svara personen som pratade mig. Jag blev så arg på mig själv trots att det var/är sån jag var som person. Idag krockar mina personligheter. Ibland kan jag vara den mest sociala personen på en fest och nästa dag kan jag inte gå över ett torg. Det här är alldeles nytt för mig, jag vet i princip ingenting om aspergers mer än vad som står i familjelivforum och på 1177. Hur gjorde/gör ni för att acceptera er själva i ett samhälle som ofta stöttar det som syns mest och har de främsta sociala skillsen? Jag hoppas inte jag trampar någon på tårna med det här inlägget.

Du skriver att du hatade dig själv på den tiden. Utifrån vad du skriver verkar det som om du fortfarande tycker väldigt illa om den du var då. Kan du inte förlåta dig själv? Du gjorde förmodligen ditt bästa. Glöm inte att du var ett barn på den tiden. Andra skulle ha hjälpt dig med dina problem. Att de inte gjorde det och att du därför var socialt missanpassad är inte ditt fel.

Försök att se det såhär: det faktum att du nu kan titta på filmerna och se vad du borde ha gjort annorlunda då bevisar att du har utvecklats och lärt dig mycket sedan dess. Heja dig för det!

Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag var nämligen på ungefär samma sätt när jag var yngre. Det här med självacceptans jobbar jag hårt med. Jag har otroligt hårda krav på mig själv och om jag misslyckas med något (vilket jag självklart gör med tanke på hur mina krav ser ut) drar jag slutsatsen att jag är misslyckad som person. Jag vet att jag borde vara snällare mot mig själv men det är svårt. Att jag mäter mig själv utifrån samma måttstockar som andra när jag vet att jag har en funktionsnedsättning är ju direkt självdestruktivt. Det finns mycket jag är väldigt bra på och som de flesta andra har svårt för men jag är dålig på att ge mig själv creds för det. Jag är upptagen med att tycka att jag är värdelös.

Det enda jag kan tipsa dig om är att försöka omge dig med människor som tror på dig och stöttar dig. Sådana människor stärker dig och kan hjälpa dig att se lite mer nyktert på dig själv när du är överdrivet självkritisk.

Känner att folk kan uppskatta en som aspergare. Man har en del information i sig som en del uppskattar. Det är bara att slappna av och komma ur skalet lite. Folk är inte så hemska som man kan tro. Finns fina människor därute.

Man väljer inte hur man föds och det finns ingen anledning att skuldbelägga sig själv för detta. Det handlar mest om hur andra fungerar än dig själv. Du är som du är och kan inte göra mer än att nyttja de möjligheter som finns. Det är svårt att göra mer än man kan och att kräva mer ger bara ohälsa.

Gör det bästa du kan och strunta i alla krav därutöver.

Tycker du fått ett otroligt bra svar av Laika. Jag är fel person att försöka skriva något om att acceptera sig själv, så där kan jag inte komma med råd.

Däremot har jag en sak att säga åt dig. Bort från familjeliv. Nu. Genast. Det forumet är otroligt destruktivt. Det finns inget vettigt att hämta där eftersom dom som uttalar sig med 99,9% sannolikhet inte vet något om det dom skriver om.

Enkelt, jag går runt och tror jag är gud samhället skulle vara bättre om det var mer anpassat för folk med asperger/autism för vanliga människor skulle existera iaf.

Meppe skrev:Däremot har jag en sak att säga åt dig. Bort från familjeliv. Nu. Genast. Det forumet är otroligt destruktivt. Det finns inget vettigt att hämta där eftersom dom som uttalar sig med 99,9% sannolikhet inte vet något om det dom skriver om.

Är högst benägen att hålla med.

1177 skulle iofs ha högre klass på sina råd men det finns anledning att vara skeptisk där också. Bättre att läsa i Tony Attwoods böcker. Problemet är att allmänheten går efter vad de har "hört på TV eller läst i kvällstidningen". Yrkesfolket använder förlegad kunskap från gammal facklitteratur och att de gärna har en inställning som innebär att allt som inte är som allt annat är sjukt.

De flesta har inte en susning av vad AS är, de som hört ordet tror att man är ett psykfall och en liten del tror att man är en potentiell styckmördare. Några kan hört om någon avlägsen släkting som har en "bråkig ungjävul" som har ADHD. Det tråkiga är att de bemödar sig inte heller att kolla vad det är, man kan ju inbilla sig att lite högre medeklass med utbildning ska vara mindre fördomsfull, men de är tyvärr nästan värre.

Så för att acceptera sig själv måste man komma till insikt om sina begränsningar själv, för omvärlden kommer att tilltala en som om man har ett IQ i nivå med sitt skonummer, de övriga bevakar en med tystnad så inget "pinsamt" skall hända, men de står beredd med 112 på mobilen, sådana brukar jag ropa till åt, så dom hoppar högt, då jag passerar, haha, barnsligt, jag vet, men ganska kul...

Tack för era svar, ni har många bra poänger. En annan sak jag undrar är hur man lär sig att förhålla sig till samhället. Hur gör ni? Jobbar ni? Hur funkar det med andra människor?

Jag har haft ett jobb i hela mitt liv där jag inte blivit utfryst och skrattad åt så alla pauser gick till att gråta på toaletten. Och det jobbet som fungerade var tack vare att jag jobbade ensam större delen av tiden. Ju fler år som går desto mer känner jag som sagt att den galna och utåtagerande delen av mig tar över och där upplever jag verkligen att det finns ett naturligt samspel mellan andra människor, typ kollegor, men ändå snappar dom upp något annorlunda hos mig och efter några dagar på arbetsplatsen är det samma sak igen, och det är aldrig någon som kan tänka själv och skapa sig en egen uppfattning. Successivt har alla gått från att vara trevliga till att inte ens hälsa när man kommer till jobbet för att en person började snacka. Det är inget problem på fritiden eftersom jag då kan välja vilka jag hänger med och jag har helt fantastiska vänner, men just platser där man slumpas ihop med ett gäng människor typ skola, jobb och kurser osv. Det funkar inte och min jobbångest är helt insane.

Hur funkar såna situationer för er?

rasnast skrev:Jag har haft ett jobb i hela mitt liv där jag inte blivit utfryst och skrattad åt så alla pauser gick till att gråta på toaletten.

Det där verkar motsägelsefullt?

rasnast skrev:men ändå snappar dom upp något annorlunda hos mig och efter några dagar på arbetsplatsen är det samma sak igen, och det är aldrig någon som kan tänka själv och skapa sig en egen uppfattning. Successivt har alla gått från att vara trevliga till att inte ens hälsa när man kommer till jobbet för att en person började snacka.

Om du tänker som så att det borde finnas någon form av agerande som skiljer dig från de andra och att om du kan dölja detta eller om det är impulser att lägga band på sig själv så kan de inte uppfatta skillnaden mellan dig och andra?

Människor utgår ju utifrån syn-hörsel-känsel och kan de inte uppfatta någon skillnad så märker de inget. Kan man simulera vanliga människor så är du kamouflerad.

Sedan kanske du bör omvärdera vilka jobb som är mest givande för dig. Vissa typer av jobb drar helt enkelt till sig trångsynta människor. Ett tips är att hålla sig till jobb där du övervägande bara behöver hantera människor som sysslar med sådant som är svårt och kräver intelligens. Eller driva eget om du kan sälja dina tjänster.