UNT skrev:En 99-årig man nekas äldreboende av Heby kommun, trots att han har svårt med trapporna till sitt badrum.
I stället ska han ha en toaletthink på bottenvåningen, anser kommunen.

http://www.unt.se/sverige/toahink-i-sta ... 18158.aspx

Jag tycker förstås att när man är så gammal borde det inte behövas någon biståndshandläggare som grindvakt. Har man fyllt 90 år är man antingen väldigt fysiskt skör el dement.

Hörde äldreomsorgsministern som talade sig varm för trygghetsboende för pigga åldringar. Men ska man verkligen behöva flytta två gångar? Problemet är förstås att man har inte byggt ut äldreboenden tillräckligt, tvärtom har man lagt ner ålderdomshem.

Melkers dotter Eva är förstås upprörd. Hon hade alltid trott att det var sin far hon skulle behöva övertala att flytta, inte kommunen.

Aftonbladet skrev:Men efter att ha blivit änkling i slutet av 2011 kände Melker Norgren till slut att han var tvungen att lämna huset utanför lilla Tärnsjö i Uppland som har varit hans hem sedan mitten av 40-talet.
”Trodde det skulle bli enkelt”
Förra hösten ansökte familjen för första gången om en plats på ett äldreboende och fick besök av en så kallad biståndshandläggare.
– Hon sa att det säkert inte skulle bli några problem, han var ju så pass gammal och ville verkligen flytta. Vi trodde att det skulle bli enkelt. Är man 100 år kan det väl inte vara så svårt att få ett boende? säger Eva Bergman.

Men kommunen sa nej, de bedömde att han klarar sig hemma med hemtjänst.

Sedan dess har han ramlat och slagit sig allvarligt två gånger. I februari i år var han så illa däran att han fick stanna på sjukhus i tre veckor.
– Då sa de att han nog inte ska gå uppför trappan till övervåningen där han har sovrum och toalett. Vad bra, tänkte jag, då blir det ett annat boende i alla fall, säger Eva Bergman.
”Skulle aldrig klaga”
Men kommunen hade en annan lösning: en toaletthink i vardagsrummet på nedervåningen.
– Jag trodde inte att det var sant. När jag sa att jag inte tyckte att det var värdigt, att det är förfärligt att en gammal människa ska sitta på en hink, sa de bara att de har många brukare – som de kallar dem – som har det så.

Melker vägrar att ha en toahink i vardagsrummet utan stapplar hellre upp och ner för trappan. Familjen har överklagat kommunens beslut till förvaltningsrätten men fått nej.

Detta blev en stor nyhet. Många journalister har hört av sig.

UNT skrev:En 99-åring, som dessutom fyller 100 år i december, skulle ju kunna bli lite orolig av uppståndelsen. Men inte Melker Norgren.
– Jag är inte blyg av mig och tänker inte så värst mycket på det. Uppståndelsen är bra också, det blir lite omrört i grytan, säger han.

Det ska sägas att det här handlar om en ovanligt pigg 99-åring som klarar vardagsbestyren med hjälp av ett hemtjänstbesök per dag och med stöttning från anhöriga. Men sedan makan gick bort för ett par år sedan har han börjat längta efter mer trygghet, personal och andra äldre att prata och umgås med.
– Men det verkar som man ska vara nästan död för att få en plats på ett äldreboende, menar han.

http://www.unt.se/heby/melkers-kamp-ble ... 18650.aspx

Ja, det är ofta så det är. Man ska vara så skröplig att man inte längre har någon glädje av att umgås med andra innan man får komma in på äldreboende.

UNT skrev:Politikerna införde för en tid sedan intagningsstopp på Tallgårdens äldreboende i Östervåla. Sedan dess har tio platser försvunnit där. För fyra år sedan stängdes 30 platser på Torggården i Heby. Fler äldre bor kvar i hemmet där de erbjuds hemtjänst och bostadsanpassning. Det blir billigare så. Den trenden är allmän i landet. Under de senaste tolv månaderna har drygt 2 500 platser i äldreboenden dragits in. Många kommuner dras med svag ekonomi och de nuvarande kraven på standarden i nybyggen avskräcker.

http://www.unt.se/heby/ilskan-over-komm ... 20425.aspx

Tala om att det bästa blir det godas fiende. Rummen ska nu vara större, det ska vara kök etc. De ålderdomshem som inte lever upp till detta rivs, och inget kommer i stället (el iaf boenden med färre platser). Det blir allt fler äldre samtidigt som platserna har blivit färre.

Politiker har i stället satsat på trygghetsboende/+ 55-boende.

I Heby kommun finns sammanlagt 344 lägenheter belägna i markplan eller i hus med hiss och som är eller kan göras tillgängliga för äldre och handikappade som trygghetsboende, ibland benämnda mellanboende eller +55-boende.

Hebygårdar har 278 sådana lägenheter, privata hyresvärdar ytterligare 66 stycken.

Problemet i Heby kommun är att äldre och handikappade inte har någon särskild kö med förtur till dessa lägenheter. När någon blir ledig bjuds de i stället ut till nästa i kön utan avseende på något annat behov än behovet av bostad. Därför bor i dagsläget också friska unga människor i dessa lägenheter.

http://www.24unt.se/heby/ingen-ko-i-heb ... 22809.aspx

Melker skulle alltså kunna flytta till ett sådant boende. Men det är inte bara en handikappanpassad toalett han behöver.

– Men ett trygghetsboende avhjälper inte ensamhet, kommenterar sonen Bo Norgren. Och jag skulle vilja säga att i hans fall är gemenskap med andra en lika betydelsefull faktor som att han kan göra sina toalettbehov på ett anständigt sätt. Vi hoppas på en annan lösning för pappa och att andra gamla också kan bli hjälpta.

Det gäller inte bara de gamlas fysiska behov utan också deras psykiska, sade ministern. Men det tycks inte ha nått ut till kommunerna.

Jag har bott i Heby kommun en kortare tid och känner igen deras sinnessjuka sätt att resonera inom socialtjänsten, de verkar helt sjuka i huvudet (lindrigt talat) hela bunten.

Jag undrar verkligen vad det är som skapar en sån vidrig människosyn, något fel måste det vara inom kommunledningen (kanske inavel, kommunen ligger väldigt avigt till och det är nog inte många som är intresserade av att flytta dit).

När man blir gammal blir man utlämnad till biståndshandläggarens beslut och bristen på äldreboende. Det hjälper inte att man själv varit socialminister en gång i tiden.
Gertrud Sigurdsen, 90 år, skriver en debattartikel:

DN Debatt skrev:Trots sjukdom, flera svåra fall i hemmet och en uttryckt önskan om att få plats på äldreboende tvingas jag bo kvar hemma. Välbefinnande, trygghet och självbestämmande är målen med äldreomsorgen, enligt Socialtjänstlagen. Jag upplever inget av detta, skriver Gertrud Sigurdsen, Sveriges socialminister 1985–89.

Stockholms kommun, och säkert även andra kommuner, ägnar sig åt något som jag skulle vilja kalla tvångsvård i hemmet, något som knappast är förenligt med Socialtjänstlagen. Jag kan inte längre klara mig på egen hand och vill komma in på ett äldreboende, men kommunen, förvaltningsrätten och kammarrätten vägrar. Nu står mitt hopp till Högsta förvaltningsdomstolen.
---
Många kommuner anser att hjälp i hemmet skall utnyttjas först. Men 2.300 står i kö för att få plats på äldreboende samtidigt som 1.600 platser står tomma.
---
Hösten 2012 konstaterade min husläkare att jag hade för högt blodtryck och blodtryckssänkande medicin sattes in. Jag fick balansproblem och vissa problem med rösten. Vid besök hos husläkaren i december skrev han ut remiss för skallröntgen (datortomografi). 17 januari gjordes en sådan och då konstaterades att jag har haft en del småproppar i hjärnan (inte en stroke). Nu kände jag behov av att få komma till ett äldreboende där det finns personal.

Jag bor ensam i en stor, fin lägenhet, har två söner som bor i stockholmsområdet. Den 12 mars 2013 avslogs min begäran av Kungsholmens stadsdelsförvaltning, beställarenheten. Motiveringen var att mina behov kan tillgodoses i det egna hemmet. Jag är 90 år och i många avseenden en pigg nittioåring. Men jag har stora problem med rörligheten.

http://www.dn.se/debatt/tvangsvard-i-he ... rgsboende/

Hon har hemtjänst och trygghetslarm, det får räcka. Så är det förstås för många gamla och skröpliga idag. En del får hellre tio korta hemtjänstbesök om dygnet än plats på äldreboende.

I Socialtjänstlagens 5 KAP 4 § står: ”Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.”

I 5 kap 5 § står ”Den äldre personen ska, så långt det är möjligt, kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges.”

Stockholms kommun skriver i sina riktlinjer följande: ”Äldreomsorgen i Stockholms stad ska präglas av självbestämmande, individualisering och valfrihet. Utformningen av stöd som ges ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande, trygghet och meningsfullhet.”

Vackra ord på pappret är en sak, verkligheten en annan. "Så långt det är möjligt" kan väl översättas med "Om ekonomin tillåter". Valfrihet, vad betyder det? Att man får välja äldreboende, den dag man fått ett beslut om att man får flytta dit. (Om det finns någon plats ledig förstås.)

Sigurdsen föll och bröt handleden.

Jag är påtagligt beroende av rollator. Jag känner mig osäker och orolig för att ramla igen. Jag har ramlat tre gånger sedan jag kom hem till min bostad.

Man undrar om biståndshandläggarna har regler för hur många gånger en gamling ska behöva ramla innan de beviljar äldreboende, min mamma har ramlat många fler gånger och har nu "kvalat in" för äldreboende...

Bara för att man är 90+ betyder inte att man är skör eller dement.

Faktiskt är det snarare tvärt om, har man klarat sig till 90+ så är man oftast klar i skallen och har oftast bra fysik (för att vara en åldring) annars skulle dom inte klarat det till den åldern.

Vi har flera i min släkt som bevisat det och min man som jobbar inom hemtjänsten vet att det inte bara gäller min släkt så att tvinga in åldringar på ålderdomshem bara för att de passerat 90 är helfel då många försämras rejält efter att dom fått flytta in på hem.

Min gammelmormor var tex 101 då hon dog och bodde bara sista halvåret på hem, hennes ännu piggare (och fränare) lillasyster var 104 då hon dog och bodde bara några månader på hem. Skulle dom flyttat in på hem tidigare så skulle dom nog inte nått den höga åldern.

Däremot är jag helt för att dom som behöver ska få bo på hem varesig dom är 66 eller 106

Här har det inte varit fråga om att tvinga in någon utan snarare att tvinga kvar dem hemma. Både den 99-årige Melker och den 90-åriga Gertrud vill in på ett äldreboende.

Visst finns det väl krutgubbar och -gummor som är såväl fysiskt som psykiskt pigga fast de är 90+. Men annars tycker jag det är antingen eller. Man kan vara otroligt pigg och rörlig i kroppen men dement, så att man rymmer och fryser ihjäl. Eller pigg mentalt men skör i skelettet, ramlar lätt, el sitter i rullstol. Och med den fysiska skröpligheten kommer ofta oron. Man kan inte ta sig ut själv, man vet att om man ramlar blir man liggande tills någon kommer och hjälper en.

Jag tror att man håller sig längre frisk så länge man kan sköta sig själv, laga mat själv (el åtminstone värma upp den själv), ta sig upp ur sängen själv, duscha själv etc. Men när man inte kan det utan är beroende av hemtjänsten flera gånger om dagen (ofta olika personer), blir det verkligen en försämring bara för att man kommer in på ett äldreboende då?

Ytterligare en aspekt är ensamheten. Ens gamla vänner dör, de grannar man kände dör el flyttar, de nya är unga och i farten, man orkar inte ta sig iväg någonstans att träffa folk själv, ens barn bor långt borta (om man har några). Då skulle ett boende kunna göra en piggare. Men det är då man ska flytta till trygghetsboende. De är anpassade till folk med rullstol och rullator och det finns en gemensamhetslokal. Men ingen personal där dygnet runt och ingen sjuksköterska på dagtid, bara den vanliga hemtjänsten. Så jag tycker trygghetsboendet känns som något för mentalt pigga men kroppsligt skröpliga 60+. Och själva flytten är påfrestande när man är äldre, ska man då senare behöva genomgå ytterligare en flyttning till ett äldreboende?

Jag tycker att från en viss ålder skulle man kunna få flytta in på ett äldreboende utan någon grindvakt som avgör om man verkligen har behov. De som verkligen är pigga och vill bo kvar hemma kommer ändå inte att flytta dit. Och ångest borde också räknas som behov, ett psykiskt behov.

@ Alien: du fick det bara att låta som om alla över 90 ska flytta till boende (och jag har då aldrig sett förbätring av nått hos äldre som flyttat till boende, ofta kan de äldre snart inte göra nått själv för den träning som vardagen ger dom utesluts) och att folk över 90 är antingen skröpliga kroppsligt eller mentalt (och som sagt där håller jag inte med oftast är dom som är så gamla "pigg" både kroppsligt och mentalt och det är just därför dm är så gamla)

Men som sagt, vill man ska man få. Man betalar ju ändå för det ur egen ficka.

Nej, äldrevården är subventionerad och avgiften är individuellt satt efter ekonomisk förmåga (så vitt jag vet), det är mycket billigare för kommunerna om de kan lägga ner ålderdomshemmen.

Miche skrev:Nej, äldrevården är subventionerad och avgiften är individuellt satt efter ekonomisk förmåga (så vitt jag vet), det är mycket billigare för kommunerna om de kan lägga ner ålderdomshemmen.

Eh även om den är subventinerad betalar man ändå, inte lika mycket som ett hälsohem men pengar betalas.

Varför har så många servicehus byggts om till trygghetsboende? För att kommunerna vill spara pengar genom färre personal, trodde jag. Men de kan vara tvungna.

Arbetsmiljöverket har regler för hur stora toalettrummen måste vara, så att personalen ska kunna hjälpa de mycket gamla och skröpliga på toa. Då måste det finnas gott om utrymme runt toastolen.

Arbetsmiljöverket skrev:Arbetstagarna ska kunna använda ergonomiskt lämpliga arbetsställningar och arbetsrörelser. Ett fritt utrymme på 0,8 meter vid arbetsmoment som innebär måttlig kraftutövning, skjuta, dra eller huka sig, ger oftast ett tillräckligt arbetsutrymme, vid exempelvis säng och toalettstol. När hjälpmedel behövs ska det finnas utrymme för att manövrera dessa.
---
Det behövs tillräckligt med utrymme för att undvika skadliga rörelser som att sträcka sig och vrida sig. Normalt behövs ca 0,8 meter.

http://www.av.se/teman/omsorg/aldreboen ... tformning/

Att bygga om blir dyrt, och kan resultera i att de boende får ett badrum som blir större än det kvarvarande kombinerade sov- och vardagsrummet.

Så i stället förvandlas servicehusen till trygghetsboenden. De räknas som vanliga bostäder, och därför gäller inte Arbetsmiljöverkets regler.

"I servicehusen fanns vårdpersonal dygnet runt. I trygghetsboendena finns en värd som kan ordna gemensamma aktiviteter av en typ som friska äldre själva kan organisera och sjuka äldre oftast är för svaga för att delta i. Du kan alltså få hjälp med det onödiga men inte med det nödvändiga." (Skriv i DN "I trygghetsboenden är otryggheten norm, I-L Sangregorio)

All hjälp får man av hemtjänsten, precis som i en vanlig lägenhet.

Eftersom det inte räknas som äldreboende utan som vanlig lägenhet (med vissa gemensamhetsutrymmen) så blir hyran hög.

Trygghetsboenden verkar passa den som är kroppsligt rätt pigg men känner sig ensam och har pengar att flytta till ett trygghetsboende. Inte ett alternativ för dem som är så skröpliga att de behöver tillgång till personal dygnet runt. Som Melker och Gertrud som nämnts ovan.

Varför har så många servicehus byggts om till trygghetsboende? För att kommunerna vill spara pengar genom färre personal, trodde jag. Men de kan vara tvungna.

Arbetsmiljöverket har regler för hur stora toalettrummen måste vara, så att personalen ska kunna hjälpa de mycket gamla och skröpliga på toa. Då måste det finnas gott om utrymme runt toastolen.

Arbetsmiljöverket skrev:Arbetstagarna ska kunna använda ergonomiskt lämpliga arbetsställningar och arbetsrörelser. Ett fritt utrymme på 0,8 meter vid arbetsmoment som innebär måttlig kraftutövning, skjuta, dra eller huka sig, ger oftast ett tillräckligt arbetsutrymme, vid exempelvis säng och toalettstol. När hjälpmedel behövs ska det finnas utrymme för att manövrera dessa.
---
Det behövs tillräckligt med utrymme för att undvika skadliga rörelser som att sträcka sig och vrida sig. Normalt behövs ca 0,8 meter.

http://www.av.se/teman/omsorg/aldreboen ... tformning/

Att bygga om blir dyrt, och kan resultera i att de boende får ett badrum som blir större än det kvarvarande kombinerade sov- och vardagsrummet.

Så i stället förvandlas servicehusen till trygghetsboenden. De räknas som vanliga bostäder, och därför gäller inte Arbetsmiljöverkets regler.

"I servicehusen fanns vårdpersonal dygnet runt. I trygghetsboendena finns en värd som kanordna gemensamma aktiviteter av en typ som friks aäldr esjälva kan organsiera och sjuka äldre oftast är för svaga för att delta i. du kan alltså få hjälp med det onödiga men inte med det nödvändiga." (Skriv i DN "I trygghetsboenden är otryggheten norm, I-L Sangregorio)

All hjälp får man av hemtjänsten, precis som i en vanlig lägenhet.

Eftersom det inte räknas som äldreboende utan som vanlig lägenhet (med vissa gemensamhetsutrymmen) så blir hyran hög.

Trygghetsboenden verkar passa den som är kroppsligt rätt pigg men känner sig ensam och har pengar att flytta till ett trygghetsboende. Inte ett alternativ för dem som är så skröpliga att de behöver tillgång till personal dygnet runt. Som Melker och Gertrud som nämnts ovan.