Förstår han reaktionen hos de andra barnen när han lägger sig på dem?
Tänker mig att han tänker sig att då kan de inte röra sig så han får chansen att prata med dem då.
Att han kanske bara behöver lära sig o prata med människor ändå.

Hävdelsebehovet vet jag inte riktigt hur man kan hantera men jag vet ju att jag mår mimla bra när jag inte känner något hävdelsebehov, har haft ett sådant förut.
Trodde att man skulle/måste göra så.

nano: Nej han förstår inte att det inte är rätt väg att gå för att få någons uppmärksamhet. Han resonerar säkert som du säger, att han får chansen att säga det han vill.
Han har gjort så här sedan han var liten, men han gör det inte med barn han leker med hemma så jag blev lite förvånad över att det fortfarande förekommer på dagis.

Han har nog ett stort hävdelsebehov/uppmärksamhetsbehov. Är han själv hemma går det ofta väldigt bra, han leker och känns lugn, men så fort lillasyster är i närheten blir det bråk.
Det intressanta är att han leker väldigt bra med tjejer, så har det alltid varit, men när han leker med killar så trissas saker upp och han verkar bli stressad och drar iväg åt håll han inte kan hantera riktigt.

lurksmulan skrev:Problemet är att man inte kan göra utredningen samtidigt som man får den hjälpen och då måste vi skjuta på utredningen och det vill vi inte.

Men varför är det så? Är de för att de inte vill att hans problem ska döljas av eventuella framsteg från den pågående träningen? Men hur kan det i så fall vara okej att göra en utredning efter avslutad träning?

Ni behöver ju åtminstone några små, konkreta tips för vardagslivet. Det borde de väl kunna erbjuda, och samtidigt dra igång utredningen lite snabbt?! Jag blir lite sur när jag hör hur segt det är på många håll.

att han gärna lägger sig fysiskt på andra barn istället för att prata

Detta gör vår son oxå, och har gjort hela livet. Inte bara på barn - på alla. Fram till han var nästan tre år sov han med sitt huvud på antingen min mans eller mitt ansikte hela nätterna. Han vaknade om han inte fick ligga så. Det var bara att finna sig i det, och vakna med nackspärr nästan varje morgon.

Att kasta sig över människor (eller djur) verkar vara hans sätt att få närhet. Han gör det både som en glädjeyttring, och som hämnd när han blir arg. Han gillar hårda tag.

Jag har upptäckt att om han får utlopp för den här hårda, ganska otrevliga närheten, blir han lugnare och kan ta emot vanlig, mysig närhet. Vi kallar det "kämpa". Han kan t ex ligga i famnen och pressa eller dunka sitt huvud mot mina händer. Eller så ligger han på rygg och jag håller i hans fötter, med hans ben böjda, och så försöker han sparka/trycka emot. Han är stark, så man får ta i ganska hårt för att hålla emot. Han skrattar hela tiden.

Nu händer det ganska ofta att han själv kommer och säger att han vill "kämpa". Det är ju mycket trevligare, än som förut, då han helt plötsligt började skalla eller sparka oss.

lurksmulan skrev:Det intressanta är att han leker väldigt bra med tjejer, så har det alltid varit, men när han leker med killar så trissas saker upp och han verkar bli stressad och drar iväg åt håll han inte kan hantera riktigt.

Är detta ett problem? Är han nöjd med att leka med flickor, eller dras han till pojkarna? Inser han själv att han fungerar bättre när han leker med flickor?

Hur jobbar förskolan? Försöker de få honom att leka bättre med pojkarna, eller jobbar de mer mot att han ska fortsätta leka med dem som han funkar bra ihop med, och undvika de lekkompisar där det brukar bli bråk?

Vår son leker tyvärr inte bra med någon jämnårig, oavsett kön. Det blir inte direkt bråk. Det är snarare så att vår son missförstår och känner sig missförstådd och därför drar sig undan. Men när jag tänker efter så kanske det ändå funkar lite bättre med flickor, för när han här hemma beklagar sig över att nån sagt nåt elakt, så är det nästan alltid en pojke.

Petra3: Enligt bup blir det för jobbigt för honom (och oss) att dels ha det mobila teamet hemma 1-2 ggr/vecka och dessutom gå till bup för utredning 1-2 ggr/vecka, och det kan man ju förstå. Så det handlar inte om att röra till det på något sätt, mer att familjen behöver få leva lite "bup-fritt" ibland också.

Vad intressant att höra att din son också lägger sig på andra. Vår son har alltid varit väldigt fysisk, helst skulle han sitta klistrad på mig som en apunge hela dagarna om han fick. Han älskar att nypa i huden på knogarna och armbågarna, det gör han fortfarande tills han somnar och är han rädd eller trött eller upprörd måste han verkligen nypa.

För oss är det inga problem alls att han leker med flickor, vi är vana vid att han gör det. Och på förskolan ser de det väldigt tydligt så de låter honom gärna leka med tjejerna eftersom det blir lugnare för alla.
Han har alltid varit väldigt dominant, han är stor och lång för sin ålder och har alltid varit det. När han var yngre behövde han leka med någon som gav lite motstånd, "svagare" barn körde han bara över totalt. Nu inser vi ju att det kanske handlade om att han inte kan lekkoderna.
Nu när han är lite äldre känns det som att han leker bättre med lite lugnare barn oavsett kön, och de tjejer som går på hans avdelning är mycket lugnare än killarna så han dras väl till de.

Ett av de stora problemen vår son har är ju de första kontakterna med barn han inte känner. Då går han gärna för nära, han kan säga "idiot" utan någon som helst anledning, eller så börjar han vifta med händerna i ansiktet på de. De flesta barn blir antingen rädda eller arga och så blir han väldigt ledsen och arg. Vi har alltid fått vara med och hjälpa honom, men vi har inte riktigt förstått varför förrän nu, vi har bara kännt att han inte riktigt klarat av det själv.

Det är så skönt att ha hittat den här sidan! Det kan kännas väldigt ensamt ibland eftersom ingen i vår närhet har barn med samma problematik.

Igår kom sonen hem från dagis och berättade att en av fröknarna nypt honom jättehårt i kinden! Vi blev helt chockade och ledsna och förbannade och allt på en gång.
Enligt honom så skulle de gå ut på gården, och sonen ville ha sina galonbyxor ut och in. Och eftersom det var så han ville ha det så gav han sig inte. Han och fröken blev osams och till slut nöp hon honom i kinden!! Uppenbarligen var det bara de två där så ingen annan har sett något.
Jag frågade vad som hände sen och han säger att han vände byxorna åt rätt håll. Hon knäckte vår son! Hon nöp honom tills han gjorde som hon sa!

Jag har pratat med rektorn på förskolan om det här och hon tog illa vid sig och ska prata med den berörda fröken för att få hennes version.
Det vi känner är jobbigt är att vår son ofta hamnar i konflikt med den här fröken, de bråkar säkert varje vecka. Och vår son har aldrig någonsin sagt att någon i personalen varit dum eller liknande mot honom. Därför känns det trovärdigt. Dessutom har han inte fantasi nog att ljuga om en sån sak.
Vi känner att om personalen inte kan hantera honom får de ta in en resurs som får hjälpa till.

Det här är verkligen inte vad vi behöver just nu...