Har hela livet känt att jag är annorlunda. Har lyckats med saker andra misslyckats med, har sett sammanhang där andra sett oreda. Däremot när jag sätter mig och tittar på detaljer, blir det antingen 100% koll ner minsta möjlig detalj/decimal eller också fattar jag ingenting, allt blir bara rörigt det surrar/brummar i huvudet.
Surrandet/brummandet i huvudet gör att jag har oerhört svårt att koncentrera mig, minsta lilla ljud eller tanke kan få mig på andra spår än det jag egentligen skall göra.
En annan sak som har varit helt avgörande har varit energinivån och lustkänsla. Hur gärna jag än vill så går det inte att lära sig/plugga sig till kunskap om jag inte känner för det.

Under hela min uppväxt har jag indirekt fått stämpeln trög, udda och svårlärd, under lektionerna i skolan satt jag med en tom blick och dagdrömde. Jag var oerhört fysisk aktiv, jag var med i en lagsport som innebar en hel del fart och kroppskontakt. Detta var min ventil, utan att få utlopp för min energi hade jag definitivt gått i spinn. När jag sedan kom hem, och skulle sätta mig ner och plugga var det tillbaka till det normala. Tankarna bara for om kring och kunde inte få till pluggandet. Grundskolan var inga problem betygsmässigt (4,0 utan att plugga inför prov), i gymnasiet spårade allt ur, närvaron minskade, resultaten störtdök. Jag tror att jag gick ut med 1,8. En del ämnen fixade jag inte, och scorade lågt, andra ämnen var ju enkla och fick då alla rätt. Tyvärr trodde lärarna då att jag fuskade och skrev ner betyget till 1. Jag orkade inte argumentera utan godtog det. Läshuvud har jag aldrig haft, men dum är jag banne mig inte.

Nu är jag 40 år, och precis gått igenom en skilsmässa. En mycket traumatisk period, jag trodde jag skulle dö. En egenskap som dock var positiv var att kroppen chockades till den milda grad att adrenalinet pumpade i tre veckor! Det som var positivt var att jag för första gången i mitt liv kunde tänka klart. Brummandet/Surret var borta! Jag löste planeringsproblem/beräkningar på ett kick. Efter det att chocken lagt sig gick allt tillbaka till det normala, d.v.s., trött och trögfattad.

Det föranledde att jag tog kontakt med en psykolog, eller rättare sagt 4 stycken. (jag dissade 3 st på raken, flumskallar). Den fjärde verkade dock mer förstående. Efter andra besöket fick jag fylla i två formulär, om hur jag mådde nu och som barn. Efteråt förklarade hon att det var ett ADD/ADHD-test. Ok, tänkte jag, kan det vara DET? Jag har iof 4 manliga kusiner, 2 av dom har fått diagnosen ADHD, men jag har aldrig tänkt på det. (ingen kontakt och bosatta i Tyskland).
Jag var ju normal men trött & trögfattad.

Resultat var väl sådär roligt att få. Jag hade lyckats pilla in "alla rätt". Parallellt med terapin för skilsmässan försökte vi få till en ADHD-utredning, detta nekades dock pga. ålder och att jag var en "resursstark" person. Jag hade ju köpt bostad, bil och hade ju ett jobb. Under hösten höll jag på att bli av med jobbet, jag misskötte mig gentemot kunder. Hade ingen ork/lust att genomföra uppgifterna. Jag orkade inte heller betala räkningar i tid. Inkassokraven drällde ner, då och först då betalade jag i absolut sista sekund. Jag mår pyton, kämpar dagligen med tråkiga "rutiner", kan jag skjuta upp dom gör jag det.

Efter en del fightande med vårdapparaten (jag kan ju inte leva så här) fick jag till slut träffa en läkare, som påbörjade om det fanns fog för en fortsatt utredning. Efter ett antal besök, tester, flera hundra frågor, var slutsummeringen var att du har inte har ADHD, men du har drag av ADHD.
Däremot så visar testerna att mycket pekar på ett du har Asperger. Detta kom som en total chock för mig. Läkaren sa då till mig, i och med att du är en resursstark person, är det bättre att du inte får diagnosen. Du har klara drag av ADD/ADHD och med stor sannolikhet har Asperger, men jag tror att diagnosen skulle ställa till med mer problem än lösningar i ditt liv.

Han rekommenderade dock att jag skall börja med Antidepressiva och terapi???
Jag har iof känt mig låg, men inte deprimerad!!! Det beror att det har varit för mycket runt omkring läs, barnuppfostran, jobb, barnaktiviteter. Trött och slut i hjärnan helt enkelt. Surret/bruset i huvudet har legat på en mycket hög nivå.

Mina problem är och alltid varit
1. Koncentrationsproblem
2. Trötthet (går i koma från kl11-20). Har alltid jobbat på kvällen/natten, då jag har fått mest gjort.

Skulle antidepp verkligen hjälpa mot mina problem?? Vill helst inte äta piller varje dag.

Jag har inte kunnat sova eller jobba normalt sedan jag fick detta besked. Det känns som jag står i ett vägskäl. Jag kan som läkaren sa, "bita ihop"( du är ju resursstark) och köra på. Tror inte att han fattade allvaret med min situation. Jag känner oerhört vilsen.
Jag har iof klarat mig hyfsat i livet(i jämförelse med många andra med (AS och ADHD) och ställer mig skeptisk till modediagnoser. Jag strävar inte efter att få en diagnos, jag tror heller ej på mirakelpiller eller kurer. Det finns fler därute som har betydlig värre situation än mig och jag känner att jag tar en plats från dem.
Ärlig talat vet jag inte varför jag skriver detta, men kände att jag måste få ur mig det. Är det någon som känner igen sig?

Står helt ensam och är rådfrågande.

Skalman skrev:Däremot så visar testerna att mycket pekar på ett du har Asperger. Detta kom som en total chock för mig. Läkaren sa då till mig, i och med att du är en resursstark person, är det bättre att du inte får diagnosen. Du har klara drag av ADD/ADHD och med stor sannolikhet har Asperger, men jag tror att diagnosen skulle ställa till med mer problem än lösningar i ditt liv.

Läkaren har rätt i att viftandet med ett papper som det står diagnos på inte tillför så mycket. Men han verkar ha missat hur viktigt det är med kunskaper om problemet för sin förståelse på sin egen person.
Vilket är jätteviktigt för att finna sina egna strategier mot problem som dyker upp i livet.

Skalman skrev:Mina problem är och alltid varit
1. Koncentrationsproblem
2. Trötthet (går i koma från kl11-20). Har alltid jobbat på kvällen/natten, då jag har fått mest gjort.

Lägg till den viktigaste punkten. Du behöver mer kunskaper om Autism/Asperger.

Hej och tack,
Det är som du skriver, kunskap är viktigast. Hjälp till självhjälp har alltid varit målsättningen. Detta är helt nytt för mig. Började googla runt igår och hittade detta forum. Sitter och läser så fort jag får tid över. Känner igen mig i mångt om mycket, men känner mig samtidigt lyckligt lottad.

Några tips på andra siter eller dokumentation/litteratur?

Skalman skrev:Några tips på andra siter eller dokumentation/litteratur?

Beror på vems sanning du är ute efter.
Men Christopher Gillberg och Tony Attwood är två författare jag kan rekommendera.

ufo skrev:

Skalman skrev:Några tips på andra siter eller dokumentation/litteratur?

Beror på vems sanning du är ute efter.
Men Christopher Gillberg och Tony Attwood är två författare jag kan rekommendera.

Hur tänkte du nu? Är det två motstridiga tolkningar om vad AS,ADHD är?

Jag tror du är deprimerad (jag känner igen mig) ta tag i det direkt och börja i terapi och/eller medicinera. Jag stod i samma vägsjäl som du gör, gjorde inget och resultatet är katastrof
(Det här är vad jag tror och bara ett råd, du behöver inte följa det.)

Varför ska du gräva ner dig i allt om Asperger? Du har ju ett arbete och ett som jag förstår fungerande liv (förutom att du mår skit). Fixa så att du mår bra och klarar ditt jobb.

Att ha bra vänner att prata med är också bra, kanske lika bra som en psykolog, vad vet jag.

Skalman skrev:Hur tänkte du nu? Är det två motstridiga tolkningar om vad AS,ADHD är?

Nja de hör till de bättre.

Mycket av den information man finner på nätet är stigmatiserande, man skall inte klara av dittan o dattan. Problem efter problem.
Men bakom varje svaghet brukar det också finnas en styrka. Det tycker jag dessa kan belysa litegran, speciellt Attwood.

Att läsa anhörigtext ger inte så mycket för oss med funktionshindret. Man är liksom ointresserad av hur man skall bemöta andra med hindret. Det är mer intressant att veta hur man kan bemöta den omgivning man har.

LordNelson skrev:Varför ska du gräva ner dig i allt om Asperger? Du har ju ett arbete och ett som jag förstår fungerande liv (förutom att du mår skit). Fixa så att du mår bra och klarar ditt jobb.

Om Asperger är del i (må skit) så är det vettigt att han förkovrar sig i det.

Jag tänker att skalman delvis mår dåligt pga misstanken om AS (det gjorde jag) att då älta och gräva fast sig i diagnosen är kanske inte så fruktbart om han har ett arbete, bostad och allt annat som behövs för att de ska fungera.

Jag tänker att han behöver ta tag i det andra istället. Självklart är det bra med information om sin ev diagnos.

Otroligt att skalman behövde kämpa för att få träffa en läkare! Det är bara att ringa och säga "jag mår skit nu jädrans hjälper ni mig slapptaskar!" det ska de f**n göra.

@ UFO -tack för dina svar. Skall börja läsa på.

@ LordNelson - När det gäller diagnos eller ej, struntar jag ärligt talat i vilket. Det gör varken till eller från om jag famlar i ovissheten. Jag vet vilka syndrom/problem jag har, men levt med det i drygt 40 år. Det är först nu jag har fått en fingervisning som gör att jag vet i vilken riktning jag skall kämpa i. Skall givetvis börja medicinera parallellt med terapi för att se ifall om jag kommer att känna mig bättre.

Det enda skälet (enligt journalen) som talade emot AS-utredning är att jag varit gift i 14år och att jag hade socialt umgänge. När det gäller ASSQ,AQ,EQ Ritvo A-A var jag högt över gränsen.

Återigen, hjälp till självhjälp är min inriktning.

Tack för er input.

Hej på dig Skalman och välkommen hit!

Jag förstår att du verkligen har det otroligt jobbigt och ensamt nu med alla dessa frågor som far runt likt en bisvärm i huvudet. (Befinner mig själv i en sådan sits och har så gjort i många år, men givetvis är vi ändå olika ... nej, sluta fundera & krångla till det mer nu, Bali! - har en jäkla ovana att hela tiden fundera vidare ett par varv eller så. )

ufo skrev:Läkaren har rätt i att viftandet med ett papper som det står diagnos på inte tillför så mycket. Men han verkar ha missat hur viktigt det är med kunskaper om problemet för sin förståelse på sin egen person.
Vilket är jätteviktigt för att finna sina egna strategier mot problem som dyker upp i livet.

Detta är något som jag absolut också skriver under på och det är väl bl.a. det jag försöker föra fram till neuropsykologen jag möter just nu (är alltså själv mitt uppe i en NPF-utredning, jösses nu verkar det kanske som om jag försöker hamna i fokus igen, men så är inte fallet! )
(ufo - De där orden tänker jag verkligen försöka trycka in i skallen min, samtidigt med kunskapen om att jag inte är ensam om detta behov, tusen tack!)

Det är lite "lustigt" det här Skalman, för din beskrivning av dig själv (vilket jag - som lekman - direkt uppfattar som bl.a. ADHD-aktigt) passar väldigt dåligt in på in på mig själv (jag är i mångt & mycket tvärtom!), och ändå tycks min utredare vara inne på ADHD-spåret , fattar inget jag - kanske vi ska byta våra psykologer, Skalman!?

Tja, det hela visar väl, återigen, hur oeniga de "kunniga" är om ditten & datten och tyvärr är det alltid vi vårdtagare som får ta den värsta smällen, men vem har påstått att livet skulle vara enkelt... det är vi "starka" som ändå får försöka kämpa vidare!...sade hon tappert.

Nog svamlat nu och över till litteratur istället, som du ju eftersökte, och då håller jag med ufo igen även om jag tycker att Tony Attwood är den bäste och boken Den kompletta guiden till Aspergers syndrom är helt superb!

Eftersom du ändå är så otroligt "välfungerande" (liksom jag) vill jag även rekommendera ett mycket bra bok skriven av Karin Stadler; Konflikter, missförstånd, ensamhet - återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna?
Jag har många trauman som jag gått igenom i mitt liv och i denna bok fick jag lite mer - aha, det kan ju passa in ju! - och det kändes inte helt fel precis!

För jösses vad ensam man känner sig i denna "kamp" - och minsta lilla likhet från någon annan känns ändå "bekräftande" på något sätt - hur man ska ta sig vidare är förtås en annan femma det!

"Kjam" på dig Skalman och lycka till!
(Kan väl tillägga att jag är 45 år, så ingen ungdom jag heller precis.)

Mår inget vidare för tillfället, så ta mitt svar med fel & brister.

Hej!

Skalman skrev:Det enda skälet (enligt journalen) som talade emot AS-utredning är att jag varit gift i 14år och att jag hade socialt umgänge.

När man har AS så kan man ha stadigt förhållande, vara gift och ha kompisar. Det tar mer kraft, man blir mer trött, men visst kan man vara nästan normal. Själv har jag varit gift i snart 10 år. Och nej, jag är inte helt utan kompsiar.

Hälsningar

Lilla Gumman

När jag liksom insåg att jag nog var en AS-männsika så slutade jag med min strävan att kunna gå på krogen och att dansa, det kändes så väldigt skönt att bara hiva en massa jobbigheter ut genom fönstret så att säga o inse att jag kommer inte o dansa såvida jag inte utvecklar intresset.
Faktum är att det verkar roligare nu och jag tror jag skulle lyckas om jag skulle försöka, det skulle jag aldrig innan när jag försökte prestera.
Det vore som o be en bebis att lägga tak på den i övrigt nybyggda villan.

Nu gäller glädje som drivkraft även för dans, skillnaden är gigantisk.