Wintermute skrev:Jag är 27 år, har aldrig jobbat och har haft aktivitetsersättning sen jag tog studenten. Har lidit av psykisk ohälsa i många år och mår idag bättre, rätt medicin har varit avgörande för det.
Jag har precis börjat "processen". Det här är tankar och reflektioner och jag skulle vilja veta vad andra tror.

Mitt mål är att kunna jobba åtminstone 50 % med ett ordinarie jobb. Ingen daglig verksamhet, lönebidrag eller anpassade arbeten. Jag vill inte att arbetsgivaren ska känna till mina diagnoser (Aspergers och ADD), jag vill lära mig och anpassa mig själv.
Jag är beredd att göra nästintill vad som helst för att nå det målet.

Jag tänker inom vården. Funderar på en YH-utbildning till medicinsk sekreterare (menar inte att det är det enda yrket jag kan tänka mig). Men om det är värt att ta CSN-lån till en sån utbildning om man bara kan jobba 50 % vet jag inte.
Tror att en YH-utbildning där praktik ingår i själva utbildningen (LIA) skulle passa bra för mig. Jag skulle vilja veta om jag duger till yrket under praktiken. Och sedan söka jobb på egen hand utan olika "åtgärder".
Jag ska träffa en studie- och yrkesvägledare väldigt snart och har stöd av en kurator. I nuläget tar jag emot hjälp men målet är att klara mig själv.

Många år har gått till spillo på grund av min psykiska ohälsa och att jag inte fick rätt hjälp tidigare. Jag ligger långt efter alla andra i min ålder. Jag vill inte vara sysslolös, inte träffa några nya människor, inte lära mig någonting, inte utvecklas... jag är väldigt otålig att börja, det är så mycket jag har att ta igen, om det ens går.
Menar inte just betyg, det är inte mycket som behöver kompletteras där, men jag har varit så isolerad större delen av mitt liv.
Skulle väldigt gärna läsa kurser på högskola också men det är viktigast att hitta en väg till ett jobb. Jag är extremt motiverad till att lära mig.

Är jag verklighetsfrånvänd? Är det för sent?

Ska självklart ställa frågorna till SYV men jag vill höra om någon annan lyckats få ett vanligt jobb utan anpassningar efter en väldigt lång tids utanförskap.
Du får gärna höra av dig i PM också om du är i liknande situation och vill ha någon att skriva/chatta med.

Wintermute skrev:Jag är 27 år, har aldrig jobbat och har haft aktivitetsersättning sen jag tog studenten. Har lidit av psykisk ohälsa i många år och mår idag bättre, rätt medicin har varit avgörande för det.
Jag har precis börjat "processen". Det här är tankar och reflektioner och jag skulle vilja veta vad andra tror.

Mitt mål är att kunna jobba åtminstone 50 % med ett ordinarie jobb. Ingen daglig verksamhet, lönebidrag eller anpassade arbeten. Jag vill inte att arbetsgivaren ska känna till mina diagnoser (Aspergers och ADD), jag vill lära mig och anpassa mig själv.
Jag är beredd att göra nästintill vad som helst för att nå det målet.

Jag tänker inom vården. Funderar på en YH-utbildning till medicinsk sekreterare (menar inte att det är det enda yrket jag kan tänka mig). Men om det är värt att ta CSN-lån till en sån utbildning om man bara kan jobba 50 % vet jag inte.
Tror att en YH-utbildning där praktik ingår i själva utbildningen (LIA) skulle passa bra för mig. Jag skulle vilja veta om jag duger till yrket under praktiken. Och sedan söka jobb på egen hand utan olika "åtgärder".
Jag ska träffa en studie- och yrkesvägledare väldigt snart och har stöd av en kurator. I nuläget tar jag emot hjälp men målet är att klara mig själv.

Många år har gått till spillo på grund av min psykiska ohälsa och att jag inte fick rätt hjälp tidigare. Jag ligger långt efter alla andra i min ålder. Jag vill inte vara sysslolös, inte träffa några nya människor, inte lära mig någonting, inte utvecklas... jag är väldigt otålig att börja, det är så mycket jag har att ta igen, om det ens går.
Menar inte just betyg, det är inte mycket som behöver kompletteras där, men jag har varit så isolerad större delen av mitt liv.
Skulle väldigt gärna läsa kurser på högskola också men det är viktigast att hitta en väg till ett jobb. Jag är extremt motiverad till att lära mig.

Är jag verklighetsfrånvänd? Är det för sent?

Ska självklart ställa frågorna till SYV men jag vill höra om någon annan lyckats få ett vanligt jobb utan anpassningar efter en väldigt lång tids utanförskap.
Du får gärna höra av dig i PM också om du är i liknande situation och vill ha någon att skriva/chatta med.

Wintermute skrev:Jag har gjort en plan med FK och vården att jag ska läsa in de få gymnasiepoängen jag saknar på Komvux till hösten som aktivitet medan jag har aktivitetsersättningen.

Jag ska hålla mig till den planen, men det känns meningslöst, hopplöst alltihop. Det känns skrattretande det jag skrivit här.

Wintermute skrev:Mitt mål är att kunna jobba åtminstone 50 % med ett ordinarie jobb. Ingen daglig verksamhet, lönebidrag eller anpassade arbeten. Jag vill inte att arbetsgivaren ska känna till mina diagnoser (Aspergers och ADD), jag vill lära mig och anpassa mig själv.
Jag är beredd att göra nästintill vad som helst för att nå det målet.

Marjatta skrev:

Hundralappen skrev:Nackdelen med den typen av vårdjobb är att det generellt sett är en relativt dålig ingångslön och som inte har någon jättebra löneutveckling. 50% av den är alltså väldigt lite i månaden.

Enligt fackförbundet Vision (som SKTF löjligt nog gått och döpt om sig till) ska en nyutexaminerad medicinsk sekreterare inte nöja sig med mindre än 30 000 i månaden. Hälften av det minus skatt är inte mycket att leva på, nej. Den som jobbar halvtid kan dessutom förvänta sig sämre löneutveckling än andra.

Hundralappen skrev:

Marjatta skrev:

Hundralappen skrev:Nackdelen med den typen av vårdjobb är att det generellt sett är en relativt dålig ingångslön och som inte har någon jättebra löneutveckling. 50% av den är alltså väldigt lite i månaden.

Enligt fackförbundet Vision (som SKTF löjligt nog gått och döpt om sig till) ska en nyutexaminerad medicinsk sekreterare inte nöja sig med mindre än 30 000 i månaden. Hälften av det minus skatt är inte mycket att leva på, nej. Den som jobbar halvtid kan dessutom förvänta sig sämre löneutveckling än andra.

Beror mycket på vilken av Sveriges regioner du arbetar inom. 30 000 låter ur fackförbundens synvinkel väldigt bra, men att räkna med 23-24 000 är mer realistiskt, tyvärr. Rikssnittet ligger väl på typ 28 papp, och det innefattar samtliga, dvs även dom som som jobbat ett helt yrkesliv. Det säger ganska mycket

ab2487_1 skrev:Jag tror att med ASD är det väldigt viktigt att hitta igen sin grej som man mår bra av att göra.
Vi har väldigt ofta en skev uppfattning om hur bra vi själva funkar i olika sammanhang och även om vi kan prestera mycket bra resultat utanför våra områden så är min personliga upplevelse att det sker på bekostnad av ”energi” och för att det ska hålla i längden behöver man hushålla med energin(jag är inte alls kommunicerbar på lördag och inte heller större delen av söndag bara för att klara av arbetsveckorna).

Mina tips är följande(jag kan självklart vara fel ute men det har funkat för mig)
Jag tycker att du först ska hitta din grej(vad funkar för dig att syssla med?) detta är inte samma sak som att jobba med sitt specialintresse även om det i vissa fall funkar.(men man behöver ha ett visst mått av omväxling mellan jobb & fritid för att må bra).

Hitta en ingång som gör det möjligt att jobba med det(utbildning?, praktik?).

Marjatta skrev:Nu är det ganska stor skillnad på de medicinska sekreterare som utbildas nu, och många av de äldre. Många var undersköterskor som blev övertaliga (det var så då) och de gick typ en termin för att lära sig skriva journaler. Nu är utbildningen två år, och är mycket bredare. Yrket är helt enkelt inte riktigt samma som för 30 år sen. Det finns arbetsplatser där en nyutbildad sekreterare kommit in med högre ingångslön än vad de som jobbat där i 20 år hade. Det kan faktiskt vara så att det snarare är de som "jobbat ett helt yrkesliv" som har skamligt dåligt betalt.

Bekanta som pluggar till medicinsk sekreterare och sommarjobbar eller jobbar extra i fältet har rätt olika löner, men en timlön som motsvarar månadslön på 27 000 är inte ovanligt, för dessa som inte är färdigutbildade. En del har lägre, någon har ytterligare någon tusenlapp.

Hundralappen skrev:En får som sagt helt enkelt luska lite i det där innan utbildningen eller anställning då det varierar en hel del med vårdlöner inom regionerna

Marjatta skrev:Du menar mellan regionerna, tror jag. Vet du att det är så? Varifrån har du den infon?

Framför allt tror jag det blir väldigt felvisande att bara kolla lönestatistik. I yrket finns som sagt folk med rätt olika nivån på utbildningen, som kan ha ganska olika lön. Att man i någon region i dagsläget skulle utbilda folk på yrkeshögskola (vilket åtm. i teorin ska vara typ "mittemellan gymnasium och högskola") i två år för att de ska gå in på 23 000 tycker jag låter ganska orimligt. Snarare antar jag att en region som har väldigt låg genomsnittslön har många gamla sekreterare med kortare utbildning, och få unga som har modern utbildning.

Den som undrar bör förstås kolla upp hur det förhåller sig. Helst genom att kolla med någon som kan fältet. Om lönenivåerna faktiskt skiljer sig drastiskt mellan olika regioner antar jag att facket vet detta, och kan berätta.

Hundralappen skrev:Det kan såklart vara felvisande, men det pekar också på var den lägsta ingångslönen ligger.

Hundralappen skrev:Jag vill påstå att 27 ändå är högre än normalt för en nyutexaminerad (utan löneförhandling, då), baserat på lite olika informationer.

Marjatta skrev:Det gör det inte alls. Varför har jag redan förklarat.

Marjatta skrev:27 för icke färdigutbildade, var det.

Den som vill lita på någon som inte vill berätta hur den vet saker, får förstås göra det. Jag gör det inte.

Hundralappen skrev:Är det lön du vill satsa på och är intresserad av datorer så finns det väldigt mycket och där kan du löneutveckla väldigt fort om du är duktig

kamin skrev:Det har varit väldigt svårt med arbete här i Sverige under mitt vuxna liv. Har kunnat jobba på flera olika företag i flera år. Men fast anställnig fick jag för första gången på sista jobbet(jag närmar mig fyrtio nu). Man har fått höra att människorna är väldigt ärliga i Sverige. Inte när det kommer till arbetsmarknaden, där är så kallade arbetsgivare lika manipulativa och oärliga som i resten av världen.

Jag skulle inte rekommendera utbildning. Jag började i samma ålder som dig på en YH-skola, tog min examen två år senare. Efter flera hundra ansökningar så blev det nästan inget jobb alls. Och det här är en s.k. brist bransch, där det "skriks efter" arbetare. Total bedrägeri från företagarna.

ab2487_1 skrev:Skit i ”imaginär” lön och satsa på någonting som du mår bra och klarar av.

Det är ingen idé att ha en lön på 50000kr om man sedan behöver vara sjukskriven 50% för att klara av att sköta jobbet, det blir dessutom väldigt svårt att behålla jobbet i längden(och söka efter andra jobb).